Sophia Elisabeth (1847-1895). Om henne skriver mamma Augusta: "Sofi, av naturen glad och praktisk, dömdes hon av en Allvis försyn att redan vid 20 år känna en sjukdom i sin kropp som ej kunde botas - fast försök gjordes bl.a. med glödgande järn bränna på hennes rygg - fast är emellan bättre, och till sist blott tillät henne halvligga i en stol och föga kunde gå tills hon vid 47 år befriades från sitt lidande. Hennes glada lynne och förtröstan hjälpte henne över lidandet och hennes praktiska anlag och förmåga satte spår i hennes omgivning. Att hon i döden befriades, förlenats, såg jag (Anna hennes syster) då jag från Karlstad kom till Arvikahemmet. Sofi, som jag för en månad sedan sett med milda tärda lidande drag, henne återsåg jag nu ligga alldeles som en frisk människa. Det vat oemotståndligt att ej böja sig ned och kyssa hennes panna och ödmjukt tacka den Allgode: "Gud är kärleken"!

© Bengt Beckman 2000