Mordet på länsman Gawell i Alfta:

"-- Här i Alfta råder som vanligt lugn. Det är endast lönnkrögeriet som är ett bekymmer", skriver Albert Gawell i december 1891 till sin halvbror (eller rättare sagt trekvartsbror eftersom mödrarna var systrar) Vihelm Gawell, min morfar. Några månader senare var Albert död, mördad vid ingripande mot en lönnkrog.

Det första telegrafiska meddelandet om händelsen - telefon fanns ännu inte i Alfta - från den 2 maj 1892 löd: "I natt utspelades i detta annars lugna Alfta, i vårt lands mitt ett sorgespel, som skall sätta djupa märken efter sig. Då länsman Albert Gawell i går afton, åtföljd av fjärdingsmannen, förre korpralen vid Alfta kompani O.Noren, skulle företaga visitation hos en lönnkrögare i Mossbo i Alfta skogsbygd, avlossades emot dem skarpa skott. Länsman Gawell fick sin kula i bröstet och dog ögonblickligen. Fjärdingsman Noren sårades även dödligt, men levde ännu i morse. Mördarna, som äro beväpnade med eldvapen, hava nu förskansat sig, men det är meningen att taga dem, levande eller döda."

Arrendatorn på kronobostället i Mossbo - Per Olsson - och hans söner Johan, Karl-Erik och Anders Petterson hade varit i Söderhamn och inhandlat ett ankare (ca 40 l) brännvin. Familjen, som kom från Vitaspen i Ore socken, var känd för att hålla lönnkrog på kronobostället.

Polismyndigheterna hade ett par gånger gjort ingripanden på gården och hemfärden från Söderhamn skedde därför med en omväg runt Alfta, då man inte ville riskera att möta kronolänsman Gawell. Det fanns dock andra personer som sett ekipaget och rapporterade därom till länsman. Denne inkallade sin 29-årige medarbetare, fjärdingman Olof Noren och biträdet Erik Wennström och den samlade patrullen begav sig till Mossbo för att se var som där föregick.

På gårdstunet möttes ordningsmakten av de tre bröderna, som nu var kraftigt berusade. Det var Johan, som var krympling, den beväpnade 17-åringen Karl-Erik och den blott 12-årige Anders. Johan var den som var mest aggresiv i den ordväxling som uppstod och han hejade på sin yngre bror Karl-Erik mot polisen. Det dröjde inte länge förrän 17-åringen efter munhuggning sköt Noren i ryggen. Gawell störtade fram för att gripa gärningsmannen, men denne och bröderna drog sig tillbaka till köket. Nya skott föll från 17-åringens vapen och ett skott träffade Gawell, som föll död ner.Efter detta förskansade sig gärningsmännen och hotade att skjuta var och en som närmade sig stugan. Åtgärder vidtogs för stormning. Frivilliga skyttar anmälde sig och länstyrelsen uppbådade militär.

Innnan dessa hann fram, hade emellertid den unge länsman Sundberg och fjärdingsman Delander från grannsocknen Ovanåker kommit till städes och gått in i krögarnästet och fängslat de fyra. Sundberg fick senare kunglig medalj för sin bedrift "att gripa polismördarna". Frågan är om det stämmer med verkligheten.

Enligt en annan trovärdig uppgift var det tre Alftapojkar, varav en var Norens svåger Jonas Alander, som gick in och lade handbojor på lagbrytarna. Detta skedde helt utan motstånd eftersom hela familjen låg och sov ruset av sig på köksgolvet. Noren levde i 12 dygn och kunde redogöra för händelseförloppet innan han dog. Biträdet Wennström hade undkommit helt oskadd, eftersom han visligen lämnat platsen sedan han i början av uppgörelsen fått ett slag i ansiktet.

Vid rättegången fastslogs att krymplingen Johan var anstiftare av morden. Han hade sedan ett år tillbaka sagt att länsman och hans anhang skulle mördas om de gjorde ett förnyat ingripande på gården. Rätten ansåg också att han under uppträdet hetsat sin yngre bror till dödsskotten. Johan dömdes till döden, 17-åringen Karl-Erik fick livstids fängelse medan 12-årige Anders var för ung för att bli straffad. Fader Per dömdes till ett års fängelse för olaga brännvinshantering. Johan halshöggs på Gävle fängelse ett år senare. Ögonvittnen har beskrivit den makabra och beklämmande syn som bjöds när krymplingen fördes till stupstocken.

Därmed hade dramat krävt ett tredje dödsoffer. Halshuggningen av Johan Petterson blev den sista avrättningen i Gävleborgs län. Mossbomorden väckte ett oerhört uppseende i landet och har skildrats i många sammanhang.

Personligen har jag hört både min morfar och hans syster Ida - mera känd som Delsbostintan - berätta om den chock de upplevde, då de fick reda på vad som hänt. Stintan har också skildrar det i skrift. Hon kom på morgonen till sin plats på Norrlandsposten och tyckte att alla människor såg så besynnerliga ut, till dess hon blev förd in till chefen och hans fru, som berättade vad som hänt under natten. Stintan berättat också att hon några veckor tidigare varit i Alfta och firat Alberts 34-åriga födelsedag. Hon berättar om den oförklariga oro svägerskan erfor när Albert var ute i tjänst och om Alberts alltid lika trygga replik: "Vad skulle hända mig här i Alfta".

Som ett kuriosum kan nämnas att historien finns omnämnd i Sara Lidmans Regnspiran. Där skildras hur flickan Linda aldrig tröttnar på att läsa de gamla nyheterna på tidningstapeten. Ett par särskilt spännande notiser fanns bakom soffan, vilken modern avsiktligt placerat så att den skylde just dessa notiser. Den ena löd:"En halshuggning förestår. Enligt vad från tillförlitligt håll uppgifves, skall Konungen på Högsta domstolens derom gjorda hemställan hafva afslagits länsman Gawells mördares, Per Olssons ansökan om att af nåd blifva förskonad från det honom ådömda dödsstraffet."

Sara Lidman forsätter: "Linda genomfors av en vällustig självömkan, det var alltid hon som skulle halshuggas och som kom undan av en ren tillfällighet, så att Per Olsson måste i stället" (Hos Sara Lidman har uppkommit ett fel. Den som halshögs hette Johan Petterson och det var den i det närmaste oskyldige fadern som hette Per Olsson.)

Den reflexion som inställer sig när jag läser mina tre mordhistorier, är att det nog inte är så roligt att bli mördad, men att det förvisso inte verkar vara så nådigt att vara mördare heller. Vidare reflekterar jag över det där med släkttraditioner. Sådana vill man ju hålla på. Men vill jag verkligen det, i det här fallet? Och hur bär man sig åt? Att bli mördad?

Man vet emellertid aldrig. Jag tänker på, att när vi är på kollisionkurs hemma, kan jag höra min hustru väsa:"Jag förstår att dina förfäder mördades".

Alftavisan

Avrättning

 © Bengt Beckman 2006

Tillbaka

Första sidan