Wårgårda den 8 feb 1885

Högt ärade Herr Pastor =
Högt älskade fästman!

Härmed får undertecknad i djupaste underdånighet framställa och förfråga ”etc etc”. Kommer du ihåg första delen af ditt sista bref till mig, den som handlar om mitt s.k. syndaregister?
Nå, det var bra. Upprepa den då för dig sjelf med utbyte af ditt namn der det står mitt, och du har den ”dunderpredikan”,  som jag skulle vilja ställa till dig och som du så väl förtjänar.
Tror du, att jag fått mer än ett bref under föregående veckan och icke heller mer än ett skicka därförut. Nej, du obarmhärtige Anders Niclas,  du har allt låtit din fästmö tråna och vänta förgäves många långa dagar, men det tycks du alls icke ha någon aning om, du älskade fuling.
Tre gånger i rad har jag skrivit samma dag jag fått ditt bref, och skrifva du oftare så – slutföljden gör sig sjelf.
Älskade, tyck icke att jag är fodrande, men betänk hur ensam jag är och kom ihåg, att dina bref för närvarande utgöra min största glädje. Du har alltid något, som förströr dig eller vigtiga saker, som upptaga dina tankar, så du kan aldrig längta så mycket efter bref, som jag gör,,, jag, som uteslutande är hänvisad till mig sjelf. Jag försöker väl att läsa och intressera mig för hövarjehanda, men det går ej alltid. Tankarna vända oupphörligt tillbaka till dig, och får jag då ej som oftast bref från dig, så blir jag så sorgsam. Du är ett litet höns, hör jag dig säga, och det har du rätt i.