Wårgårda den 27 feb 1885

Outsägligt älskade Armias!

Efter  en hel förmiddags promenad och lektioner på e.m. kan du ej vänta att få ett särdeles ordentligt bref,  och jag skulle ej skrifva alls, om jg ej vore behäftad med skrifvarklåda. Detta är en sjukdom,  som jag aldrig blir botad för, så länge du och jag äro skilda åt, såvida du ej genom maktspråket tvinga mig att upphöra med mitt kludderi, hvilket vore detsamma som att krossa mitt hjärta. O, hvad jag älskar dig! Det finns ej ord för att uttrycka det. Men hur är det väl möjligt, att du kan älska mig så, som du säger, att du gör det? Dock jag tror att du gör det och är lycklig i medvetandet och att ega hela din rika, varma kärlek. Jag har så mycket, mycket att vara tacksam för, men o – den skilsmässan! Det blir för hvarje dag svårare att umbära dig. Hela denna f.m. har jag känt mig så ensam bland alla de främmande menniskorna och  längtat så gräsligt efter dig, så därför måste jag nu en stund utgjuta mig för dig. Ack, att dessa långa 5 veckor vore gångna och jag finge rigtigt språka med dig ock ej, endast på detta ofullständiga sätt.! Då skulle jag krypa intill dig och hviska många kärlekens ord i dina öron, ord, som ingen annan än du får höra.
Det är så svårt att oupphörligt kämpa mot längtan och att försöka att synas glad och intresserad af allt,  när jag ej har intresse och tanke mer än för ”en endaste ting” som det står i visan.
Skild från dig är jag ej heller mer än en half menniska, icke det en gång. En hvarför göra dig nedstämd genom att tala om min längtan? Eller kanske du tycker om att höra, det jag längtar efter dig och saknar dig obeskrivligt. Men hur det än må vara, förståndiga måste vi vara och ej klaga öfver det, som vi båda veta är till vår nytta och dessutom oundvikligt. Detta säger jag mig många, många gånger, men mitt oroliga hjärta ville ej lyda förståndets röst. – Af hjärtat tack, älsklingen min, för ditt kära, kära bref, som värmde mig och kom mig att gråta af kärlek och längtan.
På samma gång lifvade det också upp mig, så att jag med gladare4 mod började mina lektioner, än jag stigit upp på morgonen.
Tänk, att du också kan finna dig upplivad af mina bref!! Smickrare, jag finner detta helt märkvärdigt. På hvem är du jalux? Här finns ingen, som bryr sig en stund om mig. Tänk då på mig, hvilken stor anledning till jalousie har icke jag. Du är ju omtyckt af alla och jag är gräslig avundsjuk på alla, som äro i din närhet. – Du skall ej var orolig för mig. Ser du, jag eller rättare Mamma har frågat Morbror, om man kan göra något för att undvika plågor vid ”vissa tillfällen”, du förstår. Han ordinerade att jag hvarje dag skulle gå 1 a´2 timmar, hvilket, som du vet, jag sjelf ordinerat för mig. Plågorna äro säkert ej svårare än de flesta fruntimmers, men jag ville gerna blifva af med dem, om det låter sig göra, så att du får en rigtigt frisk hustru. (Jag är galen, som skrifver sådana här saker till dig, men du vill ju ha reda på allting, herr näsvis).
Nu väntar du kanske en utförlig beskrivning på festen i dag, men tiden är knapp, så jag måste fatta mig kort. Hilda som oskuld var ganska söt, men englarne mindre lyckade. De måtte ej funnit det särledes nöjsamt,  ty de groto hela tiden och två af dem protesterade på det bestämdaste mot att låta sätta vingar på sig, ”mormors brudkrona”, som jag skref om i förra brevet att vi skulle utföra, blef inställt (då vi fingo fotografierna funno vi det omöjligt) och i stället arrangerade vi en fantasitablå, zigenerskor, som passade oss mycket bättre. Jag var gumman och spådde Gerda och Hilda. Jag tror att det var rätt lyckat
Nu farväl, min egen hjärtevän. Helsa de mina hjerligt. Gud skydde dig, älskade. Jag försöker att finna vägen till Honom, som styr allas öden. Led mig! Outsägligt älskade, jag kysser dig i tankarna. Skrif snart till din
Vissa