Wårgårda den 20 mars 85

Min älskade Anders Niclas!

Armias, om du visste hur mycket jag längtar efter dina bref för att nu icke tala om hur gränslöst jag längtar efter dig sjelf. Jag har knappt afsändt mitt bref förr än jag väntar att få svar. Dagarna äro så långa, så långa – det enda som kan förkorta dem och göra dem mindre tråkiga är några rader från dig. – Just nu kommer du hem från dina läsbarn. Ack, om jag vore os dig! Måtte du ej vara tröttare än den gången jag var hemma. Minns du den aftonen. Stygge Anders, Niclas, som ej kunde låta mig gå med och höra på. Jag ville det så gerna. Jag tycker det borde vara så, att både barnens och prestens  anhöriga och familjer och framför allt presten fästmö alltid skulle vara berättigade att närvara under konfirmationsundervisningen, om de så ville. En sådan repetion vore bestämdt af stor nytta.
I går var jag i kyrkan. Ack, älskade, tanken på dig och jämförelsen med söndagarna under påsk trängde sig på mig och hindrade mig från att rätt göra min gudtjenst. Den lilla kyrkan utan orgel föreföll så kall och föga egnad att stämma sinnena till andakt. Predikan tillfredställde mig ej heller. Den extemporerades, ock det föreföll som om presten aldrig tänkt öfver ämnet förr än på predikostolen.
Jag emellertid glad, att det ej är så kallt, utan att jag törs gå i kyrkan, det var så tomt att aldrig komma dit under vintern.
Finns det orgel i Ulleruds kyrka? Har du gjort din uppvaktning hos greve M.?
O, Anders Niclas, jag är så rädd för att vi göra oss alltför säkra. Jag vill icke tänka på det som en möjlighet, ock ändå kan jag ej låta bli det. Älskade, tänk om jag nästa vår får sticka brudtäcket, såsom Alexandrine  P-sen nu gör! XXX
Jag hoppades allt att få bref från dig i morse, men som jag vet, att du har mycket att göra, förvånade det mig ej att  intet kom, om det ock gjorde mig mycket nedslagen.
Älskade, jag vet ej hur jag skall härda ut dessa 9 veckor – och dock, måste det gå ock jag vill ej klaga. De första  dagarna här var jag ständigt vid ett så godt o glatt lynne, ehuru jag saknade dig i hvarje stund och om ock detta förvånade mig, så gladde det mig också, ock jag hoppades att det goda lynnet skulle räcka terminen ut. Men nu är det redan slut. Det känns så tungt att vara skild från dig, älskling. Jag skulle kunna tillbringa hela dagen med att fantisera öfver dig, allt annat är mig så likgiltigt. Det är nog orätt att så uteslutande hängiva mig åt dig, att jag därvid åsidosätter mina pligter,  åtminstone fullgör dem ej med lif och intresse, men jag kan icke hjälpa det. Du har lagt beslag både på hela mitt hjärta och alla mina tankar. Älskade, det är dock härligt att älska så, som vi göra det!

Den 21. Visserligen hade jag händelsevis sett i almanackan (som jag flitigt studerar) att det i går var Amaliadagen, men aldrig ett ögonblick föll det mig in, att du skulle tänka derpå. Min förvåning vardt därför mycket stor, när paketet kom.
Af hjärtat tack, rara, älskade fästman, för de vackra blommorna! De stå nu framför mig och sprida sin vällukt i hela rummet och hvarje liten blomma höviskar en helsning från dig.. Nu har du plundrar din vackra Azalia för min skull. Att min ännu bär blommar, det kunde jag ej tro.
Du har också mitt varma tack för ditt kära, kära bref.
Älskling, var vidt godt mod! Nio veckor är ju ingen evighet och sedan ha vi ju en lång sammanvaro att glädja oss åt.
Jag skäms nu rigtigt öfver början af detta bref , som är en riktig jeremiad, och hade jag tid skulle jag skrifva om den.
Du säger ju, att jag skall vara din hjelp, skall uppehålla modet på oss båda och då passar det sig ej att skrifva en så jämmerfull epistel .
Ack, raring, jag är en dålig tröstinna, men stolt öfver   att du söker hjelp och uppmuntran hos mig, skall jag försöka att bättra mig och aldrig mer meddela ditt mod genom någon klagan. Jag känner att jag lovar mer än jag kn hålla, ty det ligger en så oändligt ljufvhet i att emellanåt utgjuta mig för dig, att jag ej, kan försaka den. Du tycker ju också om mina utgjutelser äfven om de äro litet ”sorgblandade”. Eller hur älskling? Vi hafva egentligen intet att klaga öfver, ty vi veta ju att skilsmässan är till vårt bästa. Har icke vår kärlek genom den blivit stärkt? Dessutom är den ju en nödvändighet, som vi måste foga oss i än en tid, men sedan Anders Niclas ! Den tid kommer väl en gång, då vi ständigt får vara tillsammans. XXXX
Du skratta väl åt mig, som försöker moralisera, men ser du, under det jag skrifver, moraliserar jag lika mycket för mig sjelf som för dig.
Jag måste dagliden hålla en sådan der liten moralpredikan för mig sjelf för att icke alldeles uppgå i längtan efter mitt hjärtat älskade.
O, om jag hade dig här och fingo visa hur mycket jag älskar dig! Jag skulle bestämdt kunna kyssa ihjäl dig, således ser du, att det är bra att vi äro skilda åt.
Det vore förfärligt svårt att lemna den gamla våningen med alla sina många minnen, men om det i ekonomiskt afseende är fördelaktigt, måste det väl ske. Skulle således varit sista gången, som jag var i de gamla kära rummen. Halfva natten låg jag vaken och tänkte härpå.
Älskade du har också dina minnen därifrån. Än en gång kommer jag väl dit, ty det är väl först till hösten, som flyttningen skall ske, om det blir någon.
Min egen hjärtevän, nu måste jag säga farväl. Nu har jag skrifvit 4 sidor – om ingenting. Det är hemskt !!! Ega de ändå något värde för dig, älskling, jag hoppas ock jag tror det.
Ack, om jag nu snart fingo bref från dig. Arbeta ej ut dig. Min älskade Anders Niclas jag omfamnar och kysser dig och älskar dig af hela min själ.
Än en gång tack för blommorna, som gjorde mig stor glädje. Helsa de mina från din egen Vissa