Från 1870-talets Karlsrad:

Resa till Jakobsberg.

"En mycket gammal karlstadsdam, fröken Anna Montan, Malmgården, har idagarna gått ur tiden. Hon var född i Karlstad år 1862 och fick följdaktligen som liten flicka uppleva stadens brand den 2 juli 1865. Hennes fader, färgerifabrikören och "brukspatron" E.C. Montan, en betydande man i den tidens Karlstad, hade som sommarställe redan tidigare inköpt Jakobsbergs gård, och denna boplats kom till god användning för familjen efter den förhärjade eldsvådan inne i staden. Anna monten talade gärna om sin barndomstid ute på Jakobsberg, där hon bl.a. kunde sitta på berghällarna vid nuvarnde Hammarövägen och meta abborrar, liksom familjen från samma hällar kunde följa notdragningen i sjön mellan Mariebergsskogens udde och Jakobsberg.

Fröken Montan visade under sin livstid många prov på sin stora kärlek till hembygden, bl.a. genom att tid efter annan skänka Carlstads-Gillet gåvor i form av gamla skrifter, målningar etc. Dagarna straxy före sin bortgång lät hon också saända gillet nedanstående artikel av henne nedskriven någon gång på 1930-talet.För den, som känner vägförhållandena mellan staden och Jakobsbergsbron i våra dagar, är säkerligen detta aktstycke av intresse, varför densamma här återges in extenso:"

Minnen från resorna till Jakobsberg 1866-73.

När vi foro Älvgatan fram, betraktades alltid med ett visst allvar "Grevegården" , en lång gulmålad tvåvåningsbyggnad med brutet tak och med många små fönsterrutor i varje fönster och glaset skiftande i gröngult. Så tycktes det utifrån. Bakom ett fönster syntes ofta ett gumhuvud med en vit veckad mössa på huvudet. Det var hon som vaktade huset och bodde där alldeles ensam. Ett fönster på nedre botten utpekades särskilt. Inne i det rummet hade en tragedi utspelats. Sonen i familjen (von Gerdtens) hade där tagit sitt liv genom att skjuta sig och det sades att blodfläckar ännu funnos kvar i rummet sedan olycksdagen. Det var de äldre systrarna som gjorde oss barn underkunniga.

Det, som inte behövde påvisas utan min egen känsla sade mig, att när älven var hög, gick vägen med vagnen oroande nära vattnet. Det var ingen bred bilväg på den tiden utan en smal landsväg. Minns att jag betraktade träräcket, trästaketet, och undrade, om det kunde ge stöd i händelse av en olycka. De minstas plats var alltid på baksätet i vagnen eller på kuskbocken, en nog så bra plats. Det var bara det, att var platsen någon gång i framsätet kändes det betydligt lugnare. Barnet såg då inte så mycket av älvens strida lopp.

Vägen tog av "inåt landet" på samma plats som nu. Vägen smal och krokig med bergshällar här och var. I en vägkrök, minns jag, berghällar på ömse sidor om vägen och så nära, att en vagn åtminstone omöjligt kunde köras på vägen utan att hjulen endera måste upp på berghällen på höger sida eller på den vänstra. Någon oro för vältning ingav ej passagen. Det var helt enkelt en liten sensation för ett barn att sitta och ge akt på när den lilla vagnskakningen skulle kännas. Den "lilla sensationen" kom när Kvarnberget passerats.

Nuvarande "Berget" har haft olika namn. "Galgberget", när galgen togs bort blev det "Kvarnberget" efter kvarnen som stod uppe på berget. Kvarnen utan vingar stod kvar i min barn- och ungdom. Att ena väggen nu är sammanbyggd med ett hus, det ser och vet nog varje stabo som går Kvarngatan fram.

På den tiden vi åkte förbi använde vi båda namnen lika mycket. På den tiden stodo små stugor tätt, tätt, utefter berget från dess krön ända ned till landsvägen. Minns särskilt en stuga, bebodd av en snickare, möbelsnickaren Frykman, och ofta stannade vagnen där i och för uppgörelse om arbeten än i staden, än på Jakobsberg.

Här och var mellan stugorna en liten grön täppa. Det fanns naturligtvis en massa barn, men jag har livligaste minnet av gubbar och gummor, som små och böjda, ofta med käpp i handen, gingo på de branta stigarna och buro vatten, ved och dylikt. De ingåvo ingen medlidande känsla! De sågo ej lidande ut! Som om de helt naturligt tänkte: Bygger man hus i backen, så måste man lära sig gå i branta, halkiga backar bäst man kan. Det hela såg idylliskt och hemtrevligt ut.

Och man åkte på landet! Runt om en grönt och vildblommor, härligt och vackert!

Så kom en väg åt öster till Marieberg och ett stycke bortom en väg åt väster, som ledde till Rosenborg. Då som nu kantades en del av vägen av lärkträd och uthusbyggnaden har ännu samma färg och utseende som jag minns den från min barndom.

Så kom man till en grind, bred som vägen och som öppnades från ena sidan, en fin grind. Inkommen genom den gick vägen mellan åker och äng. åter en likadan grind att öppna - och man åkte direkt in i Jakobsbergsskogen. På vänster sida en myckenhet av vitsippor om vårarne. Vägen gick rakt fram med skogen full av bergformationer i fonden. Berghällarna bildade behagliga sittplatser och kallades inom familjen "Mathildero". På promenader från och till staden viloplatser för både husets folk och andra.

Vägen fortsatte med en böjning åt vänster. På högra sidan "Näckens sjö", ett litet tjärn med mer eller mindre vatten olika år. En idyll, åtminstone för barnaögon. En tradition, som fortlever långt in på 1930-talet säger att man skall akta sig för det vattnet, ty man drunknar där, så litet än vattnet är och sjunker ned i dyn om tjärnet än ser uttorkat ut.

Vägen, som gick utefter skogen, gjorde åter en krök, nu till höger. Denna punkt kallades inom familjen "Kröken". Från Jakobsberg såg man just i kröken åkdonen, som förde anhöriga och gäster till Jakobsberg och visste när man hade att vänta dem - ofta fingo vi barn till beting att passa på, när åkdonen syntes i "Kröken". Fick man händelsevis se ett åkdon på den platsen undrade man, vem som skulle komma på besök. Körvägen tog nämligen slut vid Jakobsberg. För åkande och gående syntes Jakobsberg först vid "Kröken". Sedan försvann synen! Vägen gick utefter en brant, som jag tyckte som barn, stor berghäll kallad - äldre systrar sade så - "Fågelsången". Minns just inte att fåglarna drillade och sjöngo starkade där! Men minns allt vackert, rödkantat, skålig mossa som växte på berget - användes också som prydnad mellan innanfönster.

Ett stycke längre fram en omålad lada. Därintill åter en krök och vägen, en enkel alle, förde rakt på grinden - ofta öppnad av oss barn - uppför en liten , åt vänster böjd backe och vagnen stod framför Jakobsbergs port, där husets folk välkomnande tog emot ankommande gäster.

Här slutar tidningsartikeln, med följande:

"Med fröken Montans bortgång har ytterligare en länk med 1860-talets Karlstad brustit. Visseligen voro hennes personliga minnen från branden 1865 icke så väsentliga, men hon kunde genom sina föräldrars och äldre syskons berättelser med inlevelse skildra den hemska dagen då allt tycktes gå upp i rök, då 1000-tals människor förlorade hem och ägodelar, och då en bedövande känsla av misströstan grep omkring sig. Under närmare 90 år fick fröken Montan följa staden utveckling intill nuvarande tid, med allt vad detta innebär av förändringar både till det bättre och det sämre, men hon kom i sina resonemang alltid tillbaka till barndomstiden och till den miljö hon i ovanstående minnesbild sökt skildra."

Nedanstående är mig veterligen inte tryckt<<<<<<.

Innanför grinden trädgården till höger och en krocketplan, en stor lönn - (i stammen inslagen en spik som fäste för ett snöre - lina - med ring och därunder en krok, som det gällde för den "lekande" att få den svängande ringen att fastna på) - och blomsterrabatter m.m. till vänster.

Blommor: rosor och rosenbuskar, Dalier, lövkoja, lejongap, Riddarsporrar, Stormhattar, reseda, isblomma, esholsia, konvolvolus, iris, klorkia, Nemphila, blå, linblommor röda, "Gossen i det gröna", "Förgät mig ej", ringblommor m.m. Skär spireahäck längs norra gaveln och dylika buskar här och där, "Snöbär" i mängd.

Jakobsberg låg ju lite ensligt. Vet ej om därför spökhistorier lättare kom i folkets sinne. Alltnog, enligt folket på gården och kökspersonalens utsago spökade det i och vid den omtalade grå ladan. Alla pigor, som kommo i huset voro enstämmiga i att berätta för oss barn att "varje lördagskväll utgick ett liktåg från ladan". Varåt det gick hörde vi aldrig. För nuvarande ägaren var också spökhistorierna kända!!

Vid besök på Jakobsberg 1934 var ladan emellertid borta. Den hade några år förut nedtagits och förts till Mariebergsskogens Friluftsmuseum. Då ditförda, inköpta eller givna, gamla byggnader skulle byggas upp fick den gamla Jakobsbergsladan tjäna som hjälpvirke.

För mig hade ladan det särskilda minnet att jag där för första gången såg den gamla familjetavlan - barn går ju omkring och tittat överallt! Jag glömmer ej den egendomliga känslan av verklighet och overklighet, som grep mig vid åsynen. Först tycktes mig som hade jag levande varelser framför mig och litet skrämmande se alla dessa 6 par ögon riktade på mig, var jag än stod. - Omtalade min upptäckt för mamma.

Pappa hade ju så mycket att ordna med, både vid och efter branden 1865. (Jag hör till dem som, sen barndomen, hört tideräkningen indelad i: "före och efter branden"). Familjetavlan räddades undan förödelsen av Bokhandlare G.Beijer, en vän till familjen, som skaffade folk som förde den till Jakobsberg och insattes i ladan. Ganska illa medfaren sattes den senare upp i förmaket över soffan. - (Det var Gerda som med "två tomma händer" fick pengar att räcka till så mycket, som, då tavlan efter Mammas flyttning till Färgelanda 1907, kom i hennes våning Klara 15 - N.Klaragatan 4 - först lät en förgyllare, en gammal kunnig hantverkare som hamnat på Klaraborg, både laga och förgylla ramen).

Rummen på Jakobsberg voro låga, något som kom "Vissa", bl.a. hon upplevat på en barnbjudning hos Grosshandlare Ahlmarks (överste Ahlmarks far) omtala: "Åh, de hade (långa) hela ljus i kronan!". På Jakobsberg delades alltid ljusen, men så voro kronljusen på den tiden så långa, att man knappt kunde haft sådana i kronan t.ex. i Färgelanda prästgård.

Pappa hade en lång mahognysoffa i sitt rum med 2 skåp, ett i var ända och med en hylla i. Dessa skåp användes som extra dockskåp och beredde oss mycket nöje. Gerda talade just därom när vi hösten 1933 talade om gamla tider. - Tillsammans eller var för sig, småpratade vi, Gerda och jag, med eller om dockorna halvhögt. Pappa satt vid skrivbordet och arbetade.

Skriver ner allehanda minnen allt som de komma för mig. - Barnkammaren med brutet tak gick tvärs över huset. Således stor och rymlig. I varje hörna hade vi, Vissa, Gusta, Gerda och jag var sin plats för dockor m.m. Där stod de två "Lejonbyrårna" och pinnsängen lika med den som hamnat hos Beckmans (min svåger och syster) i Färgelanda prästgård. Minns hur vi roade oss med att i st.f. att sjunga slå melodin på sängkanten eller pinnarne och låta den andra rytmen gissa vilken melodi som menades.

Många minnen från de åren, bland dem ett, som kan antecknas som "kulturhistoriskt" - Modena komma ju igen - "låt det ligga i 7 år kan du använda det igen", är ett ordstäv som mycket förundrade mig när jag för första gången hörde det på J-g. Modet att ha mammelucker är ännu ej återkommet och hoppas för framtidens barn att det aldrig må återkomma!

Vi yngsta fingo ju aldrig nya utan ärvda! Minns om söndagsmorgarna vilket grin och gråt, jämmer och elände, när alla skulle ha rena både byxhålkar och de broderade mammeluckerna och banden i den en ej passande till de andra, eller än fattades band i än det ena, än det andra och "di och di" ville ingen ha, men någon måste ta - ja, det var sorglustigt! Snart nog fingo vi hela kalsonger och jämmerna tog slut.

"Ny Illustrarad Tidning", en god nöjesläsning för hela familjens medlemmar. På en sida stod alltid skämtbilder. En söndagseftermiddag mellan 1870-72, satt Pappa och läste tidningen. Skämtbilden handlade i denna om det nyaste fortskaffningsmedlet - velocipeden. Sista bilden var en Pappa omgiven av sina barn, både vuxna och små, alla sträckte upp armarna mot honom och ropade: "Snälla Pappa, kan vi få var sin velociped!". En eller fler av de älsta systrarna tjuvläste denna sida och upprepade högt alla barnens begäran: "Snälla Pappa, kan vi få var sin velociped!". "Vad är det ni säger?" sade Pappa både smått förvånad och förargad i tonen. - Hade det varit allvar i begäran är nog tvivelaktigt om den beviljats!!

Många och präktiga leksaker slöjdade Rättare Nils på Mors och Fars önskan. Bland dem docksängar i olika storlekar, små stolar till oss fyra, en finns ännu kvar. - (Lek med dockor den käraste leken, att klä av dom, på dom, ha dockkalas m.m. Det fanns också en rikedom av dem. "Vissa" sydde så fina dockkläder till sina yngre systrars dockor. En docka - finns kvar - belöning av Hilma för läsning och intresse under terminen).

Pilbågar, styltor, (ej vidare höga), till alla 4 minsta barnen. Både bågarna och styltorna tidtals flitigt använda. "Hoppa hage" roade oss ofantligt. Bland lekar, som lektes när barn och ungdom kommo tillsammans (och som roade mig!) var "Sista paret ut". Minns ännu den vackra ekallen på Sommarro, där leken alltid lektes. "Kasta krans" (såg f.f.g. utförd av de äldsta systrarna och deras kvinnliga och manliga bekanta). Huru lamt och stillsamt kransarna både kastades och togs, mot vad nutidens ungdomar skulle presenterai höga vackra lyror och stående på långt avstånd från varandra.

Krocketspelet, av både barn och ungdom spelat "dagen i ända". Både glädjeämne och grälämne!! "Gunga bock", sittplatsen ute ofta ett grönmålat bräde lagt över 2 "bockar". På en av bockarna lades brädet! Ett barn satt på vänstra änden och så gungades upp och ner. Mycket roande!!

Bad: Vet ej om de äldre systrarna hade bestämda badvanor. Har ett svagt minne av att antagligen Hilma tog oss yngsta med i ekan och långgrunt som det var, var blott att hoppa ur ekan, hålla sig i den och hoppa upp och ned i vattnet. Har ej något minne av dessa bad - och antagligen sluppo vi dem. Vattnet var så kallt!! - Klandrar ej - undrar blott om nutiden ej har ett sätt att lära barnen bada så baden blir både nöje och stärkande även för de barn som ej ha stark kroppskonstitution.

Bakom den omtalade ladan var, särskilt under vårarna, en synnerligen omtyckt lekplats. Ladans närhet, (med spökhistorierna) oroade ej det minsta! Vanligen fanns där i skogen en sjö (tjärn större än Neckens sjö) kallad "Vissas sjö", med en liten ö i mitten där några höga träd växte. - (Vid besök 1934-36, ladan borta, kunde ej återfinna varken träd på ö eller vatten däromkring). På en träplanka kom man dit. Runt omkring strömmade glada rännilar mellan tuvorna och bergskrevorna och det var att hoppa från tyva till tuva i den sumpiga marken och följa barkbåtarnas hastiga färd mot okända öden och äventyr eller hjälpa dem få fart när hinder mötte eller låta dessa "hinder" vara hamnar på olika orter - ja roligheter i oändlighet. Underbara fantasi! Glädjekälla i många livets lägen. Ibland fick jag, Anna, bannor för mina smutsiga, våta skodon. Tog visst rätt lugnt!! Visste att nästa morgon voro de torra och jag springa till skogen och leka igen. Hade ju ej något ont för mig. Fick aldrig bannor för att jag försummade något i hemmet.

"Vissa" var nog mästarinna för de flesta av sina egna och yngre systrars barkbåtar. Alla små. En del med både mast och segel. Segelbåtarna fördes nog fran på "Vissas" sjös mera stilla vatten.

"Vissa" erkände själv, bliven prostinna med vuxna barn, under de samtal om "gamla tider", att hon nog då och då på sin ö i skogen, känt sig som en prinsessa, som väntade på prinsen! O, underbara fantasi! Glädjekälla i många livets lägen!

Låg Jakobsberg något ensligt vid "vägens ände" med skog, åker och äng och åter skog som en avlägsen mur runtom, så var utsikten åt sjösidan så mycket friare, olika vid olika höga vattenstånd. Hjulångaren Mässvik såg man på sin färd på Hammarösjön. Skulle tro även kanalbåten syntes. Minns Pappa med kikare ivrigt och intresserat följa båtarnas färd, ge akt på tiden när de började synas eller i väntan på att få se dem m.m. - (E.C.Montan ledamot i Hamnstyrelsen från 1865 till sin död 1873).

Ekan vid bryggan i vassen mycket flitigt använd. Dock fingo vi barn ej ensamma ro ut.

Gott om änder fanns och jakten livlig. Fisket givande. Minns särskilt notdragning. Vill minnas att en del av karlarna stodo ute på Mariebergsskogsudden med ena ändan av noten och den andra ändan vid Jakobsbergsstranden och en båt fördes av andra karlar i en cirkel i sjön mot och till udden och kanske (minns ej) 2 båtar drogo nätet tills fångsten halades upp. Pappa och vi barn ute i ekan som intresserade åskådare. Det var ju spännande att se när fiskarna, silverglänsande och rörliga blevo synliga, huru stor fångsten blev. Vill minnas att fångsten delades ibland mellan Mariebergs (Räntmästare Höök) och Jakobsbergs ägare och folk. (Pappa och Räntmästare Höök ofta ute tillsammans och besågo växtligheten på sina ägor).

Vet ju ej egentligen huru notdragning skedde. Vill blott teckna upp allt så mycket vatten fanns mellan Mariebergsudden och Jakobsberglandet att fiske kunde ske. Det var många år jag ej kände på annan fisk än gädda, aborre, braxen, lake och nors.

©Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan