Mordet på advokatfiskal Montan: Mordet skedde i Stockholm den 23 mars 1870.

Den mördade var en bror till min farmors far och hans namn var Erik Wilhelm Montan (precis som min bror), på sin tid en känd jurist i staden. Han var vid denna tidpunkt 63 år, till synes lyckligt gift, hade 6 barn, varav de flesta vuxna. Sällsamt nog fick jag inte reda på händelserna kring hans död förrän för ett fåtal år sedan. Detta trots att jag en lång tid hade nära kontakt med en av hans efterlevande, en brorsdotter som blev 93 år och som samlade på allt om släkten, såväl föremål som uppgifter. I det här fallet lär hon ha bränt alla brev och notiser som berörde händelsen och hon nämnde - i likhet med den övriga släkten - aldrig ett ord av historien. Detta har sin förklaring i de händelser jag nu skall skildra.

Vid 7 - tiden på kvällen den 23 mars 1870 tog en herre in på ett litet hotell vid Östra Bangränd i Klara. Han fick ett rum i övervåningen. Cirka en halvtimme senare passerade hotellvärdinnan det uthyrda rummet och fann dörren stå öppen. Hon ropade inåt rummet men fick inget svar. Hon gick då in och fann gästen livlös på golvet framför sängen. Hon tillkallade skyndsamt patrullerande poliskonstapel, som i sin tur tillkallade en fältskär. Denne kunde konstatera att den okände mannen var död. Om hans hals fanns en dubbel rännsnara. Ur och plånbok saknades varför hans identitet ej omedelbart kunde fastställas. Men i en ficka påträffades en papperslapp på vilken bland annat namnen Schwan och Cassel återfanns. Detta ledde till misstanken att den döde kunde vara utredaren i Schwans dödsbo, advokatfiskalen E W Montan.

Dennes svåger, rektor A W Staaff (farbror till den sedermera kände politikern Karl Staaff) tillkallades och han kunde genast identifiera offret såsom varande E W Montan. Polisen satte ut en annons i tidningen vari det försvunna uret beskrevs och 150 kr i belöning utlovades till den som kunde ge avgörande upplysningar. Annonsen gav ett omedelbart napp.

Den 26 mars anmälde en kopparslagaregesäll Tengelin att en i samma hus boende flicka hade visat honom och hans hustru ett ur som motsvarade beskrivningen. Flickans namn var Josefina Eklund, hon var 21 år och dotter till en sockerbruksarbetare. Polismästare Östlund och dektektivkommisarie Cederborg begav sig omedelbart till den angivna adressen, Pipersgränd 2, och där fann man både flickan och de saknade föremålen.

Josefina Eklund erkände att hon strypt Montan, vars namn hon ej ens visste, samt uppgav att orsaken var att han svikit sina till henne givna löften. Vid rannsakningen berättade Josefina att hon gått i sylära i ett hus vid Drottninggatan. På hemvägen brukade hon möta en äldre herre som öppnade samtal med henne om diverse alldagliga ting, frågade om hennes namn och sysselsättning etc. Så småningom blev samtalen personligare och de började träffas på olika hotell, där de hade "förtrolig samvaro" . Montan hade lovat henne att han skulle skaffa henne plats i handel, ett löfte som han aldrig uppfyllde. I stället talade han den 9 mars om att han inte ämnade träffa henne fler gånger. Hon beslöt sig då för att mörda honom.

Den 22 mars möttes de av en händelse på Rörstrandsgatan. Josefina föreslog att de skulle träffas ytterligare en gång. Montan gick med på förslaget och de möttes utanför hotellet i Klara dan därpå. Josefina hade ett grövre bindgarn med sig i klänningsfickan. Hon gick osedd upp på hotellrummet ett par minuter efter Montan. Efter det att samma förtrolighet rått mellan dem som vid tidigare tillfällen, bestämde hon sig, medan hon tog på sig kappan framme vid fönstret, för att mörda honom. Hon gick fram till den omisstänksamme Montan, som stod framför sängen, lade snaran dubbel om hans hals och drog snabbt till. Han föll utan att ge ett ljud ifrån sig mot en stol och sedan till golvet. Josefina tog hans klocka och ring samt portmonnän som innehöll 10 kr. Hon gick inte raka vägen hem utan tog en omväg till en affär där hon köpte ett klänningstyg för 9 kr 75 öre.

Av rättsprotokollen framgår att Josefina - utan att vara någon direkt skönhet - hade rena och vackra drag, blå ögon, mörkt hår, vacker hy och en ståtlig och vacker figur. Vid förhören framkom att hennes vandel inte heller före mordhistorien varit tadelfri. Den 31 maj dömdes hon av Stockholms Rådhusrätt till livstids straffarbete samt avfördes till Norrköpings straff- och arbetsläger. Hon dog senare i fängelset, enligt vissa uppgifter genom självmord.

En historia som denna skulle naturligtvis även i dag varit en stor skandal och påfrestningarna för de efterlevande stora och var så i mångdubbelt högre grad på 1870-talet. Montan var som nämnts en känd person och familjen tillhörde umgängesmässigt huvudstadens societet. Hustrun, Justine, fann det omöjligt att bo kvar i landet och flyttade till Vevey i Schweiz, där hon stannade resten av sitt liv.

Att jag överhuvudtaget fick kännedom om historien berodde på att jag, när jag läste en dagbok, som min farmor Louise skrivit från en resa till Schweiz år 1880, blev nyfiken på den faster som hon skulle besöka.

Varför bodde fastern i Schweiz och varför omnämns hon som"min stackars älskade, hårt prövade faster"?

En rundfråga bland åldriga släktingar gav spåren till "skandalen", som jag sedan fann utförligt skildrad i handlingar på Stockholms Stadsarkiv.

Den sensmoral man kan dra ur historien är väl att äldra herrar ska akta sig för att öppna samtal med unga flickor samt att unga flickor inte ska gå omkring med ett grövre bindgarn i klänningsfickan.

Bengt Beckman 2000

Tillbaka

Första sidan