Mordet på general Beckman i Kungsträdgården:

Min farfar var den myndige prosten i Södra Dals kontrakt, Anders Niklas Beckman. Han hade en kusin, som i seklets början var generalmajor och chef för kustartilleriet och vars namn var Ludvig Beckman.

Man kan skåda hans bild på Kastellet i Vaxholm. Anders Niklas och Ludvigs gemensamme farfar var prosten Anders Beckman i Torup i Halland, alltså min farfars farfar.

Nåväl, låt oss förflytta oss till Stockholm den 25 juni 1909. Det var denna dag som tsar Nikolai II och tsaritsan Alexandra av Ryssland under pomp och ståt besökte Kung Gustav V och drottning Viktoria av Sverige. En stor hyllnings- och icke minst säkerhetsorganisation hade etablerats. Det var politiskt och socialt oroliga tider och saker och ting skulle kunna hända.

General Beckman hade haft en hand med i arrangemangen och ett paradkompani ur Waxholms kustartelleriregemente defilerade vid Oskar Fredriksborg vid inseglingen till Sveriges huvudstad.

Efter de kungligas kortegefärd genom staden, som förlöpte helt utan intermezzon, följde på kvällen en bankett på Stockholms slott. Banketten slutade tidigt i och med att kejsarparet drog sig tillbaka och Beckman gick med ett par vänner - kommendör Dahlgren och kommendörkapten Hermelin - på Grand Hotell.

Vid midnatt bröt de tre upp. Hermelin gick åt sitt håll och Beckman och Dahlgren promenerade i den ljumma juninatten i sakta mak förbi Karl XII:s torg mot Kungsträdgården. Då avlossas plötsligt ett skott och generalen faller framstupa, träffad av en kula genom bröstet. Blodet forsar ur hans mun. Så kommer ytterligare två skott varav det ena viner förbi Dahlgren och i stället träffar en fältskärmästare Levander som kommer gående på Arsenalgatan. Dahlgren kan i skymningen se silhuetten av en gänglig gestalt med höjd revolver. Så smäller då ett fjärde skott och attentatorn sjunker ihop mot ett av parkens träd, sedan han givit sig själv ett skott i pannan. Stor uppståndelse och förvirring.

Beckman fördes i privatbil till Serafimerlasarettet, där man blott kunde konstatera att livet flytt. Anhöriga underrättades, hovet underrättades. Fältskär Levander hade kommit undan med en kula i höften och fördes till sitt hem på Östermalm. Mannen som skjutit var fortfarande vid liv vid framkomsten till sjukhuset och läkaren hann till och med få ur honom ett och annat ord innan han dog. På frågan om han kände Beckman svarade han inte, men då han tillfrågades om han skjutit på honom med avsikt kom ett klart och distinkt "ja".

Attentatsmannen var en alldeles äkta anarkist vid namn Hjalmar Wång. Det var en olycklig ung man, 22 år, desperat av hunger och missnöje med den rådande världsordningen. Han var inflyttad till huvudstaden från Fellingsbro i Närke. Hans huvudsakliga levebröd bestog i att på dagarna sälja lösnummer av "Brand". Kvällarna brukade han tillbringa på möten med Stockholm Norra Socialisters Ungdomsklubb.

I Wångs hyresrum på Upplandsgatan 8, 4 trappor, påträffades ett handskrivet papper som säger åtskilligt: "Förbannad vare den stund då jag föddes! Förbannad vare den dag som i dag är! Förbannelse över präster och läsare som håller folket i mörker! Förbannade samhälle! Förbannelse - - - Förbannelse! Teknar Anarkisten Hjalmar Wång"

Det har sagts att Wång trodde att det var tsaren han sköt. Det är med all säkerhet fel. Wång kände till vilka utomordentliga säkerhetsåtgärder som vidtagits och trodde säkert inte att tsaren skulle komma strosande genom Kungsträdgården. Man kan däremot utgå från att han gärna önskat att det var tsaren.

Sitt hyresrum hade Wång - egentligen mot värdinnans vilja - delat med en ryss vid namn Paul Felixoff Pruss. Denne Pruss tillhör en koloni på ett 50-tal ryska flyktingar, bland vilket det fanns många desperata element, som mer än gärna offrat sitt liv för att bringa tsaren om livet. Polisen kunde leda i bevis att attentatsplaner verkligen existerat inom gruppen och att den ledande revolutionären haft livliga kontakter med Pruss och Wång.

På Wångs polisövervakade begravning framträdde en brandtalare som bl a yttrade: "Det Wång har gjort skall alltid framstå för oss som det mål vi strävar efter".Den mördade generalen betecknades av en annan talare som "en representant för förtryckarna". I det andra lägret fick Beckman - naturligt nog - bättre recensioner. Han ansågs vara vänlig, försynt och human och han hade gott om vänner. Han sades vara en av landets skickligaste minofficerare som gjort stora insatser för sitt vapen, både i Vaxholm och i Karlskrona, där han en tid också var stadsfullmäktige.

Mordet på general Beckman brukar figuera i ett speciellt sammanhang, nämligen som ett exempel på ett belagt fall av varsel, clairevoyance eller vad man vill kalla det.

Den kväll Beckman mördades låg en av hans vänner, general Björlin, svårt sjuk i sitt hem i Varberg. Han vårdades av en sjuksköterska, vars uppmärksamhet han ideligen påkallade för att ge tillkänna sin oro för general Beckman. Sköterskan försökte lugna Björlin, vars oro under kvällen blev allt mer påtaglig. Han försökte desperat rusa ut. "General Beckman är i fara": Jag måste dit", ropade han. "Jag såg hur de sköt Beckman! Blodet rinner på gatan". Björlin blev alltmer oregerlig och sköterskan måste slutligen ge honom lugnande sprutor för att få honom till sömns. Morgontidningarna kunde bekräfta att hans oro varit befogad.

 © Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan