Wårgårda den 9 mars 85

Min egen Anders Niclas!

Tusen tack för ditt kära, kära bref!
Du må tro, att det var efterlängtat – på hela långa veckan hade jag ju ej fått mer än en liten breflapp från dig –  men jag kan lugna dig med, att jag aldrig hoppats att få bref före än i går qväll, så jag gick ej i sådan der oro, som jag annars känner, när dina bref låta vänta på sig. Jag vet att du om Lördagarna har läsbarnen utom dina vanliga göromål och således är strängt upptagen.
Vet du, det är så roligt, att ha någorlunda reda på din arbetsordning, jag kan då så väl  föreställa mig hur du har det; särskilt måndagar och lördagar tänker jag på dig, då du går till dina läsbarn. Just nu är du hos dem. Ack, om jag osynlig finge vara närvarade!
Älskade, jag tycker icke om att du säger att jag skall akta mig för att göra dig till min ”afgud”. Får jag icke älska dig så, som jag gör det nu? Vill du, att jag skall älska dig mindre? Tror du icke, att jag sett så mycket af verlden, att jag väl vet att ingen fullkomlighet  finnes, och tror du icke att, hur blind än kärleken gjort mig, jag ändå är nog klarsynt för att se eller rättare veta, att ej heller du är utom fel. Men att anse dig för den ädlaste man jag känt och älska dig, älska dig med hela mitt hjärtas verma kärlek, det tycker jag att jag har rättighet till.
Skall icke en fästmö älska sin fästman på det sättet?
Inte heller får du tro att jag tänker mig framtiden vid din sida som idel solsken. Jag vet alltför väl att det icke finnes någon varaktig sällhet här på jorden, men hålla vi blott troget samman, så kan jag ej tro annat än att vi båda skola blifva lyckliga  äfven under motgångens dagar.
O, Anders, kan du blott alltid, alltid älska mig? Ibland plågas jag af sådana hemska tvivel och så många ”tänk om” rubba mitt lugn. På samma gång är jag dock fullkomligt säker på, att jag eger hela din kärlek, och det är härligt att veta detaa.
Ack, hvad jag gläder mig åt Påsklofvet! Det skall bli förtjusande att ha min egen älskade alldeles för mig sjelf. Dagarna gå så oändligt långsamt och 3 veckor förefaller mig som en gräsligt lång tid. Men de nå väl en gång sitt slut och då – ack huru härligt!
Har du givit flickorna i Arvika något löfte om att vi skola helsa på dem i påsk?
Jag kan ej förstå varför de glädja, Si åt förhoppningen och den mera …….iska Hilma åt löftet att få se oss i heljen, ty mig veterligt skref jag intet derom i mitt förra bref. Rysligt roligt vore det att få träffa dem, men du kanske ej har tid att resa, och 8 dagar är dessutom ej mycket att dela på. – Det var dumt att flickorna skulle förråda  din hemlighet, ”affären”, jag förstår väl att du helst velat omtala den sjelf, och äfven jag tycker det hade varit roligt om du varit den första som omtalat den.
Men vet du, det var ändå så roligt, att få veta det, så det gör ingenting att de gingo dig i förväg. Hela dagen gladde jag mig deråt och många, många gånger sedan överrumplar jag mig med att sitta och tänka på der der bohagstinget. Om du visste hur nyfiken jag är. Tycker du verkligen att det är roligt att så småningom draga ihop till boet, vårt gemensamma bo?
O, Anders, hur mitt hjärta klappar vid uttalandet af dessa ord. XXX
Då vi träffas få du lof att riktigt redogöra för sammankomsterna hos Domprosten och Christinas. Jag fattar ej riktigt hurudana de äro. Ledamt för dig att det ej blir några fler.
Var lugn för att tant Trioli aldrig skall få blanda sig i mina angelägenheter. Jag tror ej heller, att jag behöver några försök därtill å hennes sida, ty hennes förtjusning för mig har betydligt svalnat och det sörjer jag inte öfver. Din snälle Farbrors vänskap sätter jag däremot mycket värde på. Det gläder mig att du också tycker om gubben.
Tack för verserna, som var roliga att få. Jaså, du tror verkligen att jag påminner mig de tillfällen vid hvilka de voro skrifna! Ja det kan du vara säker om, att de dagarna och många andra från i sommar stå outplånligt inristade i mitt minne. Jag lever dem om ock om igen – det är bästa sättet att jag ledsnaden på flykten. Du kan icke föreställa dig mitt hjärtas älskling, mitt allt. ”Du är min ro, min oro säll”, - har du någonsin tänkt på, att det ligger sanning i den versen?
Ack, om jag just nu fingo taga ditt kära huvud mellan mina händer och kyssa det! Älskade, om du visste – nej, inga fler utgjutelser. Jag måste tala förstånd med mitt oroliga hjärta och icke uppelda det ännu mer genom att skrifva ner några utgjutelser, som du hört otaliga gånger.

Posttiden är inne. Farväl, outsäglige älskade! Skrif snart, jag längtar gräsligt efter bref. Tusen kyssar från din egen Vissa.

Hjertliga helsningar till de mina. Bed dem skrifva. Lilla Gertrud är nu nästan bra och söt och rar som förut.