I den utmärkta borgarskolan i Gävle undervisades även modellering och jag
beslöt mig för att deltaga i lektionerna de båda kvällarna i veckan. Om jag
gick direkt från kontoret, som stängdes klockan sju på aftonen, och skyndade
mig riktigt bra, hann jag vara med någorlunda från början.

Jag ansågs ha anlag för sådant där konstnärligt jobb, och i flickskolan var
ritning mitt dfavoritämne. Jag hade sedan heller inte varit generad för att
kladda med penna och pensel och strö omkring mig högst tvivelaktiga
konstalster. Efter besök hos släkt och vänner brukade jag föreviga
situationer och tilldragelser och skicka med tackbreven, och ett sådant
uppskattades och uppmuntrades av de anspråkslösa mottagarne. Jag gav mig
till och med på att måla i olja, och jag erinrar mig med en känsla av
medömkan över både mig själv och offret, att jag en gång gav bort en sådan
tavla till lysningspresent åt en av mina vänner. Jag hoppas verkligen återse
den tavlan nämligen! Men för endast kort tid sedan plockade en värdig och
aktad fru fram ur sina gömmor några små ritningar, som jag nästan ursäktade,
då de så livligt minde om glada ungdomsdagar, när jag som gäst på bruksbaler
och tillställningar i Sandviken alltid togs emot i hennes föräldrarhem. Så
vi voro ingalunda några småjäntor, utan fastmer särdeles fullvuxna baldamer.
Men vi voro tydligen före vår tid i det, att vi idkade någon slags
kroppskultur med morgon och aftongymnastik. Ty när vi befriat oss från
dåtidens högst obekväma kläder, började vi göra konster och vika oss dubbla
och stå på huvudet. Ja, på en av bilderna står jag på sänggaveln med ena
foten och skjuter igen kakelugnsspjället med den andra. Den värdiga och
aktade frun bedyrade, att det hade gått till så i verkligheten. Hennes äldre
broder fick naturligtvis inte på några villkor vara med, men på en bild står
hans hund utanför dörren på bakbenen och tittar nyfiket in genom
nyckelhålet.

Nå, nu skulle jag emellertid hejda mitt skämtsamma och oskolade ritstift och
ta fatt i modelleringspinnen i stället. Löjtnant John Runer var en kunnig
och intresserad lärare och under hans ledning arbetade jag i flera treminer.
Efter en vårutställning av Borgarskolans elevarbeten stad att läsa i en
tidning: ...Särskilt fäste man sig vid några skulpturer signerade I.G.

Det var första gången jag stod omnämnd i någon tidning, visserligen bara med
initialerna, men ändå! Och det var ett högtidligt ögonblick, så mycket mera
som det inte stod i Norrlandsposten min tidning, utan i konkuretens.
Det skulle bli en stor basar i stan med något av de exlusiva sällskapen N.T.
eller U.D, som arrangör, vilket har jag nu glömt. Av någon anledning kom jag
med i festkommiten och vid första sammanträdet talade jag ungefär dessa ord:
"Det är mycket bra med fiskdamm och postkontor, men låt oss för en gångs
skull hitta på något nytt och orginellt". Varefter någon svarade: "Det är
mycket bra med något nytt och orginellt, men var så god att hitta på något."
Därpå fick jag ett "flög" och föreslog en hälsingestuga i gammal stil med
kaffeservering. Det gillades och jag fick i uppdrag att ta hand om den delen
av basaren och svara för följderna.

Hälsingland var just då inte så vidare anskrivet, det hade verkligen hänt en
del otrevliga saker där uppe den tiden. Men man kunde väl försöka visa folk,
att det fanns av annat slag där också, så jag satte mig för, att göra en
riktigt trivsam stuga. Skrev upp till Delsbo, enda socknen där de ännu hade
kvar något av gamla dräkter, och fick låna sådana till både karlar och
kvinnfolk, och dessutom diverse bohag, ryor och dukar och slikt, en stor lår
full. Med berömvärt intresse lät vederbörande göra om ett helt rum i
Stadshotellet där basaren skulle bli, spänna pappväggar, som dekorerades,
bygga tak i ryggåsstil och så vidare. Det saknades inte heller förlåt-säng
med skinnfäll, vändbänk vid bordet och öppen spis med trefot, samt
trasmattor på golvet och enris på de bara fläckarna. - Så borde stugan helst
befolkas med äkta hälsingar. Jag kastade först mina blickar på
stadsfiskalens blonda hälsingefru, men hon ansågs sakna den rätta talegåvan
och hänvisade till poliskommisariens mörka fru, även hon f.d. hälsingestinta
och synnerligen "slängd i truten". Och så kom det sig, att fru Hilma
Jernberg blev matmor och hette Inga-mora, jag var pigan Brita, Hanna
Elfversson var lillpigan Margret, bror Emil kom in från Sandviken och var
dräng och hette Pelle och till kamrat hade han Bryngel, Ben Gussander,
visserligen gästrike, men lämplig ändå.

Och gissa om det kom folk till vår stuga! Fullt ständigt och jämt!
Kopparpannan i spisen måste ständigt fyllas på med kaffe, Inga-mora slängde
omkring sig med lustiga repliker och drängarna improviserade för gästerna
långa historier om nappatag och slagsmål med grannsockenpojkarna. Lillpigan
sa just ingenting, både på grund av medfödd blyghet och obekantskap med det
främmande språket, men hon såg söt och behändig ut, där hon gick omkring och
serverade kaffe. Publiken var så road och vi gjorde så goda affärer att, när
de tre basardagarna voro till ända, vi ombådos fortsätta i vår stuga ännu
några aftnar. Och dit kommo stadens fäder och fina fruar och folk av ömse
slag, kväll på kväll, och sutto där och trivdes. Inte hade vi vidare stor
reportoar av historier, det mesta improviserades, några visor kunde vi ju
från vår hembygd, andra döko upp i minnet så småningom. En historia, som jag
redan då hade gjort i ordning och berättade, var "Fresk luft". Uppslaget
fick jag av en postfröken, just den som verkligen varit med då en bondgubbe
kom in på postkontoret och frågade efter en tidning med detta namn.

Mest roade voro nog gästerna av att munhuggas med oss, det saknades inte
svar på tal och ingen tog illa vid sig. Om inte möjligen den unga, lite
snobbiga kavaljer, som skulle visa sig riktigt naturskön och tog vatten ur
kopparämbaret vid spisen och drack ur skopan, då Inga-mora efteråt helt
oskyldigt sa: 2völa inte drecka däri ämmare du, gösse, för hunnare har
dröcke där å vi har tvätta nävarne där å .

Någon Gävlebo, bekant med doktor Artur Hazelius, hade skrivit och berättat
för honom om den lyckade hälsingestugan på basaren, och så en vacker dag
fick jag till min häpnad ett brev från den store Skansendoktorn, som bad mig
komma ned och medverka på Skansens förestående vårfest. Jag kunde emellertid
ej ordna med ledighet från min plats så där i en hast, utan måste säga nej.
I god tid året därpå, det var 1895, kom åter ett brev från doktor Hazelius,
och nu lovade jag komma, men gjorde som förbehåll att få ta "matmora" och
drängarna med. Ja, verkligen, doktorn tog risken, och någon av sista dagarna
i maj drogo vi åstad ut i vida världen.

Vid framkomsten möttes vi av den unge juristen och hälsingepojken Herman
Palmgren, som intresserat tog oss omhand och följde oss ut till Skansen
redan samma afton, för att vi skulle hinna orientera oss något, då vårfesten
började dagen därpå. Hur väl minns jag icke ännu den underbara känsla av
någon slags vördnad och på samma gång kärlek vid första ögonkastet, som
grep mig, då jag från droskan på Strandvägen fick syn på Skansens höjder och
Håsjöstapeln. Och den känslan har sannerligen setat i genom alla år.

Uppe på Skansen frågade vi i vår ovetenhet helt övermodigt efter doktor
Hazelius. Ack, man fick lära sig sedan under många år hur omöjligt det var
att få träffa honom under någon vårfest. Man såg honom aldrig, men själv
fanns han överallt och såg allting. - I stället kom nu en liten älskvärd och
blåögd ung dam, som hette Sigrid Millrath, amanuens på Skansen, och
framförde doktorn hjärtliga välkomsthälsning.

Ingenting under alla mina år som berättande Stinta, kan jämföras med dessa
första dagar på Skansen! Det var allra roligast medan publiken ännu inte
riktigt visste, vad vi var för slags folk, och vi hörde ofta hur människor
stodo litet avsides och disputerade, om vi voro utklädda eller riktigta. En
gång, då jag satt på Bollnässtugans trappa med armbågarna stödda mot knäna
och såg på folket, som strök förbi, hörde jag en sådan dispyt vid sidan om
mig. Då tog jag helt lungt och saktfärdigt upp ur kjolfickan min lilla
rökpipa av järn, äkta hälsingemodell, stoppade den med tobak, drog eld på en
svavelsticka mot livstycket och tände . Och så hördes en triumferande röst:
Ser du nu då, att hon är riktig, ingen annan än en äkta bondjänta kan tända
pipan på det där sättet.

Bollnässtugan, där vi höllo till, var ständigt fullt av folk och en tålmodig
kö väntade alltid utanför. Det var egentligen inga bestämda tider för våra
uppträdanden, vi höllo mest på i ett kör att berätta, sjunga, dansa och
småskoja med publiken.

Till närmasre granne hade vi Jödde i Göljaryd (ingenjör K.P.Rosen) han stod
på "Jöddes sten" och berättade historier på smålänsk dialekt, sjöng visor
och spelade dragspel. Hans rykte som landsmålare var redan stadgat från de
båda föregående vårfesterna på Skansen och turneer ute i landet. Nu kommo vi
med en nordsvensk dialekt, som dessutom framfördes av kvinnfolk, det var ju
en nymodighet, som hade stark dragningskraft på publiken. En tidning
förkunnade också att Jödde hade klagat: "De däringa stinterna ställer mig i
stugan. Men det var inte så farligt med den saken och inte fanns där någon
konkurrensavund, vi voro goda vänner och trogna grannar och mera sådant, och
slogo oss gärna ihop efter slutat arbete för att vid Balderslunden eller
något annat ställe njuta vila och förtäring. Det var ju givet att vi inte
sutto och tego då heller, och till slut blev hela Delsboligan, som vi
allmänt kallades, kav hes av allt detta pratande och sjungande. Men när en
vördig äldre herre bland publiken gav oss rådet att som bot för hesheten
binda en tråd om en fläskbit, svälja och dra den upp och ned i halsen,
svarade en av drängarna: den någe har frästa, han någe vet. Och sedan var
det ingen som ordinerade något på länge.

En dag spred sig ryktet, att kung Oscar med svit skulle hedra Skansen med
ett besök. Vi kunde ju inte veta, om han tänkte sig in i vår stuga, men vi
hoppades. Ingri-mora satt vid spinnrocken och drängarna höllo sig också
beskedligt inne i stugan, som för säkerhets skull gjorts fri från besökande.

Jag stod ute på trappan i solskenet och var spejare och kunskapare, även om
jag inte precis trodde att jag skulle få se krona och spira blänka på långt
håll. Så kom då doktor Hazelius och med honom tre ståtliga herrar, och visst
såg jag strax vilka de voro, fast jag sedan janske som Stinta berättat lite
på annat vis, " för att det liksom skulle bli lite svårare". De kommo rätt
fram till stugotrappan, jag neg djupt och hälsade välkommen och kungen tog
min hand och ledde mig med in i stugan. Och jag tänkte: är inte kungen
högfärdigare än att han kan leda mig, så är inte jag högfärdigare, än att
jag kan leda honom, och höll därför trovärdigt fast hans hand, tills vi
kommo in. Det blev ett nigande och bockande på Ingri-mora och Pelle och
Bryngel, och så satte sig kungen med sina herrar tillrätta på bänken och
slog sig i språk med oss. Och det tog inte slut i första taget. Vi fingo
berätta och sjunga och dansa gammeldanser och berätta igen, och kungen var
vid ett strålande humör, skrattade och replikerade och ville höra mera. Hans
följeslagare voro också lika intresserade och roade, så det blev en verkligt
fröjdefull stund i stugan. Där satt på kungens ena sida överhovjägmästare
Ankarkrona, vit i huvudet men smärt och spänstig som en pojke och rosig i
hyn som en ung flicka, och på den andra sidan general Sven Lagerberg, kanske
Stockholms mest populära person, även han vit i hår och polisonger, men rak
som en eldgaffel och med spelande, pigga ögon. På dåtida gamla knektars
maner var han inte rädd för att begagna kraftuttryck, det hörde ju nästan
till, att de skulle svära. Och det berättades, att då en gång hans yngre
bror, som var lägre i graderna, i tjänsten kallat sin äldre bror för Sven,
denne skrikit: Sven! Sven! i helvete heller! Och efter detta fick han
smeknamnet "Sven i helvetet, ett namn som blev lika populärt som mannen.
Inte vet jag vad som flög i kungen, då han pekade på generalen och frågade:
"Stinta, vet du vad det här är för en gosse?", jag svarade: "Ja, jag har nu
hört, att han är general och hetter Sven i förnamn, men jag tyttjer han har
så styggt gårdsnamn, så jag vill inte säga hä int!" Det skrattades hejdlöst
en lång stund, och kungen retades skämtsamt med generalen för "gårdsnamnet".

När jag några dagar senare mötte general Sven på gatan, knöt han näven åt
mig på långt håll, men skrattade samtidigt, så han måtte väl inte ha varit
så farligt arg.

Äntligen reste sig kung Oscar för att säga farväl, gick runt och tog i hand
och tackade. Ingri-mora fick sig dessutom en klapp på axeln och jag en på
kinden. Men när överhovjägmästaren också kom och tänkte klappa på kinden,
viftade jag förskräckt emot honom med handen och sa: "Jämmerligen gösse,
klappa mäg, då åtminstone inte på kungasidaan". "Där fick du," sa kungen och
skrattade.

 ©Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan