Wårgårda den 3 maj 85

Outsägligt älskade fästman!

Om du visste hur ledsen jag är öfver att ha oroat dig med de dumma orden i mitt sista bref! Det är icke alls någon  fara som hotar mig, utan de der orden voro endast ett uttryck för min gränslösa längtan efter dig och skrifva under att anfall af missmod, som snart gick öfver.
Ser du, älskade,  jag mådde inte rigtigt bra, när jag skref, (jag väntade något, du förstår) och vid de tillfällena har du ju sett, att jag ibland är litet nervös och sjuklig. Så ock nu. Den kända af ensamhet och öfvergifvenhet, som jag ofta känna, då jag är skild från dig, fördubblas då, och min längtan efter dig, älskling, blir ännu starkare. Jag  försöker nog att resonera med min längtan och mitt förstånd, men då det icke lyckas att sjelf intala mig lugn och tålamod, blir jag så missmodig och tycker att jag är en sådan stackare och känner mig så hjälplös och eländig, att jag icke vet hvad jag vill göra. Allt detta är mycket dumt af mig och ännu dummare är det att gifva mina känslor luft i sådana ordslag, att de ej kunna annat än oroa dig. Förlåt, älskade, att jag gjort dig ledsen och orolig! XX Nu  är du ju lugn igen, liksom jag är det.
I dag är jag också kry, men i går var det si ock så. Det der, du vet ”aflöpte icke så alldeles utan plågor som sist; det var dock icke annat än en tillfällig förkylning som stötte till, så du skall ej vara orolig. Är du nu belåten, du allvetande herr frågvis, då du fått veta allt detta, som du egentligen icke skulle få reda på?
Om du kunde ana hvilken innerlig glädje jag kände då jag läste ditt kära, kära bref. Jag läser ju på hvarenda rad, ja äfven mellan raderna, att du älskar mig. O, Anders, älskling, det är härligt att vara så älskad!
Att jag längtar efter dig förfärligt mycket, det vet du, men så förståndiga skola vi båda vara , att jag stannar här till midsommar, såsom det nu är bestämdt.
Jag förstod ditt bref så, som om jag skulle komma hem nu, ifall det vore mig omöjligt att härda ut till den bestämda tiden. Var det icke så? Nog skulle jag emellanåt vara  frestad att lemna allt och ila till min älskade fästman, men vi skola båda två komma överens om att det är outförbart och tänka på att det icke återstår mer än 7 veckor till dess vi träffas. Det är ju ändå icke så lång tid. Och sedan älskade, hafva vi hela sommaren för oss! Jag fruktar för att mitt ”förstånd” flyger sin kos i det samma jag får se dig. Känner du icke mina varma kyssar?
Jag har tagit allt för lång middags hvila, hinner därför icke mer. Tack för telegrammet, som var mycket roligt att få. Farväl, min själs älskade, mitt allt. Du eger hele min kärlek och det finns intet på jorden, som jag icke skulle kunna görq för dig. Skrif snart till din egen Vissa

Tacka Mor för brevet.