Wårgårda den 6 maj 85

Anders Niclas, min egen älskade!

Du kan icke tro hur glad jag blef, då jag, i går qvöll efter en sen promenad till stationen fann ditt bref i postväskan. Af hjärtat tack, allra käraste vännen min! Hvad dina bref, dina förtjusande bref göra mig lycklig! Älskade! Utan dem skulle jag aldrig kunna uthärda skilsmässan från dig. Detta sista gjorde mig dock icke fullt belåten, ty jag ser deri, att  du tror, att jag icke är rigtigt frisk, oaktat mina försäkringar om att jag befinner mig vid allra bäste helsa. Envise Anders Niclas, som icke vill tro, att jag är frisk! Fy, fy, fy, att icke tro sin fästmö. Är det snällt det? Kan du icke förstå,  Anders Niclas, att man någon gång kan ådraga sig en lätt förkylning, äfven om man är aldrig så försigtig, i synnerhet på våren, då temperaturen så ofta vexlar om. Det var verkligen för att jag en e.m. ”snobbade” i regnkappa,  som du säger, som jag blef litet förkyld, men jag försäkrar dig, att det icke hade händt, om icke det der andra hade stött till på samma gång. Emellertid är jag nu fullkomligt frisk igen och nu måste du tro mig ock vara fullkomligt lugn med afseende på min helsa. Annars blir jag förargad öfver att du är förargad på mig och då blir vi just ett älskvärdt fästfolk. Raring, om jag nu vore hos dig, så skulle jag stryka öfver med harassen – nu får du tänka dig det. Men säg, älskling, är du sjelf rigtigt kry?
Det kommer ibland sådan oro öfver mig för din skull, och det tycktes mig, som om ditt sista bref hade varit skrivet under en nedstämd sinnesstämning. Måtte jag ha misstagit mig! Du måste öppet meddela mig allt som rör dig. Vill du icke det, älskade? Jag berättar ju allting för dig. Du säger aldrig hur du mår. Känner du dig ofta trött? Mitt hjärta svider när jag tänker på, att du ofta arbetar dig trött för min skull. Komminister tjänsten hade du troligen ej åtagit dig, med det myckna arbete du redan har förut, om du ej varit förlovad. Men, älskling, säg mig, du arbetar ju icke med tungt hjärta, utan med glädje och fröjd och med tanke på att det därmed skapar både din och min lycka. Hvad tänkte du, då du skickade telegrammet på första maj? Undrade du icke, hur det skulle se ut för oss om ett år? Det gjorde jag. – För några dagar sedan hade jag bref från Didine med förnyad bjudning till oss båda. Som det ju är omöjligt för oss att resa, så svarade jag nej utan att fråga dig förut.
Hvad det går långsamt att få vår. Träden se ännu vinterlika ut och de sista dagarna hafva varit riktigt kalla.
I dag hade jag bref från Josephina, som ber mig komma till dem snart, innan de resa till landet. Troligen reser jag i pingst, då jag har bäst om tid.
Löjtnant Almqvist är nu rest. Om jag icke misstager mig , så lemnade han Wårgårda med stor saknad, ja han lemnade visst qvar sitt hjärta. Jag är mycket intresserad om han verkligen är kär på allvar. Det tycktes mig så, men en löjtnant är väl ej så mycket att lita på. Han har dock något som påminner om dig, och därför har jag större intresse och större tro på beständigheten af hand känslor, än jag skulle haft för någon annan officer. Det egna är, att varken Heymans eller flickorna sjelfa äro säkra på åt hvilken af dem han egnade sin hyllning. Jag är dock säker på, att det är Gerda han är förtjust i, fastän han talade mest med Emma. Ingen af dem är förälskad i honom, ehuru de båda är mycket smickrade af hans uppmärksamhet. Emellertid är han allmänt saknad och hans namn nämnes åtskilliga gånger om dagen, ja det har uppstått en rigtigt ”Almqvistiania”.
Dina predikningar skall jag skicka nästa gång, vill först läsa dem än en gång. Jaså, du predikar folk ur kyrkan! Hvad betyder då det att flera bedja om dina predikningar? Min egen Anders, hvad jag är stolt öfver dig! Jag har icke tackat dig förut för predikningarna. De gjorde mig så mycket godt. – Farväl Armias, mitt allt! Dag och natt är du i mina tankar. Stöd mig snart med några rader. Helsa de mina. Älskade, älskade, om jag finge blicka in i dina klara ögon! Jag längtar derefter. Tusen kyssar från din egen Vissa.

Förlåt det hemska slarvet!