Om det brev som här följer från Bokförläggare Gleerup, skriver Anna Montan: "Fäller tårar var gång jag läser igenom Bokförläggare Gleerups brev om LB:s sjukdom och sista stunder". Blott 26 år!

Lund d 8 November 1846

Högädle Herr Fabrikör Er. Carl Montan, Carlstad. Den 22 October hade jag senast den äran att tillskrifva Tit. svärfader och anade då ej att jag redan idag skulle nödgas meddela honom en, för honom och dess familj, smärtsam underrättelse. Jag sänder den genom Tit. dels på Stud. Borgströms egen begäran, dels efter eget öfverlägg, och hoppas att Tit, brukat all möjlig försiktighet vid framförandet, att de stackars föräldrar och syskonen, deribland Tit. ädla Fru, må på något sätt kunna förberedas på den sorgliga begifvenheten jag har att meddela. Adjunkt Jakob Agardh hoppas jag skrifver i quäll till sin far Biskopen - tala med honom, och överlägg och handla så godt omständigheterna det tillåta. Religion är här ett Balsam!

Tit s Svåger insjuknade kl 1 på morgonen 4de dennes, läkaren tilhvilken han anförtrodde sig, Dr Eneroth, kom på morgonen. Sjukdomen tycktes då ej vara farlig. Eneroth hade för samma sjukdom hjelpt honom i våras - och ansåg det väl äfven nu vara någon mindre farlig mag-åkomma. Först kl 1 middag fick jag veta att Borgströn var sjuk; min Informator berättade det och meddelade att han till Borgström ville taga den skicklige Dr Harthelius; men att Borgström icke ville det och hade fullt förtroende för Eneroth.

Kl 2 e.m. besökte jag Borgström, fann det betänkligt och han medgav mig att antaga Harthelius. Jag skickade genast en vår piga till hjelp, min hustru skaffade sjukvakterska för natten, jag sjelf gick efter läkaren, men hade den oturen att ej få fatt honom förr än kl 8 e.m. Allting iakttogs på det omsorgsfullaste. Natten förgick. Thorsdags morgon kom, inflammationen lärer ännu varit betänklig, och Harthelius önskade Dr Bisander till biträde och samråd. Bisander kom genast. Smärtan eller inflammationen fördelade sig allt mer och mer under dagen; endast en ömhet vid bröstets högra sida förmärktes, och men hade hopp, som jag kunde tycka. Natten derpå hade dock varit orolig till kl 3, ännu ingen sömn; men inga smärtor.

Jag var tidt och ofta hos honom, tilsåg att ordinationerna werkställdes af Wakterskan. Mot quällen ordinerades Sagosoppa med ett matskedblad Rhinsv-dvin till 3/4 drickeglas Sagosppa - morgonen förut hade han fått detsamma utan annan tillsats än lite socker, och litet svagt hönsköttssoppa, af hvilket senare han endast i theskedsportioner kunde njuta, jag tillstår att jag hade hopp.

Fredag quäll, då ingen smärta var, och Harthelius sade att han var i ett svaghetstillstånd som gjorde något styrkande nödvändigt - men pulsen: den var ytterst betänklig. Den quällen frågade jag läkarna: hvad kan jag finge skrifva till Fadern. De svarade att sjukdomen ej diciderat sig, som måtte dilsane sig innan Söndagen. Jag lade mig med hopp; men kl 1/4 öfver 1 lördagsmorgonen, knackades på - det var från Borgström. Jag infann mig genast. Han sade mig det var sista dagen han lefde och bad mig anteckna hvarjehanda - det gjorde jag, i hast sprang efter Harthelius som ock genast kom, ordinerade och tröstade; men jag fann då att vår älsklige Borgström icke skulle tillhöra oss länge. Jag frågade läkaren om jag torde läsa något för Borgström, och han trodde det kunde intressera. Då han därför var gången, satt jag mig och på frågan om jag finge läsa någon Psalm för honom gaf han två gånger mig bifall och klappade mig: Jag läste några, sjelf väljde han nr 481 som jag läste två gånger, och efter detta och ett litet samtal, trodde han på sömn. Vi flyttade därefter ljuset bakom skärmen så det blef mörkt och han hade en vilostund af knappa tio minuter, då han vaknade och yttrade: "Gud , hvad det var godt". Min glädje kan ej beskrifva, han förblef lugn, och jag blef sittande till kl 1/2 6., sedan han ett par gånger frågat om jag ej ville gå hem och hvila mig. - Wäl fick han ej mera sömn; men man hoppas så gerna - dock - jag hoppades förgäfves.

Kl. omkring 1/2 8 kom bud, och då jag genast kom, läkaren ock, var det tydligthvad hända skulle. Borgström frågade mig om han var utan hopp - jag nändes ej säga det; men sade att det allt var svårt. Informator Gadd kom - han var vän till Borgström och han läste åter en af våra vackra Psalmer. Jag gick self till Domprost Reuterdahl som mycket intresserade sig för honom; han kom, talade kärlekens ord och Borgström begärde och fick Nattvarden kl. 10 Lördags f.m., under denna stund var jag utanför på svalen. Dp Reuterdahl öppnade dörren och frågade efter mig; jag kom och aldrig glömmer jag afskedsstunden med denna, Gud och naturen hängifvna själ. Wäl har jag genom denna händelse upplefvat en sorg som jag tror mig töras sätta vid sidan af den de beklagansvärda föräldrar och Syskonen nu får upplefva; men jag har derjemte begått en Gudtjenst som har flyttat min själ utöfver sorgen; och som glädjen är sorgens syster, så föreställer jag mig nu Glädjen vara sorgens Krona. Icke endast min hustru, barn och tjenstefolk hafva fällt många saknadens tår; men många med dem. Vid universitetet saknas han; ett af dess förhoppningar svann med honom; men exemplet bär frukter.

I morgon quäll bissättes Borgström i Domkyrkans kapell och om Thorsdag den 19de sker begrafvningen. Vi hafva uträknat att den eller de, som af släktingarne skulle vilja nerkomma, kunna vara här till dess. I samråd med Curator Adjunkt M. Agardh, Doct Reuterdahl och Stud. Clarholm, sysling till den aflidne samt Baron Toll, v.Curator, rangerar jag Begrafvningen m.m. som Omständigheterna kräfva. På dr R-s tillstyrkan annonserar jag dödsfallet i Post - och Inrikestidning. Ett bref. troligen från Tit och ett från Tit Borgström retourneras härhos. Jag står till hvarje tjenst beredd, och tager vård om Borgströms tillhörigheter tills dess Far vid lugnare sinne, än nu genast väntas, sjelf förfogar om sakerna. Begrefvningen gör jag så som jag ville göra, om det var min egen son. En lock af dess hår afklippa vi till dess familj och en myrtenskrans binder mina döttrar.

Ack! om jag med penningar hade kunnar lösa detta lif - men Guds vägar äro outransakliga; stundom begripa vi dock en och annan af dem, och vi få icke misströsta om dess härligaste wägar.

Med det innerligaste deltagande i Familjens stora sorg hänlefver jag

Högädle Herr Fabrikörens Wördsamt tillgifvne

C.M. Gleerup

Redan i Thorsdag ville skrefvet ; men Borgström och läkarna bådo mig uppskjuta.

(Beträffande läkarna vid hans sida var Frans Eneroth privatpraktiserande i Lund, han var född 1785 och hade fått professors n h o v 1826. Alexander Magnus Peter Harthelius var född 1813, kir.mag 1843 och professor i obstetrik och praktisk medicin vid Lunds universitet.)

© Bent Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan