Författarbestämning

År 1964 fick jag uppdraget att vara andre opponent på fil.lic.Anders Sjöbergs doktorsavhandling i slaviska språk. Det skulle inte vara i andreopponentens traditionella roll som granskare av diverse noggrannhetsfel i den föreliggande avhandlingen utan som granskare av de statistiska metoder Sjöberg använt i sin i övrigt språkhistoriska avhandling. Förste opponent var prof Gunnart Jacobson i Göteborg, som opponerade på den språkhistoriska delen. Det var en traditionell disputation med frack och stor doktorsmiddag. För mig som hobbyakademiker var det onekligen en upplevelse att vara en av de agerande vid ett sådant evenemang.

Själv bedrev jag på fritid lic.studier och hade börjat fundera på ett ämne för en avhandling. Den sympatiske prof. Arumaa i all ära, men hans förslag till språkhistoriska avhandlingsämnen var mig helt främmande; de gällde ljudövergångar i någon grå forntid. Jag ville ha ett ämne inom området för deskriptiv lingvistik, helst något där jag erfor någon anknytning till mitt sätt att arbeta på FRA.

Jag kunde knappast göra något språkvetenskapligt arbete som hade samma ovedersäglighet som ett krypto som resulterar i klartext. I den genren hade redan Ventris gjort århundradets bedrift genom tolkningen av den kretensiska Linear B-skriften och problem av den arten är ju ack så sällsynta. Mitt slutliga ämnesval hade emellertid en okonventionell bakgrund.

Blankettchiffer är det enda a priori oforcerbara kryptot. Det kräver att man kan skapa en oändlig serie lottade bokstäver (ev siffror). För praktiskt bruk brukar dessas serier vara indelade i 5-ställiga grupper. Att åstadkomma dylika serier var före datorernas intåg ett stort problem. Kravet var att serierna skulle vara slumpmässiga och att de skulle finnas i sådan mängd att trafik på engångskryptonivå skulle kunna upprätthållas med alla i ett nät ingående korrespondenter.

På flera håll i världen syntes samma tanke födas hos kryptokonstruktörerna ; låt människor sitta och skriva 5-ställiga grupper på skrivmaskin (en kopia) med en enda instruktion: skriv 5-ställiga grupper med bokstäver (eller siffror) huller om buller utan någon som helst ordning. Det kan låta som en god idé, men så är det i själva verket inte. När människan skrivit ett tag visar det sig att hon för det mesta är en utomordentligt dålig slumpgenerator. Vissa teckenkombinationer blir vanliga , hela 5-ställiga grupper upprepas, vissa mönster för fingerisättning kan återkomma över hela tangentbordet. Se t.ex. hur följande grupper ligger på ett standardtangenbord: SDAFE, DFSGR, FGHDT, GHFJY etc. På samma sätt: XCZVD, CVXBF, VBCNG etc.

En forcör kan - om han känner själva krypteringsformeln - genom att ansätta ett urval troliga blankettgrupper urskilja åtminstone brottstycken av klartext.

Ett ytterligare studium av mänskligt producerade blankettgrupper visade att olika människor skrev stereotypt i olika hög grad och att resultatet blev mer och mer stereotypt ju fler blanketter de producerade och - inte minst anmärkningsvärt - de olika skribenterna hamnade i olika mönster av stereotypa grupper. Med tillgång till slumpförfattat material av t.ex. fem olika skribenter visade det sig möjligt att - även om skrivsidorna hade blandats - tack vare de statistiska skillnader som förelåg dela upp materialet på de olika författarna.

Orsaken till att en skribent får sin egen statistiska profil när hon skriver slumptext måste vara att söka i nevro-fysiologiska, motoriska och andra svårdefinierbara faktorer. Helt klart är väl att människan inte medvetet väljer sitt sätt att producera oordnade 5-ställiga bokstavsgrupper. Men någonstans kommer ju hjärnan in trots att det inte är något intellektuellt arbete.

Sysslandet med de icke slumpmässiga blanketterna gav en tanke: Hur är det med skönlitterära författare? Hamnar de också i omedvetna mönster? En författare producerar mening efter mening som bildar ett litterärt verk. Det är utan tvekan en intellektuell sysselsättning. Där väljer man väl verkligen hur man skriver!? Ja, det vill säga, man väljer orden och man formulerar en mening. Men själva meningsstrukturen, väljer man den? Tänker en författare på det formella realiserandet av sina tankar? Vilka ordklasser och syntaktiska strukturer han använder? Med all säkerhet inte - han formulerar sin mening som den kommer för honom i hans huvud. Alltså kan det vara möjligt att skilda författare har omedvetna och ofrånkomliga individuella "vanor" som man kan statistiskt mäta - om man bara hittar rätt saker att mäta.

Ryskan med sin fria ordföljd borde ge utymme för fler individuella vanor när det gäller syntaktiska kombinationer än flertalet andra språk. Vad ska man då välja för kriterier som kan väntas ha en diskriminerande förmåga? Satsdelar? Nej, det är alldeles för svårt att entydigt bestämma. Ordklasser? Betydligt bättre. Ordklasser är ganska lätt att entydigt bestämma av en utomstående undersökare och har dessutom den fördelen att ingen människa lär tänka på vilka ordklasser hon använder.

Jag tog på måfå en rysk roman ur bokhyllan och gjorde en enkel pinnstatistik över hur de första orden i ett antal meningar fördelade sig på de olika ordklasserna. Sedan tog jag en roman av en annan författare och gjorde samma undersökning. Det blev två statistiker med väsentligt olika utseende. Jag prövade i meningsslut och fann samma sak där. Jag utvidgade undersökningarna och fann att de båda författarnas statistiska profiler (det råkade vara Dostojevskij och Lermontov) i mångt och mycket hade samma karakteristika även när jag gick till andra delar av deras produktion.

Alltså: likhet inom den egna produktionen, skillnad vid jämförelse med annan författare. Detta var värt att studera närmare.
Jag sökte och fick vid den här tiden ett lic.stipendium under två år, vilket innebar att jag under terminerna endast fick jobba tio dagar per månad på FRA. Resten av tiden ägnade jag åt arbete på en lic.avhandling. En sådan blev färdig 1966 och den bar titeln: "Försök med en metod för mätning av skillnader i författarstil".

I avhandlingen använde jag mig av verk av de båda sovjetiska författarna Konstantin Simonov och Konstantin Paustovskij, vilka båda anses vara goda representer för rysk romankonst under 1900-talet.

Jag utnyttjade de två första och de tre sista meningspositionerna för ordklasstatistik, en statistik för varje position. Jag statistikförde ett stort antal meningar från skilda verk ur de båda författarnas produktion och fick på så sätt två statistiska modermaterial. Därefter upprättade jag statistiker på avsnitt om hundra meningar ur delar som inte ingick i modermaterialen. Ett statistiskt test (chi-två) fick avgöra till vilket modermaterial ett hundrameningsavsnitt bäst anlöt sig. Resultatet blev att 19 av 20 Simonov-avsnitt hamnade rätt och 18 av 20 Paustovskij-avsnitt.

En slags minidisputation ägde rum i en utökad licentiandkrets med Anders Sjöberg som opponent och professor Arumaa som betygsnämnd. Arumaa, som nog egentligen betvivlade att detta var spåkvetenskap, skrev in betyget Berömlig (sedermera begränsades betygen till Godkänd och Underkänd) och utnämnde mig till "Geroj nasego vremeni" (=Vår tids hjälte, titel på en roman av Lermontov).
Jag återvände på heltid till FRA och någon fullständig lic.examen blev det skam till sägandes aldrig. Dels var mina kunskaper i att praktiskt behärska ryska otillräckliga (jag hade ett par år tidigare av FRA nekats att gå en sommarkurs i ryska vid Moskvauniversitetet), dels var det en tentamen i något språkhistoriskt delämne som saknades
.

------

Under alla år var jag helhjärtat engagerad i mitt arbete på FRA men jag gjorde likväl när det begav sig små utflykter i den akademiska världen. En gammal vän och kollega från lic.studierna på 60-talet var Sven Gustavsson. Han var docent vid Stockholms Universitet och blev senare professor i Slaviska språk i Uppsala. 1973 skulle han opponera på en avhandling av Anna Sågvall om automatisk analys av böjningsformer i ryska språket. Det ingick en hel databehandling i avhandlingen och Sven G bad mig ställa upp som sakkunnig medopponent. Att tränga igenom Sågvalls analysprogram var en stimulerande uppgift. Det visade sig ett par år senare att jag hade stor nytta av att känna till detta program när jag på nytt dök in i ett akademiskt projekt. Det var återigen Sven Gustavsson som var orsaken. Han hade sökt och fått anslag till ett intressant författarbestämningsprojekt som han ville inviga mig i. Bakgrunden vart följande.

Hösten 1974 dök det i Paris upp en sensationell skrift i vilken 1965 års nobelpristagare i litteratur, Michail Sjolochov, anklagades för plagiat. Skriften uppgavs vara skriven av en avliden sovjetisk litteraturkritiker, benämnd D*. Förordet var författat av Alexander Solzjenitsyn, som förmodligen också var den som såg till att skriften kom ut. I förordet stöder Solzjenitsyn helt det budskap som framförs i skriften: största delen av Stilla flyter Don har inte skrivits av Michail Sjolochov utan av en annan kosackförfattare, Fjodor Krjukov.

Sven G ansåg att här fanns möjlighet att pröva bl.a. den författarbestämningsmetod jag lanserat i min lic.avhandling från 1966. Jag hade själv tänkt på samma sak men tyckt att projektet var alltför vidlyftigt att ge sig in på. Med universitetsresurser i ryggen kom saken i annat läge och jag sade "ja" till Svens projekt trots att jag insåg att det skulle föra med sig en betydande fritidsinsats. Då visste jag ändå inte hur långdraget och tidsödande arbetet skulle bli i verkligheten.

På hösten 1975 anslöts professorn i rysk litteratur i Oslo, Geir Kjetsaa, till projektet och det var han som i fortsättningen blev projektets talesman och drivande kraft. Han engagerade ytterligare en norrman, Steinar Gil, i arbetet.

Anklagelserna mot Sjolochov för plagiat hade dykt upp redan när verket kom ut. Sjolochov var helt ung, 23 år, och det ansågs att han omöjligen kunde ha någon egen erfarenhet av det han så inträngande och detaljerat skildrat. Dessutom kom romanens fyra delar ut i så snabb takt att det väckte misstankar. Nu hade alltså för första gången framförts ett namn på den som skulle vara den verklige författaren, Fjodor Krjukov. Det fanns mycket som talade för Krjukov. Han var äldre än Sjolochov, han hade skrivit en rad initierade skildringar från Don-kosackernas värld och han hade på nära håll upplevt kosackernas strider mot de röda. Enligt de nu presenterade teorierna skulle Sjolochov på okänt sätt ha kommit över Krjukovs manuskript och efter en del ändringar börjat publicera verket i eget namn. Krjukov hade dött i tyfus 1920. Första delen av Stilla flyter Don utkom 1928.

Förutsättningarna för att göra ett författarbestämningsförsök var idealiska. Två möjliga författare fanns och båda hade skrivit verk vars äkthet inte betvivlats. Det fanns alltså möjlighet att samla äkta material från vardera författaren, göra allehanda statistiska undersökningar och räkna ut till vilken av de båda kandidaterna statistiska data från det omstridda verket bäst anslöt sig.
Skulle undersökningen rentav leda till slutsatsen att Svenska Akademien gett nobelpriset till fel person? Tanken var lite kittlande.

Pilotstudien

Min första insats blev att introducera prof. Geir Kjetsaa i de metoder jag använt mig av i min lic.avhandling från 1966. Kjetsaa var ivrig att snabbt göra en pilotstudie på ett smärre material. Han följde exakt det tillvägagångssätt jag använt mig av och kompletterade det med en egen studie av genomsnittliga meningslängder. Vi brevväxlade flitigt under vintern 1975-76 och i mars 76 var Kjetsaa klar med studien: Storms on the Quiet Don. A Pilot Study.

Den publicerades i tidskriften Scandoslavica. Jag tillfrågades om jag ville stå som medförfattare, men eftersom det var Geir som skrivit det hela och upprättat alla statistiker förklarade jag mig nöjd med att han hänvisade till mig i tillämpliga delar av texten.
De statistiska undersökningarna i pilotstudien visade omgående att Krjukov inte alls passade in som kandidat till författarskapet av Stilla flyter Don. Sjolochov däremot passade utmärkt. Ett motsatt resultat skulle helt säkert ha väckt stor uppmärksamhet och skulle ha applåderats av alla dem som ansåg att Sjolochov var kommunistpartiets förespråkare och oförtjänt hyllade gunstling. Oberoende av dylika spekulationer var Kjetsaas och mitt mål att snabbast möjligt få ut resultaten av pilotundersökningen.

Den svensk-norska universitetsgrupp som bildats 1975 hade en stor datorstödd undersökning på gång, där en variant av Anna Sågvalls analysprogram kom väl till pass för att göra en automatisk ordklassindelning. Detta projekt, vari ingick stansning av en stor mängd rysk text, var emellertid av den omfattningen att det skulle komma att ta avsevärd tid att slutföra. Kjetsaa hade därför den 5 april en artikel införd i Aftenposten med titeln Plagiatanklagen mot Sjolokhov. Han presenterade också pilotstudien vid ett datalingvistiskt symposium i Oxford samma vecka.

I Svenska Dagbladet hade den anonyma plagiatanklagelseskriften mot Sjolochov behandlats i två understreckare. Det var därför logiskt att man nu - den 4 april - tog in en av mig författad understreckare Sjolochov oskyldig till plagiat? Leif Carlsson tyckte projektet var fascinerande, särskilt fascinerande tyckte han det var att vi ju kunde ha fel.

Sedan pilotundersökningens resultat publicerats gick luften delvis ur den stora undersökningen. Med all sannolikhet skulle den enbart stärka tendensen i de preliminära resultaten. Att få de stora textmängder som skulle in i datorn stansade var dessutom ett tidsödande problem som dock universiteten i Uppsala och Oslo tog sig an. Geir Kjetsaa var outtröttlig. Han for land och rike runt, på kongress efter kongress occh predikade våra rön. I pressen syntes då och då små blänkare om vår pågående undersökning och DN hade i juli 1978 en artikel med rubriken Norsk-svenskt stöd åt gamle Sjolochov. Där berättades om projektet och det omtalades också att Geir Kjetsaa besökt Sjolochov ett halvår tidigare. Ungefär samtidigt hade TV-Aktuellt ett litet inslag där jag framträdde med några stapeldiagram som visade skillnaden mellan de två författarna. Rolf Hansson från SR/TV ringde till mig på FRA och frågade om han fick komma ut och intervjua mig på mitt arbetsrum, vilket naturligtvis inte gick för sig. Vi möttes i stället i Drottningsholmsparken där inspelningen gjordes.

Geir Kjetsaa besökte flera universitet i Sovjet och höll föredrag om projektet. Enligt vad han rapporterade var reaktionerna på resultaten blandade. D.v.s. partianhängarna tyckte att problemet överhuvud taget inte borde få komma upp till diskussion; att bara ifrågasätta Sjolochovs författarskap var oanständigt. Den Sjolochovfientliga intelligentian ville inte acceptera resultaten eftersom de stödde partigunstlingen Sjolochov. I en bok, Tichij Don: Uroki romana, som kom ut 1979 till 50-årsjubileet av romanens tillblivelse fanns dock Kjetsaas pilotstudie med i rysk översättning. Det var ett litet extra nöje för mig att återfinna mitt namn i så gott som alla böjningsformer: Beckman, Beckmana, Beckmanu, Beckmanom.

Den stora undersökningen

Ett problem som gällt tidigare författarbestämningsmetoder var att man behövt stora mängder av det ifrågasatta materialet för att kunna uttala sig om trolig författartillhörighet. I fråga om Stilla flyter Don hade D* angett vissa kapitel och vissa delar av verket som han ansåg vara särskilt typiska Krjukov-verk. Jag sökte därför ett test som på endast 10-20 meningar skulle kunna ge en vederhäftig indikation på författartillhörighet.. Man skulle då kunna testa smärre "utpekade" partier av texten. Detta skulle låta sig göra, resonerade jag, om frekvensen av syntaktiska parkombinationer (såsom adjektiv + substantiv, substantiv + verb etc) i en mening jämfördes med sannolikheter för samma kombinationer som räknats fram ur större modermaterial. Genom att multiplicera sannolikheterna rakt igenom en mening kunde man få ett värde på hur "bra" meningen var som Sjolochov-mening, resp hur bra den var som Krjukov-mening. Detta kallade jag något pretentiöst för "Det kompletta testet". Jag fick hjälp av den unge matematikern Johan Håstad med att hyfsa till testet och att på oomstritt material prova ut vilken formel som var den effektivaste. Därefter var det klart att pröva Stilla flyter Don-materialet, uppdelat i smärre partier, Jag hade då som jämförelse testets träffprocent på "äkta" material.
Det visade sig att Stilla flyter Don-avsnitten tillföll Sjolochov med precis samma värden som oomstritt Sjolochov-material. Uppdelat i avsnitt om tio meningar gick ibland alla tio meningarna i ett avsnitt till Sjolochov, men för det mesta tilldelade testet även Krjukov några meningar. Mitt test fungerade och - oavsett vad vad jag själv ville eller inte ville - så gav det Sjolochov ett markant företräde som författare till Stilla flyter Don.

Den stora undersökningens resultat presenterades i bokform. Projektmedlemmarna skrev var sitt kapitel eftersom alla angripit problemet från olika utgångspunkter. Alla underökningsresultat gick dock i samma riktning: Språket i Stilla flyter Don är mycket likt Sjolochovs och mycket olikt Krjukovs. Geir Kjetsaa blev naturligtvis bokens redaktör och hans eget bidrag var också det omgångsrikaste eftersom han även presenterade en utförlig bakgrundshistorik
Geir skrev till mig i aug1982:
"Etter min mening ligger ditt inlegg over de övrige i kvalitet. Du har så avgjort levert de faglig sett beste bidraget, med det beste parametret. Men ditt bidrag er også klart det vanskeligeste å förstå for en humanist och ikke-statistiker"

Geir Kjetsaa tog upp ett bekymmer i brevet. Han hade testat de oomstridda Sjolochov-verken mot varandra och mot Krjukov-verk. Det visade sig då att andra delen av Podnjataja celina (Nyplöjd mark), som Sjolochov skrev 1960, alltså 30 år efter Stilla flyter Dons tillkomst och 27 år efter det att första delen av Nyplöjd mark kommit ut, inte visade något markant utslag för att vara skriven av Sjolochov utan låg lika nära eller närmare Krjukov med de parametrar Kjetsaa använt. Han ville därför att vi skulle slopa nämda verk. Inte heller i de båda andra projektbrödernas undersökningar passade detta verk in. För mig som slagit ihop alla oomstridda Sjolochovtexter till ett stort modermaterial skulle ett slopande betyda att jag fick räkna om det mesta. Dessutom ansåg jag det principiellt fel att slopa ett material som inte passade. Själv hade jag aldrig testat Nyplöjd mark, del II, separat. Jag gjorde nu detta och resultatet blev att verket helt klart klassades som författat av Sjolochov. Jag meddelade projektbröderna detta. Det hela löstes genom att de tog bort detta material ur sina undersökningar medan jag hade det kvar.

Boken The Authorship of The Quiet Don med författarna Geir Kjetsaa, Sven Gustavsson, Bengt Beckman och Steinar Gil kom så äntligen ut i dec 1983 hos Solum förlag/Humanities Press.

I förordet påpekades i samband med materialredovisningen:

In addition, chapters of Podnjataja celina, t. II (Moscow: Molodaja gvardia, 1960, pp.5-340) were also transferred into machine readable form. Measured by a number of parameters the style and language of this second volume proved rather different from the style and language in the first volume, which was written some thirty years before. Consequently, these chapters (S,III, 958 sentences or 15,368 word occurrences) were used only by Bengt Beckman, whose parameter was found to have sufficient discriminating power even for this text. However, with or without S,III, there can hardly be any doubt that the material used shold be considered sufficient for testing D*´s hypothesis.

Ville någon hitta något skönhetsfel i undersökningen så var det just den ovannämnda justeringen av det sjolochovska modermaterialet. Men ingen som kommentererade undersökningen tog upp frågan, ingen utom en och det var inte vem som helst; det var Alexander Solzjenitsyn, upphovet till hela undersökningen.

I tidskriften Vestnik (Budbäraren), organ för de ryska kristna rörelsen, skrev Solzjenitsyn i början av 1984 en lång kritisk artikel om Sjolochov, Stilla flyter Don och Nyplöjd mark del I och II. I direkt anslutning till artikeln skrev Solzjenitsyn en tre sidor lång kommentar till vår bok, som han omtalar att han fått sig tillsänd av den för honom okände Geir Kjetsaa. Solzjenitsyn anslår redan från början en sarkastisk och ironisk stil när han talar om vad vi åstadkommit. "Om inte vi ryssar med vår lidelse och vårt oförnuft kan komma tillrätta med vår egen historia, så gör västerländska objektiva forskare det åt oss". Solzjenitsyn skjuter mest in sig på Geir Kjetsaa och ironiserar över dennes "naivt-öppenhjärtiga" skildring av hur han träffat Sjolochov och hur han tar för gott vad denne säger, med uttryck som: "som Sjolochov sade vid vårt möte" etc.

Längre fram skriver Solzjenitsyn: "Skall vi då, (---), jämföra Stilla flyter Don med andra delen av Nyplöjd mark, som ingen offentligt betvivlat upphovsmannen till? Det försökte man, återigen med förvirring som resultat. Datorn upptäckte ´en betydande stil- och språkskillnad´ mellan första och andra delen av Nyplöjd mark. Därför - sicken vetenskap! - beslöt sig tre av fyra forskare att helt strunta i andra delen! I stället tar de Stilla flyter Don som en likformig helhet och jämför den med första delen av Nyplöjd mark och med den där falskmyntaren Krjukov och bevisar att ´han är inte far till barnet´, så det så".

Solzjenitsyn hävdar att bevisföringen är som att säga att "om en penna och ett brödstycke är av ungefär samma längd så är de också samma sak." Han avslutar:" Mina herrar,varför föra ihop denna elektroniskt räknande olycka med konst?"
(Översättningen av Solzjenitsyns inlägg har gjorts av fil.mag Peder Berkell)

I övrigt vände sig Solzjenitsyn mot att vi undersökt konst med en okänslig metod. Jag noterade med tillfredsställelse att han delade min uppfattning om det tveksamma i att slopa Nyplöjd mark, del II.

Reaktionen

I den svenska pressen väckte "The Authorship of The Quiet Don" föga uppmärksamhet. Sjolochov dog någon tid eftert det att undersökningen fanns tillgänglig. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skrev naturligtvis om Sjolochov och i SvD nämnde Bengt Jangfeldt kort vår undersökning och dess resultat. I DN skrev Disa Håstad om författaren och tog upp anklagelserna om plagiat men lät dem stå oemotsagda. Jag försökte få in ett inlägg i DN, men det refuserades - i ganska snorkig ton - av Jörgen Eriksson. Ingen av tidningarna uppmärksammade vår undersökning som sådan och på SvD var man ointresserad av ytterligare en understreckare i ämnet.

Expressen var däremot på alerten och sände Cecilia Bodström att intervjua mig. Det blev ett reportage på sidan Mitt i Expressen med stor bild av mig bland datalistorna i garaget. Hon lyckades också på ett populärt och nästan helt korrekt sätt redogöra för undersökningen. Det var skickligt tyckte jag och sände henne ett ex av boken. Hon tackade och skrev: "Reportaget om dig och din forskning tillhör det roligaste jag gjort på Expressen".

I Politiken och Göteborgs-Posten anmäldes undersökningen med respekt och även om det framskymtar att recensenterna hellre skulle sett ett annat resultat så fanns ingen saklig invändning. Eigil Steffensen i Politiken skrev: "Exprimenten har följts med stor uppmärksamhet både i Öst och Väst, kanske inte minst i Öst, eftersom huvudmannen, professor Geir Kjetsaa, är en helt borgerlig människa, som knappast kan misstänkas för att ha viskat ledande frågor i datorns öra". Märta-Lisa Magnusson i G-P summerade: "Så länge det motsatta inte är bevisat, står Sjolochov alltså som den rättmätige upphovsmannen till de omstridda manuskripten".

De flesta anmälare i fackpressen hade samma uppfattning som G-P: Undersökningen gör att det i framtiden blir svårt att hävda att Krjukov, eller någon annan än Sjolochov, har skrivit verket. Professor Herman Ermolaev vid Princetonuniversitetet skrev i Russian Language Journal att förutom de med dator uppmätta skillnaderna i stil finns andra skillnader i språkbehandling och beskrivningssätt som utesluter Krjukov. I Humanistiske Data 1-84 skrev fackstatistikern Ole Lauvskar en lång anmälan där han går igenom de statistiska metoder vi använt och avslutar med: "Metoderna i i boken är bra förklarade - lika bra som i många läroböcker i statistik. Jag önskar att många kommer att läsa boken, inte bara för att finna ut vem som skrivit Stilla flyter Don, utan också för att ta del i en diskussion om bruk av kvantitativa metoder i litteraturforskning."

I februari 1990 kom The Authorship of The Quiet Don ut på ryska i Moskva under titeln: Kto napisal Tichij Don? (Vem har skrivit Stilla flyter Don?). Den väckte snabbt diskussion och författarna inbjöds bl.a. av ryska akademiker att göra om undersökningen med andra utgångspunkter. Ingen av de fyra projektdeltagarna har dock visat intresse att återuppta problemet. För egen del har jag tänkt svara enbart om de statistiska metoderna tas upp till diskussion.

I majnumret 1990 av tidskriften Voprosy Literatury publicerades en artikel av Geir Kjetsaa där han berättade om möte med Sjolochov. I en fotnot berättar han följande om The Authorship of The Quiet Don: " I SSSR mötte denna bok ett förvånansvärt öde. Så snart den kom ut sände jag ett stort antal exemplar till sovjetiska tidskrifter, tidningar och vetenskapliga institutioner. Alla dessa blev konfiskerade vid gränsen. Lyckligtvis så lyckades jag den 28 dec 1983 att sända Sjolochov ett exemplar från Moskva cirka en och en halv månad innan han dog, Och nu har en översättning av boken sett dagens ljus på Moskvaförlaget Kniga".
För den ryska upplagan utgick faktiskt en ersättning, som sändes från Moskva till en svensk bank Hade det varit några år tidigare hade man fått slanten på ett konto i Moskva. Det hade onekligen varit en poäng att få gå runt och prata om "mitt konto i Moskva". Det skulle förmodligen ha väckt viss uppmärksamhet, åtminstone på FRA..

 

© Bengt Beckman 1997