Wårgårda den 23 jan 1885

Älskade, älskade Anders Niclas!

Du får kanske bref före, än du väntat, men det är därför att breven ej skola gå om hvarandra, som de gjorde förut, och som du antagligen icke skrifver i dag – fredagen har du ju mest  att göra – så gör jag det.
En annan orsak är också den, att jag tycker det är så roligt skrifva till min egen rara fästman, som jag älskar så enträgligt.
Tusen tack för ditt bref, som kom förr än jag väntat. Att det var välkommet, det vet du, min älskling. Det gladde och lugnade mig betydligt, att veta dig frisk igen, och det säger jag dig, Anders Niclas, nu får du icke gå och förkyla dig igen. Jag menar icke därmed, att du icke får gå ut – tvärtom. Kom ihåg Fars förmaningar och regler för helsans skötande. Jag hoppas att det är, som du säger. Att du nu är så acklimatiserad värmlänning, att det ej kommer i fråga att vara förkyld i Vermland.
Jag är nu kry igen, utom snuvan som florerar, ehuru den mist sin obehagliga karaktär. För tanden eller rättare käken fick jag lapis, som gjorde god verkan.
I dag har jag varit ute och gått i det förtjusande vädret. Jag tänkte på vår sista trefliga promenad då vi ”slogs på vägen” som kortet sade. Du tror väl icke, att jag nu önskade ha någon att slås med? Långt därifrån. Någon önskade jag ej ha, men någon viss längtade jag efter af hela min själ – Här är rätt kallt, 15 a 16 grader och ganska mycket snö, men ej  sådana massor som i Bohuslän, ehuru väl herr Carl påstår, att drivorna är förfärliga. Detta säger han endast som ursäkt för att han måtte.
9 gånger på 4 mil. Tänk så många mil de körde mig utan att välta. Jadu, Anders Niclas, du är en rigtig karl, äfven i fråga om att köra XXX. Men tycker du det passar sig för en sådan att vara latmask (eller blifva det, ännu är du det ej)?  Det skall blifva min högsta glädje att göra allt, hvad jag kan för dig, men Tantes spådom, att du skulle bli loj och lat, får ej gå i fullbordan. Loja herrar är, näst nervösa fruntimmer, det värsta jag vet.  Men allt detta är dumt snack, ty du blir visst ingen latmask, när vi blir gifta, fastän du säger så nu.
Ack, älskade, om jag hade dig här och fingo kyssa dig. Så du pratar! Skulle du ha talt hårdt till mig! Nej, min älskade, det är onödiga förebråelser du gör dig. Skulle du vara snällare mot mig än på Näsinge, så skämde du rent bort mig och det får du akta dig för, ty min natur är nog sådan, att jag är stygg och tråkig, så vida ingen särskilt bryr sig om mig, och en fastmö,  som endast är älskvärd (försöker vara det) i sin fästmans närvaro, vill du väl ej ha.
Du har rätt, Far gaf oss nog många impulser till det sanna och rätta. Måtte vi kunna följa dem!
Jag kunde nog tro att Mamma och flickorna skulle fråga ut dig. Bed någon af dem skrifva snart.
Här är så tyst och så tråkigt, att jag väl behöver någon förströelse. Om qvällarna sitta fru H., Hilda och jag och försöka att underhålla en liflig konversation, men medgifvas måste, att den å min sida stundom är något krystad. Jag har så litet att säga fru H. Dessutom är det svårt för mig, att med min svaga hesa stämma göra mig hörd af henne. Bara jag riktigt får upp målet, skall jag försöka att läsa högt.
Hvilken skillnad är det ej på livet här ute på Näsinge. Ofta, ofta tänker jag på dem i prestgården  och längtar efter dem, men allra mest längtar jag efter min egen Anders Niclas, mitt ideal med kolsvart hår, hurtigt smil, näsan likt i romersk stil, etc. Den visan ljuder i mina öron och så ser jag dina skälmaktiga ögon för mig. Har du haft bref från Näsinge?
Nu kan vara tid att sluta mitt pladder. Du ser, att jag haft godt om tid, då jag kunnat skrifva så långt om ingenting. Skrif snart, älskade vännen min. Jag är vid godt mod, gläder mig åt sommaren och tänker ständigt på dig. Helsa hjertligt till Mor och systrarna. Hur mår Malmstedts. Af Josephine hörde jag att Anders skulle undergå någon operation. Hur är det med honom? Farväl min rara fästman! Tusen kyssar från din Vissa

Har du läst Sigrids ”Kaleidoskop”? Den är ruskigt qvick och rolig.