Morfarslistan (MF)

1) Olof Hansson Forssell, lektor i matematik, kyrkoherde, professor, d. 1838                                                                   Morsfar mormors far

2) Sophie Gawell, f.Steinmetz, d. 1911     Morsfar mor

3) Jonas (Olsson) Gawell, spelman , kyrkoherde, d. 1881    Morfars far

4) Gudmund Jonsson, bonde i Hov, mitten av 1600-talet   Morfars farfars farfars farfar

5) Vilhelm Gawell, överlantmätare i Värmland, d. 1961      Morfar

6) Delsbostintan Ida Gawell Blumenthal, d. 1953   Morsfar syster

7) Albert Gawell, fjärdingsman i Alfta, d. 1892      Morfars trekvartsbror

8) Lars Forssell, författare                              Sonsonson till MF1

 

Morfarslistan (MF)

Olof Hansson Forsell (MF1) är listans dominerande namn. Hans farfar var korpral i KarlXII:s arme, hans far var fattig komminister. Med stor envishet uppnådde han sina höga studiemål trots att han samtidigt måste förtjäna sitt egna uppehälle genom skrivarbete och privat undervisning.

Han blev lektor i matematik och författade läroböcker i algebra och matematik som i decennier användes i landets skolor. Vid krigsakademin på Karlberg erhöll han 1807 professors namn, heder och värdighet. Men något senare blev han präst i Hudiksvalls och Idenors pastorat. Han läste teologi och blev 1818 teologie doktor. Han anses ha varit en rättskaffens, allvarlig och kraftfull man. "Skam den korpral, som icke tänker bli general", var ett ordstäv med vilket han sporrade sina barn. Fjorton barn föddes varav nio nådde vuxen ålder.

Han är bland annat Eriks och min morfars mormors far och Lars Forssells (MF8) farfars farfar.

En av Olof Hansson Forssells döttrar hette Briten och hon hade i sitt äktenskap med Albert Steinmetz, kyrkoherde i Rogsta, bland annat döttrarna Olava och Sophia. Olava gifte sig med kyrkoherde Jonas(Olsson) Gawell (MF3), men hon dog 1860 sedan hon fött honom tre barn. Gawell gifte sig då med hennes 5 år yngre syster Sophia (MF2). Han var vid giftermålet i 60-årsåldern men fick med Sophia 5 barn ( det 5:te dog dock samma år det föddes). Sophia fick på så sätt sju barn att ta hand om.

Bland de egna barnen fanns Per Vilhelm Gawell (MF5) som blev min morfar och Ida (MF6) som blev Delsbostintan.

Jonas (Olsson) Gawell tillhörde en gammal hälsingesläkt som man kan följa långt tillbaka. Det var Jonas Olsson, som tog namnet Gawell efter byn Galven. På farsidan kan släkten följas tillbaka till Gudmund Jonsson som var bonde i Hov på 1600-talet. Ungefär lika långt tillbaka går det att följa släkten på morssidan. Man återfinner många bönder och spelmän i anorna och både morfars far Jonas och dennes brorson Olof spelade fiol. Bild

Delsbostintan, Ida Gawell-Blumenthal, har berättat om sina föräldrar. Särskilt kärleksfullt och beundrande har hon beskrivit sin mor Sophia. Hon var mycket musikalisk och hade en vacker röst, likaså hade hon goda anlag för teckning. Men genom sitt giftermål med Jonas Gawell blev hemmet den allt överskuggande livsuppgiften. Ida skriver: "Det var hennes gärning i hemmet, som gjorde henne aktad och stor. Hon var sin mans älskade och beundrade hustru, hans oumbärliga vän och rådgivare, trots de trettio årens skillnad i ålder, sina många barns allt uppoffrande, överseende och kärleksrika mor.Hon var mångkunnig och arbetsam som få, men hörde ej till de bullersamma, vilka sprida omkring sig en atmosfär av jäkt och oro. Blid och god, fylld av humor, spred hon värme och frid omkring sig". Både morfar och Stintan hade säkert fått ärva en hel del av sin mors egenskaper.

Mamma Vera engagerade Stintan några gånger att för Röda Korskretsen i Rämmen komma till Hyttbacken och berätta sina historier, vilket hon gjorde med stor bravur. Stintan var omtyckt även av oss yngre för att hon var lättpratad och skojfrisk och utstrålade välvilja.

Idag känner inte så många till vilken storhet Delsbostintan var på sin tid. Hon slog igenom omedelbart efter sitt första framträdande på våren 1895. En tidning skriver: "Månne hon den qvällen, som hon gjorde sin debut å Skansen, anade att hon dagen derpå skulle i alla tonarter lovsjungas, hennes namn och konstgenre blifva "en vouge" i hufudstaden ibland alla dessa blaserade finsmakare? Troligen inte! Ty hennes första uppträdande skedde helt anspråkslöst, utan braskande reklamer, en vacker vårafton i den beryktade Bollnässtugans hundraåriga sköte.Men den käcka och talangfulla stintan Brita undgick ej sitt öde, hon blev en celebritet, och Skansens många gäster stodo i kö för att komma in och höra hennes historier och visor ".

Och Stintans popularitet var minst av allt dagssländeartat. Med åren blev den grunmurad i alla samhällsskikt och när hon fyllde jämna år blev hon alltid föremål för storartade hyllningar från ett mängder av instutitioner och privatpersoner, inte minst i USA där hon haft en serie bejublade framträdanden i svenskbygderna. Hon fick Litteris et artibus plus ett flertal andra officiella utmärkelser. Delsbos hembyggdsförening till minna av Stintan, 14 maj 2003 samt Gertrud Gidlunds tal.

Morfar var inte en lika lättillgänglig personlighet som sin syster, men han verkade vara utan taggar utåt och helt harmonisk med sina finmekaniska hobbies och Lapplandsvistelser på somrarna. Han var uppfinnare av diverse praktiska hjälpmedel, t.ex. den "Gawellska lutningsmätaren" som det visat sig att även yngre generationer av lantmätare är bekant med.

Han tillverkade små underverk till luftpistoler, som han gav både mig och Erik utan att vi hade vett att uppskatta dem efter förtjänst. Han hade en teknisk fantasi men var annars en faktamänniska som aldrig diskuterade annat än tidtabeller, väglängder, höjder och vikter. Den mest djuplodande litteratur han ägnade sig åt var Cello och Kar de Mumma.

Han hade en säregen intuition för vad som var nyttigt; han åt alltid bara hårt bröd, aldrig fett, älskade friluftsliv och långa roddturer med drag och han tog under 75 år alltid en snaps före middagen. Efter middagen bet han gärna av en bit Picanell tuggtobak. Jag frågade en läkare vad det var för nyttigt med det. "Jag gissar på matsmältningen", sa han, vilket jag nyligen sett bekräftat i moderna undersökningar. Morfar dog efter en kort tids sjukdom vid 95 års ålder.

Erik och jag diskuterade, minns jag, en gång på senare år på vilka egenskaper vi eventuellt kunde ha efter morfar. Vi kom till att morfars läggning för mekanik kanske avspeglades i någon slags ordens mekanik, som Erik i sitt författarskap och jag i min kryptoknäckargärning använde oss av. Att vi var någon typ av "ordingeniörer" eller "språkingeniörer".

Morfars bror Albert (MF5) skriver i ett brev av den 11 december 1891 följande: Broder Wilhelm! Tack för ditt brev hvilket jag för länge sedan skulle hafva besvarat, men som du väl vet, är jag lat ifråga om brefskrifning. --- Här i Alfta är allt sig likt, lugnt och stilla som vanligt, och det svåraste man har att taga reda på är lönnkrögeri, som tycks vara omöjlig att utrota i de här socknarna. I höst har det här varit mycket lite att göra, och inkomsterna till följd därav små,men hoppas jag att det skall bli bättre fram på vintern, det brukar vara så.Man får vara belåten när man får ha hustru och barn friska och sjelf får vara kry.--- Pappas bössa får du gerna taga, om du vill, om jag minns rätt så hade de debiterat mig 20 kr för den. Jag har ju pappas guldur, så jag har ju alltid ett minne efter pappa. En god jul önskas dig och många helsningar sändes från oss alla stora och små genom din broder. Albert - Några månader efter detta fridsamma brev var Albert död.Mord

Tillbaka

Första sidan