Wårgårda den 22 feb 1885

Min egen älskade!

Skall jag gräla på dig, eller skall jag tacka dig? Jag tror, att jag bestämmer mig för det sistnämnda, ehuru det är alldeles principlöst. Du förtjänar ju bannor, mycket bannor, för att du brutit ditt löfte och återigen slösat pengar på din fästmö, men jag har ej hjärta att gräla på dig, åtminstone ej skriftligen, det går aldrig, rigtigt  bra, så det får vara till vi träffas.
Tusen tack, älskade Anders Niclas, för den rara sändningen! Du kan tro att både frukten och sötsakerna smakade min lilla läckergom. Renetterna voro utmärkta, jag har aldrig ätit så goda; detsamma sade Heymansson prisade både dem ock min snälle fästman. Just nu sitter jag ock mumsar på en frukt.
Ack, om jag finge göra det i sällskap med dig! Frukt smakar aldrig så bra, som när jag skalar ock ger dig hälften med.
Än en gång tack, raringen min, som alltid tänker på att göra mig små förnöjelser. Nu har du fått tacksägelserna – bered dig nu på en väldig uppsträckning, då vi träffas. Enligt din räkning skulle det ej vara mer än 6 veckor därtill.
Anders, älskade Anders Niclas, om du visste hur det glöder i mitt inre vid tanken på, att vi skola träffas till påsk. Det fröjder mig så obeskrivligt, när du säger, att du ej kan härda ut längre än till dess. Ser du, jag hade tänkt att jag skulle vara förståndig ock aldrig låta dig ana hur jag längtar, längtar med hela min själ, att komma hem till påsk. Derför har jag försökt att sätta mig in i ock äfven givit dig, antydan om, att vi el skall råkas förr än till sommaren. Men så kom ditt bref i går och gjorde om intet min ståndaktighet. Hvem kan motstå dig? Akta dig, Anders Niclas, att föreslå några galenskaper, du vet ju att jag, gör allt hvad du vill. Men i detta fallet gör jag icke endast hvad du vill, utan äfven hvad jag vill. Tro du icke, att mitt hjärta jublande sade ja till ditt förslag, att jag skulle komma hem.
O, älskade, hvilken fröjd, att du älskar mig så, att du ej kan vara skild från mig länge i sänder. Min egen älskling, jag kramar dig och kysser dig blint, och är överlycklig. Hur är det möjligt att du kan älska mig? Och så kan du säga, att du ej förtjänat en sådan – ja förtjusande skref du, men det menade du väl icke – fästmö! Ack, än jag vore sådan jag ville vara, men det renaste, ädlaste, skönaste är ej godt nog åt dig. Om du visste hur det fröjdar mig, när du säger, att du vill ha ett städ i mig. Det är hänförande att veta sig vara något för en annan och att gifva sig helt och hållet åt den man älskar. – Men, Anders Niclas, tycker du verkligen att det är överensstämmande med våra sparsamhets strävanden, om jag reser hem till påsk? När skola vi två blifva förståndiga? Det rigtiga vore naturligtvis att jag svarade nej till ditt förslag, men hur kan jag det, när du redan öfvar din makt som ”hustrutyrann”. Stygga Anders Niclas, som kallar mig för tyrann. Gör du det en gång till, så kallar jag dig för ”trefliga nacke”. XX
Vet du, jag är så gräsligt avundsjuk på flickorna, som få hjälpa dig. Jag tycker nästan att de inkräkta på mina rättigheter. Men min tid kommer väl också en gång. Emellertid är jag glad att kunna hjälpa dig, du har mer än nig att göra ändå. Det var bra att du lagt  bort kriaböckerna, så att du slipper sträva med dem, men bra dyrt var det, tycker jag, Men är det många böcker, så är det nog ett drygt arbete.
Den Gertrud! Nu har hin återigen hindrat mig, det är alldeles på tok detta, att jag är så förtjust i ungar, att jag ej kn visa bort henne. Hinner ej skrifva längre, men lovar att snart sända några rader igen. Gud välsigne ditt arbete! Glöm aldrig din
Vissa.