Wårgårda den 4 mars 1885

Min egen älskade!

Det förefaller mig så  oändligt länge sedan jag skref till dig, och jag måste språka en stund med dig i afton – endast för mitt höga nöjes skull, ty brevet hinner ej afgå i dag.
Ser du, jag tyckte jag skämde bort dig i förra veckan och skulle därför vara återhållsammare i denna, men nu härdar jag ej ut längre.
Ack, älskade, jag har f.n. ingen större glädje än att tänka på dig, få dina bref och skrifva till dig. Jag föreställer mig då, att vi sitta förtroligt samspråkande. Det händer dock ej sällan, att  jag kastar pennan från mig helt förargad och ledsen öfver, att ej genast höra dina som ock invändningar mot allt hvad jag skrifver, men snart tar jag upp pennan igen och är glad att, åtminstone på detta sätt, kunna meddela mig med min hjärtans kär.
Jag har många gånger tänkt på de älskande, som ej tillåtas att skrifva till hvarandra. Hur tror du, att vi skulle ha stått ut med det? Tror du, att det finns några förlovade, som älskar hvarandra så mycket som vi göra? Jag tvivlar derpå, men så finns det  ej heller mer än en Anders Niclas Beckman, min Anders, min egen älskade, som tillhör mig lika fullt, som jag har givit mig helt och hållet åt honom.
Vet du, jag tycker det är så  besynnerligt, att jag, som aldrig tänkt mig att kunna blifva älskad, nu älskar och älskas just på det sätt, som jag föreställt mig att den sanna kärleken skulle yppa sig.
Du må tro, jag har nog gjort mina  reflektioner öfver kärleken, ehuru jag aldrig trott, att jag skulle kunna ingifva någon man denna gudagnista för mig sjelf, ja, jag visste ju ej ens, som jag sjelf vore mäktig att älska men den djupa, sanna kärleken. Men när jag fick se dig, då visste jag det.
Af hjärtat, tack för din predikan, som gjorde mig mycket godt att läsa. Hur sant säger du ej, då du talar om det ofullständiga i vår syndabekännelse. Dina predikningar hafva samma egenskaper som din Fars, de tränga rakt till hjärtat, man känner igen sig sjelf och känner sig därför gripen i sitt innersta. Sådana allvarliga ord kunna ej förfela att göra verkan, äfven på det ytligaste sinne, tycker jag.
Ack, att jag kunde aflägga en rätt syndabekännelse och helt blotta mig inför Herren! Det är så förfärligt hemskt när de onda, egenkära eller vardagliga tankarne framkomma midt under bönen, till och med då man tycker sig som mest andaktsfull.
O, Anders, hvad det är svårt att egna alla sina tankar, hela sin själ åt den Högste! Och det borde dock vara så lätt, vi hafva ju så mycket, oändligtmycket att vara honom tacksamma för. Det förefaller mig som om man ej visste, hur upptagen man är af verkliga omsorger förr än man rigtigt med allvar söker att lösrycka sig från dem.
Än en gång tack, älskade, jag har lagt dina ord på hjärtat.
Här är sig allt likt. Lilla Gertrud är fortfarande glad och tycks ej känna någon smärta i huvudet. Måtte såret vara läkt, så bandaget aftages, så att hon slipper plågas med någon ny operation! – För en stund sedan kom fru Hultgren och jag måste nu gå ner. Farväl, allra käraste vännen min.

Klockan är visserligen rätt mycket, men jag kan ej låta bli att genast i qväll tacka  dig för ditt kära bref, som – kan du tro det – beredde mig en fullkomlig överraskning.
Ser du, under  förra veckan korsade breven hvarandra, och jag hade ej rigtigt klart för mig hvems tur det egentligen var att skrifva, men som jag vet, att din tid är ännu mer upptagen än min, så har jag just haft som samvetsförebråelser, att jag ej skrivit förr. Du fick dock några rader i mammas bref och läste antagligen hennes, (Jag har nog hört hvilka friheter du tar dig).
Således har du ej varit utan underrättelser från mig. – Så du pratar! Tror du att jag någonsin tröttnar på att höra, det du älskar mig? Det är ett ”tema” som aldrig blir gammalt för mig och finge jag ej höra det, skulle jag ej kunna lefva.
Ser du, det är alldeles samma förhållande med mig som med dig, jag kan ej tänka mig livet utan dig. Ack, hvad det är ljufligt att älska så! Du gör mig så glad med att säga, att du  ej heller tröttnar på mina oupphörliga försäkringar, ja rigtigt glad gör du mig, ty ibland fruktar jag nästan att du skall göra det. Män hafva ju i allmänhet ej så godt tålamod  som qvinnor, och jag kan ej tänka mig något förskräckligare, än om man skulle säga om mig ”hon tröttade ut honom med sina oupphörliga kärleksutgjutelser”. Men hvad skulle jag skrifva om, om ej om min kärlek? Hela mitt hjärta är ju uppfyllt af denna ljuva känsla.
Den ”stora nyheten” visste jag verkligen förut, men den är icke dess mindre mycket glädjande. Tänk du, Anders Niclas, om 4 veckor! X. Då skall du få annat än en X kyss. Det är härligt att tänka på detta! Mer än en vecka får jag säkert ej stanna (då fru H var här i afton, ville jag ej fråga) och kommer troligen ej förr än Torsdagen. Men räcker dina ferier från onsdag till onsdag, så krånglar jag mig nog härifrån på onsdag; en dag förr eller senare gör ju ingenting. Din tjänstgöring som komminister börjar ju den 1 ste. Får du mycket att göra under heljen?
Jag är så rädd, att jag ej får  ha dig alldeles för mig sjelf, men på samma gång gläder jag mig åt att få mottaga dig med mitt hjärtas kärlek, då du återkommer trött från din ansträngande förättningar.
Du frågar, om jag ville hjälpa dig att draga din börda. O, om jag ville? Älskade, jag har ingen högre önskan.
God natt! Nu skall jag drömma om –

Den 5. Hinner i dag endast några rader. Torsdagar och fredagar har jag mest att göra. Skall du läsa med nattvardsbarnen under påsk?
Stackars min Anders, han har allt bra mycket att göra. Jag är rädd, att det är för mycket. Ser du, jag är nu så frisk och dugtig. Du kommer tycka att jag fetmat, men det tycker jag icke om.
Fullmåneansigten behaga mig ej, och nu är det icke bättre än, att jag har ett. Rue faire? – Tänk så frisk jag ändå är mot dina systrar. Tant skref att Maria har bleksot, Hanna måste ännu hålla diet och Emmy är ju alltid skral, men tycks ha varit kryare i vinter än vanligt. Det var så roligt att få de vänliga breven från Näsinge. Hvarken Tant eller Emy nämnde ett ord om gossarne. Har du hört om Robert tagit sin examen?
Att du icke skulle få platsen vid häktet, var jag beredd på. F.n. finns det väl ingenting, som du kan söka med några utsikter att få det. Vi få öfverlemna allt i Guds hand, Ham styr ju allt till det bästa för oss.
Nu farväl, outsägligt älskade. Jag kysser dig i tankarna och gläder mig åt att snart få göra det i verkligheten. O, hvad jag längtar efter den dagen! Älskade, älskade, du är mitt allt! Skrif snart till din längtande Vissa.

Låt mig veta den ”lyckade affären”. Hjertliga helsningar till de dina, Malmstedts och Alma.