Wårgårda den 24 feb 1885

Men egen älskade fästman!

Jag har i afton en sådan hjertlig lust att språka med dig en stund, innan jag går ner i hvardagsrummet, att jag måste  göra det, ehuru jag som vanligt ej har något att skrifva om.
Kan du verkligen tycka om att få mina dumma, tråkiga bref? Är du ej förvånad öfver hur litet förstånd det ändå finns i en fruntimmers hjärna, i synnerhet i din fästmös?
Af tidningarna ser jag att pastor Sihlbom troligen ej får Romelanda. Du tycker nog jag är stygg, om jag säger att  jag nästan glädjer mig häråt, men förstå mig rätt, det är icke emedan jag önskar honom all framgång, utan det är deför att om kunna hvarken du eller jag förarga oss öfver att du, genom att lemna Göteborgs stift, omöjligt kunde få söka platsen i Strömstad, som det ju annars varit alla sannolikheter för att du fått.
Ser du, det kommer ibland sådan oro öfver mig, att din befordran på något sätt skall försvåras eller försenas genom ditt inträde i Carlstads stift. Hade du ej varir förlovad, kanske du ej öfvergifvit din hemort, som du är så fäst vid, äfven om Biskopen uppmuntrat dig därtill. Detta hvilar stundom så tungt öfver mig, i synnerhet sådana dagar som i dag, då jag är böjd för att se allt i svart. Drt måtte vara nattens drömmar, som ännu inverkar på mig. Jag drömde att du var bortrest, och att jag väntade, att du skulle återkomma, väntade förgäves många timmar och intogs slutligen af dystra oaningar om att någon olycka inträffat. I förtvivlan vandrade jag fram och tillbaka och min ångest ökade fruktansvärdt, då jag märkte, att jag förlorat min förlofningsring – helt visst ett dåligt omen, tyckte jag. Jag ängslades och sökta, klagade och gret – tills jag vaknade.
Du tycker, att jag är barnslig,  som talar om mina drömmar för dig, men som sagdt, drömmen har förföljt mig hela dagen och jag finner liksom en lättnad i att skrifva till dig och sålunda rigtigt övertyga mig om, att du finns till.
Älskade  om jag också finge se dig, kyss a och smeka dig, då först kunde jag vara rigtigt säker om, att jag har dig och att du är min egen älskade Anders Niclas.
Här är allt sig likt. Gerda går i ”bakruset” och tänker ej på annat än beundrare och teatern. Det är märkvärdigt att hon i samspråk med herrar kan förefalla så fyndig och lustig, då det egentligen finns så litet inombords hos henne.
Om ungherrarna sågo henne under en lektionstimme, tror jag ej, att de skulle finna henne särdeles rolig, ty enmer lat och ohågad 17 åring finns bestämdt icke. Jag lyckas på intet sätt att rycka upp henne. Hon eger icke en gnista ambition i fråga om att inhämta boklig kunskap. Det hela här är ju dessutom så andefattigt, att man ej kan vänta sig annat.
Ack, älskade, om jag kunde flyga till dig på en stund vore det endast för att se dig, ja, endast att se dig skulle vara en veder vickelse.
Farväl, jag måste sluta för i qväll.

Den 25. Först i dag kommer jag ihåg, att jag lovade skrifva snart igen. Kanske du därför väntar bref och ej skrifver förr än jag infriat mitt löfte. Då är det bäst att jag skyndar mig att avsända detta, så att jag slipper att vänta för länge. – Min raraste Anders Niclas, du skrattar säkert lika hjertligt, som jag nu gör, åt den jämmerfulla början af detta bref. Jag borde ej skicka af det, men som det en gång är skrivet, får det väl gå. Du känner mig nog ock vet, att jg icke alltid låter dåliga drömmar nedstämma  mitt lynne, om det ochk händer ibland att saknaden efter dig inger mig allehanda fantasier, ock att jag då hänger huvudet ock blir modfälld för ingenting.
Det är dumt att skrifva när  man är nedstämd, men detär en sådan stor lättnad att få utgjuta sig för någon, och då jag ej har någon annan att gå till, går jag till dig, älskade fästman. Ville du att jag skulle vända mig till någon annan än dig? Du får ha fördrag med din tråkiga fästmö. Jag kände mig i går så mycket lättare till mods, sedan jag, så der utgjutit mig för dig. XXX Hvad jag är lycklig, som har dig att förtro mig till!

Fredag f.m. kan du tänka dig mig som ”Bedstemor”. För att fira en gammal fru Sundlers 80 de födelsedag skall här ställas till tablåer. Fru Hultgren (stinsens fru) skall arrangera något med ockult och englar (Wårgårda ungarna draperade i nattskjortor och gardiner) och hon har nu bedt oss ställa ihop en tablå till. Du hör att vi äro fattiga på ideer, då vi (jag) ej kunnat hitta på annat än ”Beste Mors brudkrona”. Gerda blir bunden, Hilda flickan och jag gumman; alla äro vi utmärkta norska typer, tycker du ej? Det hela blir nog något ”noch … dagemesenes”, men endast fru L. Tycker det är roligt, är allt bra. De öfriga åskådarne äro inga kritier. Jag skall nu förfärdiga en guldkrona samt åtskilligt till våra kostymer.
I dag är det rigtigt vårväder, men förut har här varit kallt och blåsigt.
Hur må mina blommor? – Stackars Anders Malmstedt, som ligger ensam uppe i Stockholm. Att resa till Carlstad kan han väl ej tänka på ännu, då han först nu varit klädd i nattrock och i alla händelser föredrar han säkert att tillbringa konvalescenstiden i Stockholm, der så många tillfälle till förströelse finnes. Helsa Malmstedts hjertligt.
Edra läsaftnar tyckas ej vara särdeles roliga ni för tiden. Vad läsen I?
I Handelstidningen har jag läst en recention öfver ”Claudierna”  hvilken ej var uteslutande berömmande. Det historiska i romanen klandrade skarpt, varande ej fullt historiskt påstods det, men de väl tecknade karaktärerna och det sedliga innehållet lovordades däremot mycket.
Nu, min egen kära hjärtevän, måste jag säga farväl för i dag. Gif mig snart några rader, jag kan ej lefva om jag ej emellanåt får några ord från dig. Jag tror att jag älskar dig innerligare för hvarje dag.
Älskade, älskade jag kysser dig. Tänker du på din Vissa?

Helsa de mina.