Den första maj 1869 flyttade kyrkoherde Jonas Gawell från Rogsta socken i
övre Hälsingland ner till Arbrå. Han var spänstig och ungdomlig trots sina
sextiofem år, men man kan ju förstå, att han själv tänkte på, att denna
församling skulle bli hans sista arbetsfält. Det var ingen främmande trakt
han kom till. I en av de gamla byarna i denna socken hade han skådat dagens
ljus, och hans släkt bodde ännu kvar i den ståtliga bondgård, där han levt
sina barndomsår, gården, som vände sin sirande förstukvist mot Galvsjöns
vida, speglande yta. I många allmogehem i den stora socknen hade han
fränder, och på kyrkogården invid Ljusnans strand, dit vårfloden ibland
sköljde ända upp mot muren, vilade hans förfäder i många släktled.

Hans unga hustru var även av hälsingesläkt. Hennes far, Albert Steinmetz,
hade varit kyrkoherde i Rogsta, och modern, Brit-Marie Forsell, vilkens far
och farfar varit präster, (fadern den tämligen sällsynte kombinationen av
teologie doktor och professor i matematik) kunde räkna sina anor i obrutna
led bland Järvsö goda bönder ända upp mot 1500-talet. Sophie Gawell var lång
och smärt, hennes hår låg svart och blankt mot den bleka hyn, hennes blå
ögon lyste av godhet och humor. Hon hade två egna små gossar och fem
styvbarn, två gossar och tre flickor, från sin makes två föregående giften.
Och hon var lika öm och god mor för dem alla.

Så drogo de nu in i sitt nya hem. Arbrå stora vackra prästgård. Från
landsvägen ledde en lång poppelalle upp mot gården, och jag kan tänka mig,
hur ljuvligt det skulle kännas för dem alla, då de med sina åkdon körde in
genom grinden och fram till den vänliga, rödmålade huvudbyggnaden, som med
sina båda små flyglar liksom sträckte sin famn mot de trötta resenärerna.
Jag kan också tänka mig, hur vacker, de som kommo från den karga
kustsocknen, skulle finna utsikten bort över ängar och fält med de välbyggda
bondgårdarna, hur de skulle glädja sig åt Ljusnan, som mitt framför dem
vidgade sig till en vid sjö, där den gamla korskyrkan nästan kunde spegla
sin vassa takresning, och med vilket oändligt välbehag deras ögon skulle
följa de blå bergens mjuka konturer.

I denna bygd, där naturen med givmild hand strött sina sköna gåvor, bodde en
befolkning av god gammal bondeadel, högt begåvad och med mycket gott
anseende. Där fanns präktiga typer, resliga bönder med skarpa, intelligenta
drag, med kloka ögon, där humorn lyste bakom allvaret, och lugna, värdiga
bondkvinnor med sinnets finhet och medfödd takt och en aldrig svikande
självbehärskning. Det är inte avståndet i tid och rum, som i mitt minne
förskönar dessa bilder av män och kvinnor från en gången tid. De voro
sådana, det var rasens särdrag och resultatet av många generationers
självtukt och stränga uppfostran, det var ett uttryck av deras eget begrepp,
om hur man måste vara för att åtnjuta andras aktning och förtroende.

Av detta folk mottogs den nya kyrkoherden och hans familj med största
välvilja. Han var ju en av dem, han var av deras härstamning och blod, han
hade vuxit upp bland dem och genom hans aktade släkt voro många befryndade
med honom. Det var också en präst att vara belåten med. Han var allvarlig
och bestämd och höll strängt på gammaldags tukt och ordning, men han hade
humorns gåva och var glad med de glada, gästfri och vänsäll.

Det är inte så lätt att vara en riktigt rättskaffens prästfru, som uppfyller
allan rättfärdighet vid alla de olika tillfällen, som hon tas i anspråk. Men
den konsten kunde Sophie Gawell, den låg i hennes egen goda natur och hon
hade fått den genom exempel och uppfostran i sitt föräldrarhem. Således blev
Arbrå prästgård känd för trevnad och gästfrihet, det var varmt och gott,
ljust och glatt där. Vägen dit blev kort även för vänner i grannsocknarna,
och socknens eget folk vek gärna utav genom prästgårdsallens vita grind nere
vid landsvägen.

Man kan ju inte skatta sig nog lycklig att ha blivit född i ett sådant hem
och en sådan trakt.

Den fjärde november samma år kom en liten jänta till världen i den nya
prästfamiljen, hon fick heta Ida Albertina, och den lilla jäntan, det var
jag. Det sägs ha varit en ovanligt sträng vinter det året, och det var nog
inte allt för varmt i sängkammaren, som låg på nedre botten innanför den
stora, oeldade förstugen. Men det bekom mig visst bara bra, jag var en frisk
och stark unge, som just intet ont tycktes bita på, och de egenskaperna - ha
följt mig troget genom alla år.

Under närmast följande åren ökade syskonskaran med två gossar, av vilka den
yngste dog i späd ålder. Vi voro således fyra småbarn, Herman, Wilhelm, Ida
och Emil, som togo mors tid och tålamod i anspråk, samtidigt som hon hade
sitt stora hushåll att tänka på. I äldsta halvsyster Helene, som inte var så
många år yngre än mor, hade vi småsyskon en god och kärleksfull vårdarinna,
så länge hon ännu inte fått sitt eget hem. Jag var för liten att ha något
minne utav, när hon gifte sig med länsman Kårlin, och flyttade till Los.
Äldsta halvbror Theodor lämnade hemmet för sjön, när jag var endast några
månader gammal. År 1908 såg jag egentligen min storebror för första gången, då
i Amerika, där han varit bosatt en mansålder. Han berättade, att han alltid
brukade kalla sin nyfödda syster för Lill-Stintan.

Av de tre syskonen i mellankullen, blev Mia gift med Daniel Silen och Emilia
med Carl Måhlen, båda präster. Albert utförde sitt korta men goda livsverk
som länsman i Alfta.

Nu måste jag berätta litet om mormor, som kanske hade den största platsen i
mitt barnahjärta. Som änka vistades hon om vintrarna hos sin dotter Bertha,
gift med prosten Roos i Ljusdal, och om somrarna i Arbrå prästgård. Jag var
hennes synnerliga favorit, och det var givet, att så snart mormor kom på
våren, fick jag flytta upp till henne i blåkammaren på andra våningen.
Prostinnan Brit-Marie Steinmetz var en liten fin och intelligent gumma med,
efter den tidens begrepp, ovanligt stor boklig bildning. Som barn hade hon
en gång fått följa sina föräldrar på ett stort bondbröllop, och när de låg
kvar över natten hade den lilla Brit-Marie ramlat ned ur en skyhögt
uppbäddade sängen och hade stött sin näsa mot ett nattkärl av koppar, så att
näsbenet bräckts. Hela sitt liv fick hon gå med en liten knopp till näsa.

Men det minns jag, att jag tyckte ingen hade så fin näsa som min mormor,
alla andras voro stora och klumpiga.

Mormor var konstnär på handarbeten. När bondgummorna i socken började lägga
bort "stycke och mössa" ur dräkten, kom på modet en liten lustig ullmössa
med krus framomkring ansiktet och hängande fransar baktill, och den knöts
under hakan med snodder med "tuppor" på.Vad gummorna sprungo till gamla
prostinnan för att beställa sig rigtigt fina mössor. Och hon satt där och
stickade och slog kavelfransar och sydde in granna pärlor i kruset, och de
blev så "inkom och behändigt" för ingen kunde göra så fina mössor som gamla
prostinnan. Så många vackra vita nätdukar, mormor trädde, och så många
rosiga divansmattor hon sydde. Och vad mycket blommor det fanns i mormors
rum, och vad det var efterfrågan på skott.

Mormor var också mycket läkekunnig och hon visste råd och bot mot allt
möjligt. Hon hade sin egen lilla kaffepannaoch kokade kaffe i kakelugnen i
blåkammarn och det är säkert att intet kaffe smakade så underbart gott. När
Lill-Ida kom kravlande uppför trappan och stannade utanför mormors dörr och
ropade: "Öppa dönn mommo", så kom svaret ofelbart "älkade älkade", och så
ljudet av snabba steg, dörren slogs upp till paradiset och slöts igen om ett
litet lyckligt barn. Det var en pall vid mormors fötter, som den lilla
odygdiga jäntan satt på, då hon första gången formade sina motspänstiga
fingrar kring de svårhanterliga strumpstickorna, och det var bland
ullgarnsnystanen på mormors bord, tuppen första gången sökte upp hennes
ABC-bok och värpte. Och det gjorde han rigtigt rejält, för det blev en stor,
fin maräng, alldeles lik den, som mormor brukade baka.

Det kunde inte hjälpas, att de äldre bröderna voro lite retsamma ibland. En
gång hade Wilhelm ritat ett porträtt av en flicka, som var så uppnäst, att
näsan snodde sig i en spiral uppåt i flera varv och under stod "älkade
älkade". Han förärade sin syster konstverket, hon visade det för mormor,
Wilhelm blev uppkallad och fick sig en ordentlig "luv", jag vet, att
överlantmätaren i Värmlands län längesedan förlåtit detta.

Det var alltid sorgesamt, då mormor reste på hösten, och hennes rumskamrat
måste flytta ned i sängkammaren, där hon att börja med kände sig lite
bortkommen och smått främmande för mor. Så blev det stor sorg en vår, då
mormor inte orkade komma resande som vanligt, och allra värst när mor någon
tid efteråt talade om, att nu kommer mormor aldrig mer, för mormor var död.
Jag tyckte, att blåkammaren var öde och tom, fast de äldre systrarna, som nu
voro stora damarna, bodde där.


Jag hade en mycket god vän i Kersti. Hon hjälpte till med kreaturen och tog
mig ofta med på den ganska långa vandringen mellan köket och ladugården. I
bland höll hon ämbaret med grismaten i ena handen och mig i den andra, hade
hon två ämbar, fick jag hålla henne i kjolen bak. Hon har själv berättat,
att en gång, då det var styggväder, och hon hade bråttom och tyckte det var
onödigt att ha en hindersam barnunge med sig, jag sökte beveka henne med:
"Snälla Kersti, om jag får följa med dig till grisarna, så ska du få säja du
te mej". Som medelålders återsåg jag Kersti i min hembygd. Hon hade så svårt
att känna igen mig, hon tyckte jag blivit så olik och gammal. Troget genom
alla år hade hon i sitt minne bevarat min bild som en liten flicka och
tyckte visst, att jag borde se ut på samma sätt nu.

Jag började nu få förtroendet att vara med i brödernas hurtiga lekar och det
dröjde inte så värst länge, förrän vi alla fyra över lag kallades för
"prästpojkarna". Det går inte att beskriva alla tok, denna kvartett hittade
på, och jäntan var sannerligen inte den beskedligaste. Överallt vinkade
obegränsade möjligheter till glada lekar. Bakom prästgården låg hästhagen
och längre bort de skogiga bergen med brusande bäckar, där öringen gick i
svängarna och bet på prästpojkarnas ståndkrokar. Man lärde sig tyda alla
skogens läten, kände igen hackspettens knackande mot trädstammen, ekorrens
knaprande och skogsråttornas prasslande i riset, likaväl som de olika
fåglarnas sång och locktoner.

Alla de hundrade olika spåren i snön om vintern, där de drogo som pärlband
fram över fälten och i skogen, voro föremål för vårt stora intresse. Där
hade en hare skuttat fram, det var lätt att se. En liten mus hade lämnat de
skyddande buskarna i skogskanten och givit sig ut på äventyr, spåren efter
de små, små fötterna bildade en smal rand i den lätta snön ett stycke utåt
fältet. Plötsligt upphörde de och snön låg orörd runt omkring. En uggla hade
med sina skarpa ögon upptäckt den lilla svarta punkten mot det vita och på
snabba, ljudlösa vingar kastat sig ner och nappat åt sig sitt byte i flykten
utan att vidröra marken ens så mycket, att det blev minsta lilla rispa i
snön. Ja, man kunde utläsa hela historier bara genom att följa och iakttaga
alla dessa spår.

Älven var lika betagande. Där fanns härliga badplatser vid stränderna, och
timmerflottarna lockade till våghalsiga språngmarscher.

Inte hade vi någon simlärare, som lärde oss manövrera med armar och ben, vi
höllo på själva och kravlade liksom kattungar och valpar, och bäst det var,
kunde vi simma så pass, att vi vågade ge oss ut på djupet. Och då var det
inte värt att försöka sticka benen i botten och ta stöd. Hur man kunde
springa på timmerstockarna, medan de lågo och snurrade runt i vattnet, var
ingen hemlighet för någon av prästpojkarna. Det var bara att skutta från den
ena stocken till den andra, innan den hann vända på sig. Kom man till en
öppning, där stockarna lågo så glest, att man inte kunde hoppa med någon
vidare framgång, var det bara att stanna och trampa och trampa på samma
stock, allt medan den rullade, och under tiden måste man vända och försöka
springa tillbaka, om det gick, eller också stanna kvar och trampa, ända
tills stockarna flöto ihop litet till en framkomlig väg, eller klara sig hur
som helst för resten, bara man höll sig ovanpå. För att komma ned emellan
stockarna det var inte något vidare bra, det sa åtminstone
flottningskarlarna.

Det var ett rent under att inte den kvartetten sprängdes av älven.

 © Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan