RODDTUREN

I kapitlet före Lofotsskildringen berättar Erik om hur han när han dör ror ut till Liköa i Rämssjön tillsammans med de sista han träffat i livet, Solveig Ternström och Otto Mannheimer. De är svartklädda och sjön är obeskrivligt vacker.

Liköa är en begravningsplats att få sin aska strödd på. Förutom fyra skyltar med texten "Begravningsplats " finns där bara tall och gran och bärris och mossiga stenar, och hittills har ingen fått sin aska strödd där. Vi är i Rämmen , på väg ut i sjön. Jag ror, det är ju min plats och jag är mest van att ro. (...) Jag ror, jag blir inte rodd som i myterna, jag ror och har dom sista jag träffade med mig i båten.

De tre i båten diskuterar liberalism och Sibelius Akademins sista elevuppvisning i Helsingfors och hur mycket staten bör lägga sig i och kontrollera. Solveig menar: ...

Guppande här, årsplasket, småvågornas korta kluckande, solreflexer, ja, det är väl ändå finare än något centralt fattat beslut. - Jo, det är det ju, säger jag och vänder på huvudet. - Javisst är det väl det ! säger Solveig. Det är det ! Stenigare och vackrare sjö finns inte. Jag drar upp båten i stenkragen runt ön och hjälper Solveig och Otto upp i bärriset. Vi sätter oss och fikar, dom är inte så noga med kläderna, det kan gott få bli barr och blåbärsfläckar och blötmossa på dom. Det är ju ett så speciellt tillfälle. (...) Efter begravningsfikan blir det rätt ledigt oss emellan, och det är ju så fint över sjön bort mot bergen och östersia och där väster och Viksholm och prästgårdsstranden och kyrkan och Kerstiölve och norr. Varken Otto eller Solveig har varit här förut. Dom har tur med vädret. Det liksom lättar. Otto sitter säker med kaffemuggen på en rätt hög sten med plan yta. Solveig ligger raklång med wienerbrödsflagor i ansiktet och muggen utstjälpt i mossan. Efter det högtidliga liksom tävlar man om att ta det hela så lätt som möjligt och komma tillbaka till det levande så fort som möjligt. Det blir många små skämt och respektlösheter efter begravningar.

Så är det dags för Otto och Solveig att åka. De sätter sig i båten och Erik skjuter ut den. Erik ger Otto goda råd:

- Ta bägge årorna, sätt i både drivåra och strävåra så kommer du runt lättare (...)

Så får Otto ordning på årorna och båten plaskar iväg. Jag ser Ottos kloka huvud, jag ser hans svarta armar med årorna, jag ser Solveigs urringade, snart kanske nästan lite halvgamla rygg i aktern, jag ser att hon tittar på sin vänstra hand som hon håller ner i vattenplasket vid båtkanten. Akterifrån ser dom fina ut, det finns verkligen inget att säga om dom, och det är en fin dag. En obeskrivligt vacker dag. Två människor sitter i en båt och ror bort.

En sommardag 1995 ror jag Erik över Rämssjön från Viksholm mot kyrkan. Det är inte sol utan ett vemodigt regndis. Jag ror med bestämda årtag och rak kurs, jag behöver inte vända mig om för att hålla kursen. Med i båten har jag Åsa, Eva och Jonas. Jonas sitter i fören, flickorna sitter i aktern och kramar pappa Eriks urna.

Vi gråter ibland. Vi passerar Liköa, där Erik i boken tänkte att hans aska skulle strös. Vi passerar kyrkan på sin udde. På kyrkogården dit vi är på väg finns sedan fem år tillbaka Eriks Lena. Vi lägger till nedanför graven som ligger bara några meter från strandkanten. Ett par bitar näver och en bävergnagd pinne får följa när vi sätter ner urnan.

Inga andra än just vi finns där, men kyrkklockorna råkar ljuda för en begravning som pågår inne i kyrkan. Vi står runt vår grav och det hela blir ofattbart högtidligt och gripande.

Jonas ror oss tillbaka till Viksholm. Det har blåst upp lite och han ror inte lika rakt som jag. Från köksfönstret ser man över vattnet till kyrkan och kyrkogården och prästgården där Erik växte upp. Vi sätter oss vid köksbordet. Vi äter sill och tar en snaps. Vi höjer våra glas i riktning mot kyrkan och skålat med Erik och Lena. Så sa vi vid graven att vi skulle göra.

 © Bengt Beckman 2000

Tillbaka

Första sidan