Wårgårda den 22 mars 85

Min rara, älskade fästman!

I Emmas rum prata fru H. Och flickorna så högt, att det är omöjlig att hålla tankarna nog samlade för att läsa predikan. Får se om det går bättre att skrifva. Jag vet icke hvarför de just söndags f.m. hafva sådan förkärlek till Emmas rum. Detta är för mig mycket förargligt, ty det är då så svårt att få sitta i fred och ro.
Det är så tomt att aldrig få komma i kyrkan, men ännu törs jag ej gå dit; der lär vara så kallt. Att gå dit så påbyltad, som jag var i Näsinge, står jag ej ut med och att bedja om skjuts tar sig litet svårt.
Ack, huru härligt att snart få komma i kyrkan och i Carlstad kyrka sen, der min egen älskade vän förkunnar det sanna lifgifvande ordet. Skall du predika alla helgdagarna? – Nu är det tyst därinne, så nu skall jag läsa.

Den 22. Du får nu endast några rader. Ämnade skrifva i går afton, men här var middagsfrämmande, som behagade låten sig vara insnöade och stannade här öfver natten i stället för att resa med qvällståget. Gästerna voro fröken Silfverskjöld Emmas goda vän, samt ”Alingsås ungherrar”, notarierna Larsson och Josephsson, hemskt tråkiga figurer, så voro dessa ”lejon”, är den goda staden verkligen att beklaga.
Fru Larsson tycker jag mycket bra om. Det var rigtigt roligt och uppfriskande att höra någon, som ej är färdig att falla i armarna på hvilken herra  som helst, bara han ser ”stilig” ut, utan att fästa minsta afseende vid hans föregående lif. Flickorna Heyman äro gränslöst eftergivna i detta hänseende, och det rigtigt förargar mig, att Emma, som har både huvud och hjärta, skall vara så litet nogräknad. – Sällskapet lät, som jag redan sagt, hindra sig af ett starkt yrväder, som dock upphört innan tåget gick, med då voro herrarna redan installerade vid spelbordet och ”här är oss godt att vara”, tänkte de, och reste ej förr än i dag på f.m..
Till lördagen lär blifva danstillställning i Alingsås, då Heymans resa in. De vilja övertala mig att följa med, men jag vet ej, hur jag skall göra. Stor lust har jag icke och obekant, som jag är, får jag antagligen icke dansa, och hvad gör jag då der. Du kanske icke heller tycker om, att jag går på bal eller soire´ eller hvad det kallas.
Jaså, du vågar verkligen en dust med mig och invaggar dig till ock med i ljuva förhoppningar om att blifva den segrande. Gör dig icke för säker monsieur, det kunde allt hända att du komma till korta. Det är icke alltid, som du ostraffat får räkna till 100. (Ty hvad du var stygg den gången!) Nej här skall blifva annat af, förståndet skall råda – ”ni låter alltid förståndet taga överhand öfver hjärtat”, minns du, när du sade det? Då harmade det mig, så att jag grät bittra tårar deröfver, men nu skall jag verkligen för en gång låta förståndet råda  öfver mina känslor och några ”100” kommer visst icke i fråga, icke om dagen en gång och ännu mindre i följd, såsom den der gången på Näsinge.
O, Anders Niclas, endast nio dagar!!! Du kan icke föreställa dig hur mycket jag längtar, att de skall taga slut. Älskade, älskade! XXX
Här är rigtig vinter med slädföre och flere graders köld. Måtte det blifva vackert väder till påsk! Jag längtar efter vår och värme,  men f.n. längtar jag endast efter påsk, och hurudant väder då blir, det gör mig egentligen  detsamma, ty då är jag hos min Anders Niclas och då är allt godt.
Hjertliga helsningar till Mor och systrarna. Hinner ej mer. Ack, om jag finge krama och kyssa dig, min egen älskling!
Tänk på din Vissa

I går fick jag bref från fru Palander på 19! Sidor. Mycket vänligt.