En norsk student kom en vårdag i sin svarta "dusklue" vandrande på Gävle
gator. Han hade följt med en skuta från sin hemtrakt Skudenes på Norges
västkust och gick nu och tittade på stan, medan skutan lossade och lastade.
Det var just fest för de nyblivna studenterna och den norske studenten
infrågades och bjöds med på festen. Där träffade bror Herman honom och tog
honom med hem som nattgäst, då det var ganska långt ned till hamnen. Det var
inte utan, att vi vid den där tiden i allmänhet ledo litet smått av
obesvarad kärlek till vårt broderland, men härvidlag blev det idel harmoni,
ja, vi trivdes så särdeles bra tillsammans, att vår norske gäst lät skutan
gå ifrån honom och gensköt den per järnväg i en annan hamn en vecka senare.
Hela familjen tyckte det var riktigt tomt, då Alexander Arnfinden reste.
Sedan flögo små brev och hälsningar mellan oss en tid framåt och givet ett
kort till jularna de närmaste åren. Hur det var, domnade korrespondansen
utav och vi tappade alldeles bort varandra.

Ungefär trettiofem år senare var jag på en turne i Norge och besökte en hel
del platser runt kuste. En dag, då jag satt på däck och tittade på, medan
båten tog in last i en hamn, kom jag att fråga, vad platsen hette.
"Skudenes" , Skudenes? Det tycktes mig bekant på något vis. Och bäst det var
dök hela bilden upp för mig: skolhemmet i Gävle och bror Herman och den
norske studenten. - Om det funnos någon som hette Arnfinsen? - Joo då, gamle
fyrmästaren, som är död för länge sedan, och så hans son Alexander, som är
läkare i Trondhjem.

Jag sprang i land, köpte ett vykort och sände en hälsning till doktorn i
Trondhjem. Och när något senare min turne förde mig dit, togs jag emot som
gammal god vän i det trevna doktorshemmet. Sedan dess har åter brev och
hälsningar börjat flyga mellan oss och yngre Jan Arnfinsen är min
synnerligen gode vän.

Nu hade jag blivit bofast i Gävlehemmet, men i stället drogo bröderna
därifrån så småningom. Wilhelms verksamhet som blivande lantmätare förlades
till Lappland och från hans resa dit och vistelse där den första sommaren
har jag många roliga skrivelser under rubriken: "Brev till syster Ida". Från
den första boplats någonstans uppe i Asele sommaren 1889 skriver han:

"Det är jämnt två veckor sedan jag kom till den här byn. På denna tid har
jag varit avklädd precis en gång i veckan nämligen mellan söndag och måndag.
De övriga nätterna har jag bott i fäbostugor, sängen utgjorts av en s.k.
lave, madrass och underlakan av ett fång hö. - Mathållningen i samma stil:
torrt kornbröd, smör, getost, mesost, torrt fårkött och kaffe. Vid
högtidligare tillfällen tjuvskjuten skogsfågel eller i smör stekt
vetemjölklister. Närmaste granne är en genuin fjällapp med hustru och två
rätt snygga döttrar samt en obekant mängd renar. Undertecknad börjar på att
bli acklimatiserad, går i lappskor med lindade ben, lagar byxorna med
rensenor och dricker det saltade kaffet med god smak. Emellertid är här
otrevligt folk, osnygga, bråkiga och grälaktiga. I huset, där vi bo, är mest
hela familjen stämd till tinget, gubben för mened och sönerna för slagsmål.
Att ej undertecknad och kamraten fingo komma med beror väl på, att man här
ej så mycket fäster sig vid brott mot jaktstadgan."

Det tycks dock, som om detta vildmarksliv passat min kära bror särdeles bra,
eftersom han ännu, vid snart pensionålder, varje semester med första
lägenhet störtar iväg från Värmland upp till Lappmarken så långt bort från
ära och redlighet som möjligt.

Direkt från läroverket i Gävle kom en yngste bror Emil till det belägna
Sandvikens järnverk, där han hade fått plats på kontoret. Det var ju lätt
för honom att komma hem och hälsa på då och då och minst lika lätt för mig
att resa dit på besök. Till bruksbaler och tillställningar i familjerna kom
ofta inbjudan, ibland i form av stämning med stämplar och lösen, ibland som
uppmaning att "komma och kuta omkring väggarna" ett visst dato. Emil och
hans kamrater tröttnade aldrig på att uppvakta mig med skämtsamma skrivelser
av alla möjliga slag, och när jag nu så här ungefär fyrtio år senare efteråt
bläddrar i de orginella plakaten, författade av unga skojfriska
brukstjänstemän, undrar jag just, om de värdiga och uppsatta gråhårsmännen
med samma namn nu skulle erkänna sig som författare. Såvida de rent utav
skulle göra det villigt och glatt och med en saknadens suck.

Emil hade nog inte tänkt sig, att han skulle bli kontorsman, ty hans håg låg
mest åt friluftsliv, och en lantmätares eller jägmästares arbete hade säkert
tilltalat honom mera. Men han begagnade alla tillfällen att hålla sig i
kontakt med naturen och varje ledig dag tillbringade han om möjligt i skogen
eller på sjön. Hans äggsamling var särdeles fin, i hans hus fanns mängder av
uppstoppade fåglar och diverse smådjur, och i en bur frodades och trivdes
små vita möss, som ibland togo sig ut och glatt blickade emot sin husbonde
ur byrålådorna, där de naggade hans kragar och skjortveck.

Till hans födelsedag, då han redan hunnit mognare ålder, försökte jag i ett
kväde få fram en bild av honom genom åren, och hans kamrater intygade, att
den stämde, vad deras gemensamma tid anbelangade. Det tidigare skedet svarar
jag för själv. Så här var det:

"Killingen" kallades han där han kuta bland buskar och stenar
liten och mager och gul, men kvick som en vessla i språnget.
omöjlig hava i rum, passade bäst i det fria.
Blev han instängd nån gång, som stundom det hände i köket,
tedde han sig som en lo med skytt ifrån grytbänk och stolar
dalade ned uppå köksans rygg, där hon lutad vid spisen
redde maten med nit åt hungriga ungars mångfald.
Där uppå pigans rygg han klona sig fast som en igel
hur hon sig vände och vred och sade besvärjande orden
ända tills diskens trasa hon drog utur flottiga baljan
flätade frejdigt till bakom sig, där odjuret hängde.
Då damp han ned och drog med hast genom fönstret dädan.
Långt innan bokstavens konst fått säte och stämma i hjärnan
var han bekant med både "kaktulk" och "begruv" uti skogen
skattade skatornas bon och besparade dem mödan att kläcka
mer än en bråkdel av äggen, ty resten förtärde han stekta.
När hans mod var så stort, att bössan han vågade norpa
neder från vägg, där hon hang bland en rad av goda kamrater
vart han kattornas skräck, där smidig han smög uti marken
Icke med tretton skott, med endast ett fåtal bara.
fällde han djuret ned, att gladeligen "pälsa" det sedan
spände och spikade skinnet upp på närmaste gavel
kokade kraniet rent, och därmed jäntorna skrämma
Redde sig sedan på en rätt med kattens hjärna på smörgås.
Tidigt sam han som en fisk och i denna lätta förklädnad
låg han i Ljusnans vass och snarade glina med grässtrån
Neka kan man dock ej, att en öm och god fosterfader
var han för grodornas yngel och myggornas larver i diket.
När han sedan drog bort ifrån hembygdens skogar och dalar
släppte han ej kontakten med vår sköna moder natur
Veckans dagar han satt på kontoret och knoga och räkna
men på den sjunde försvann han i hast med hund och med bössa
luftande kroppen ren och lögade själen med skogsdoft.
Kunde han icke som förr söka upp sina vänner i marken,
var dock ensam han ej, ty se i hans ungkarlsboning
vimlar av vita små möss, som trivas och äta hans stärktvätt
Ensam han njuta ej vill utav djurens trivsamma sällskap
stundom en snusande vän, när med nypan han trevar i dosan,
kliar en råttas päls, där överst hon ligger i snuset.
Därför en kärlig hälsning jag bringar dig, hej gamle gosse!
Leve vårt vildmarksblod, där det ännu sjuder i kroppen
Måtte du länge leva och glädjas och fröjdas åt livet!

 ©Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan