Wårgårda den 28 april 85

Allra raraste och högt älskade fästman!

Ehuru jag icke har något bref att tacka dig för (fy!! Anders Niclas) slår jag mig ändå ner för att språka med dig en stund. Jag torde dock icke blifva mycket älskvärd, ty jag känner en ogemen lust att gräla på dig för din tystlåtenhets skull.
Som jag vet, att du nog skulle skrifva oftare,  om du blott hade tid, så skall jag väl försöka att vara snäll och spara mina bannor, tills de äro mera på sin plats. Dessutom har jag en aning om att få bref i qväll och tack vare den, skall jag vara mild som ett lamm.
Älskling, hvad jag längtar efter dig! Nej, jag vill icke börja på detta kapitel, ty då slutar jag aldrig – Alltså till något annat.
Hela söndagsafton var jag ensam. Hela familjen Heymans, inklusive löjtnant Almqvist, reste nämligen  strax efter middagen till löjtnant Mentzers, men eftersom jag icke alls har några sympatier för det sällskapet och dessutom fann det tråkigt att resa 1,5 mil i regn, stannade jag hemma. Det var kanske sjelfsvåldigt. För att jag skulle ha något att roa mig med, qvarlemnade löjtnant A. sin käpp, hvilken är alldeles lik din. Han har upptäckt, att jag med ett visst välbehag sett på den och han vet orsaken, och därför är det ett ständigt nojsande om den, så fort vi träffas. Löjtnant A är för övrigt rigtigt treflig och rolig, och det är icke alls ledsamt att träffa honom på våra skogspromenader. Jag tänker dock alltid, ack, om en annan egare till käppen, om min egen Anders Niclas komma! Huru skulle jag då icke ila mot honom med öppna armar och icke såsom nu, mera se på käppen, än på käppens bärare.
Så långt hann jag , då matklockan ringde. Ehuru det nu är liggtid, kan jag ej motstå min lust att prata med dig än, en liten stund Armias, raring, af hjärtat tack ditt brefkort! Jag är så glad, att min aning blef verklighet, och att jag fick dessa rader från dig. Men älskling, hur skall du kunna stå ut med så mycket arbete? Om du visste, hvad det gör mig omdt om dig! Om jag åtminstone på något sätt fingo och kunde hjälpa dig. Jag nästan förargar mig öfver att jag skall ha det så godt här, äter, sover, och promenerar och anstränger mig på intet sätt. Jag är avundsjuk på flickorna, som få hjälpa dig. Blir du färdig med dina nattvardsbarn till pingst? Kan du verkligen stå ut med detta myckna arbete i ännu en dryg månad? Jag är så orolig för dig, älskade.
Det gläder mig emellertid, att du börjat gå ut och gå, och jag hoppas att detta skall göra dig godt. Sådana lata systrar, som ej följa med. De skulle nog köras ut, om jag vore hemma.
Jaså, fuling, du läser andras bref! Hvem lovade dig att läsa mitt till Emilia och sedan att skrifva sådana dumheter derom på brefkort? Raraste fuling, nu skulle du strängt straffas, om det icke vore så många mil, som skilde oss åt. Den nyfikne herr Hultgren hade nog roligt en hel dag, då han fick studera ett så intressant brefkort. Om du kunde ana hvilken upplivande verkan några rader från dig utöva på mig. Det är icke utan att jag både i går och i dag varit litet ”sur”, men nu är jag glad igen, sedan jag fått det, jag trånat efter. Kl. är mycket, så jag måste lägga mig. God natt älskade, jag vill drömma om dig. Måtte Gud beskydda oss.

Den 29. Nu hinner jag endast tillägga några rader, medan vi vänta på att löjtnanten skall komma. Vi skola nämligen företaga en bergsbestigning (på Vestgötaslätten) och som det är jag, som från början kommit upp med detta förslag, får jag väl lof  att vara med, ehuru jag icke har synnerlig lust därtill. Vädret är kallt och regnigt, och dimmigt, så det är ej troligt att vi få se innekulle, hvilket man annars lär kunna från denna höjd.  Som det i dag är löjtnantens sista dag här i trakten och flickorna i det längsta vilja njuta af hans angenäma sällskap, så begiva  vi oss af, trots de ogynnsamma omständigheterna.
Fru Heyman frågar allt  emellanåt om jag ej är möjlig att övertala till att stanna till jul, men du kan nog tänka dig, att hon hvarje gång får samma orubbliga nej till svar. Ack, hon vet icke hur mycket jag längtar att snart, få vända Wårgårda ryggen och att få ila i din famn. Ser du ofta i allmenackan? Tror du att det finns många förlovade, som älska hvarandra så mycket som vi göra? Jag tvivlar derpå.
Jag hörde i går talas om en häradshövding, som har sin fästmö i Haparanda, men ej sett henne på 3 år. Tror du, att vi skulle härda ut med att ej träffas på så lång tid, om vi bodde i så vidt skilda städer som Ystad och Haparanda?
Min egen älskling, hvad jag längtar efter dig. Med hela min själ längtar jag. Ack, att det ännu är så långt till midsommar! Nej, nu är jag inne på det dumma kapitlet igen. ”Deraf hjärtat är fullt”, etc; det har nog sin tillämpning här. – Vill du ha medföljande skrifunderlägg? Jag såg, att du ej hade annat än en läskpappersbit och tänkte då, att du skulle tycla om detta, som ligger litet stadigare, ehuru det endast är en fruntimmerssak. Du kan vara säker på att jag tänkt på dig under det att jag arbetat de små hörnen. Förfärdigade af gamla öfverlefor äro de ej särdeles vackra, men du skall få ett stiligare underlägg, då detta blir utslitet.
Hur mår Mamma? Det är länge sedan jag hade bref från henne. –
Nu, raring, måste jag säga farväl. Jag hoppas att du snart får tid att skrifva till mig, jag längtar gräsligt efter dina kära bref, mina solstrålar.
Ack, om jag blott finge ge dig en enda kyss och rigtigt övertyga mig om, att du är frisk och kry, oaktat det myckna arbetet. I tankarna kysser jag dina älskade ögon, dina vackra uttrycksfulla ögon, som jag tycker så mycket om att spegla mig i.
Farväl, älskling! Längtar du efter din Vissa.

Många helsningar till de mina, Malmstedts och Alma.