Wårgårda den 27 jan. 1885

Outsägligt älskade fästman!

Hvad det är härligt att älska och älskas! Mitt hjärta jublar af fröjd, när jag läser dina bref, som äro genomandade af den innerligaste och varmaste kärlek till mig, ovärdiga varelse. Mången gång frågar jag mig sjelf, om jag är samma Louise Montan som fordom, och som nu är så lycklig att ega din kärlek.
Jag kan ej förstå, hur jag kunde lefva utan dig, älskade. Men det var ock endast ett halft lif, jag förstår det nu och övergår på deras sida, som säga att den som aldrig älskat, är endast en half menniska. Förr skrattade jag åt sådana ”dumheter”. – Och så kan du, galning, fråga om jag är trött på dina upprepade försäkringar att du älskar mig! Nej, aldrig, aldrig. Vissheten derom är mitt lifs lycka.

Den 28. Längre hann ag ej i går förr än middagsklockan kallade.
Ditt kära, kära bref hade försatt mig i en så glad och lycklig sinnesstämning, att jag till och med fann min  bordsgranne, herr Lindberg, den mest osympatiska menniska jag känner, mindre odräglig än vanligt.
Här var middagsfrämmande i går, fru Mentzer, den ovannämnde ”Adonis” och hans bror, den vida trefliga kaptenen. Sällskapet litet och utvaldt, men ej synnerligen i min smak. Emellertid var jag i rosenfärgadt lynne och dref betydligt med herr L., som är ett tacksamt subjekt. Men tro mig, Anders Niclas, icke ett ögonblick var du ur mina tankar. Det är så härligt att känna det din kärlek städseringa mig, äfven oberoende af allt afstånd. Tycker icke du också, att det är roligt veta, att jag tänker på dig? Men det kan aldrig vara det samma för mig, ty jag är ju endast en stackars ung qvinna och hvad förmår väl hon? – Du däremot, full af kraft, vilja och förmåga att uträtta något till Guds ära och dina medmänniskors nytta. – O, huru stolt och lycklig är jag ej att ega din kärlek!
Det var nära på att du fått bref i går,  således att vi ännu en gång skrivit på samma dag, men trots min längtan att skrifva var stor, var det mig omöjligt, ty jag var så illamående.
Söndagen vaknade jag med ondt i halsen, halsfluss, och åtföljande frysningar, feber och huvudvärk, och jag låg nästan hela dagen, men redan på måndagen var jag mycket bättre. I går var jag som du hört kry och vid godt mod, i dag likaledes, det är endast den gamla envisa snuvan, som ännu ej öfvergifigt mig.
Huru mycket det gläder mig att äfven i småsaker se  en hemlighetsfull sympati emellan oss, hoppas jag dock, att du nu är alldeles frisk och att du icke af idel sympati skaffar dig halsfluss.  Hur jag ånyo kunnat förkyla mig är en gåta, ty allt sedan återkomsten hit, har jag varit ytterst försigtig. – Hur är det med ditt onda, du vet? Begagnar du fortfarande jodd? Var försigtig om dig och överansträng dig icke med skolarbete. – Jag har fått i mitt huvud, att du är en utmärkt lärare, Anders Niclas, och jag skulle gifva mycket för att höra dig undervisa. Detta är en rigtig åtrå hos mig.
Ack ja, den som ändå kunde krypa ihop till vestficksformat. Då, Anders du, skulle jag nog få höra hvad du säger dina seminarister och mer ändå.
Hvem skulle sköta fängelset under April, då ej pastor L. Bad dig göra det? Det kunde han gerna ha gjort, du tyckte ju så mycket om att vara ”tjufprest”.
Ja ja du skälm, minns du hvad du stal den 26 juli (eller rättare den 23) anno 84? Min arma livstidsfånge, är du olycklig? XXX
Är icke det ett godt tecken att Pastor L. Bad dig sköta hans plats vid domkyrkan? För en så kort tid kunde väl pastor Fröding sköta tjänsten, om ej pastor L. (eller domkapitlet) särskilt förordat dig. Jag vill så gerna i detta se ett tecken, att du står väl hos höga vederböranden. Ja, att du gör det, bevisar ju de der ”enskilda meddelandet”, som komma Kungl. Majs. Och domkapitlet i Göteborg att bevilja din ansökan. Jag är så glad häröver och väntar med otålighet att saken skall blifva rigtigt bestämd. Domprosten måtte vara en besynnerlig man, är han rigtigt att lita på?
Hvad jag gerna skulle vilja vara med om bibelförklaringarna. Det är så tomt att aldrig hafva en andaktsstund med någon. Tänk dig kontrasten mellan livet här och på Näsinge, och du förstår hvad jag känner. Men jag klagar ej, Skilsmessen har nog sin nytta äfven i detta afseende. – Du får icke tro att jag känner mig tungsint och ledsen, tvärtom är jag oftast glad och ser med frimodighet framåt. Jag tänker ofta på en af dina aforismer: ”lär af det förflutna, lef i det närvarande och hoppas på det som kommer skall”. Hur förträfflig är ej denna sats. ”……..” eller ”Ohjelplig” får ej lägga ned sin penna. Jag ville ha flera goda aforismer, hör du det, älsklingen min. Vet du af, att Anna i största hemlighet skickade mig dina första aforismer medan jag var på Surahammar?
I dag hade jag bref från flickorna i Arvika. Stackars Si, hennes svåraste tid, som förut ej inträffat förr än på våren, har nu redan börjat, säger hon. Det gör mig så ondt om den kära systern. Du kan sjelf se hvad hon skrifver.
Ack, Anders, jag skulle så gerna vilja veta i hvilket förhållande du anser att synd och lidande stå till hvarandra. Det har jag grubblat öfver så många gånger. Si gläder sig så mycket åt ditt löfte att komma till Arvika, och hoppas att du snart uppfyller det och det hoppas äfven jag. När du kommer dit,  så tänker du allt litet på en viss person, som du der första gången gjorde bekantskap med och sm i första ögonblicket tjusades af din ”stråtrövare gestalt”. XX – A propas tjusa, skola jag berätta att du gjorde en erövring här på Wårgårda. Kammarjungfrun Lotta lär nämligen ha  sagt till fru Heyman efter ditt besök, att om fröken Montan gifter sig snart, så skulle hon gerna vilja flytta med henne, ty hennes fästman såg så utmärkt snäll ut och det vore så roligt att tjena i ett presthus. Der hör du, äfven jungfrurna äro intagna af dig. Anmärkas bör dock att Lotta byter om nycker och framtidsplaner lika ofta som fastmän, d.v.s. åtskilliga gånger om året, så att innan vi hinna sätta bo, har hon troligen förändrat åsigt.
Vet du, Anders Niclas, min  rara fästman, när jag tänker på alla, som du har tjusat, så blir jag rigtigt svartsjuk, och att denna känsla stegras till en förfärande grad vid tanken på alla dem, du varit förtjust i (åtskilliga flickor skulle jag i sådana ögonblick vilja krossa med mina blickar) det kan du kanske fatta. Det är styggt att vara svartsjuk, men jag kan förstå dem, om de hafva berättigad anledning till det ”gröna odjuret”
Ack, älskade, om jag fingo kyssa dig, och krama dig och taga ditt kära huvud mellan mina händer och överhölja dig med kyssar! Jag älskar dig outsägligt. Nu måste jag säga farväl, skrif snart till din egen Vissa