Mitt emot prästgården på andra sidan landsvägen bodde skollärarens, där
fanns ett par bra kamrater, Amelie och Axel Ståhlberg, men de voro något
äldre an jag och talade alltid om mig som "lill-Ida i prästgården".
Sannerligen kalla de mig inte det än i dag, då vi träffas. Det enda, som
möjligen störde det goda samförståndet oss emellan, var våra åsikter som
varandras hundar.Det var inte så fasligt noga med "ras" på den tiden, i alla
händelser ganska fåfängt att försöka lista ut dessa båda exemplars
stamtavlor. Skollärarens Barry var korthårig och vit med bruna fläckar, vår
Nätta lurvig och rödbrun, "prästgårdsräven".

I socknens enda herrgård, Nytorp, en vacker, vit byggnad, hade vi också en
jämnårig lekkamrat. Han hette Arthur Liljedahl, var enda barnet och hölls i
någon förnäm avskildhet från grannbarnen i allmänhet. Han hade många fina
och dyrbara leksaker, och då prästbarnen voro bjudna dit ibland, ville de
just syssla med dessa avundsvärda skatter. Med då ville han leka våra lekar,
ville få del av våra erfarenheter från skog och mark, från takåsar och
båtar, och då var han den vildaste av oss alla. Det var ingen annan än han,
som hittade på den roliga och farliga leken, att vi skulle kläda av oss vid
den gamla linskäkten, sätta oss överst i vattenrännan och åka utför. Alla
voro högst förtjusta, enda flickan i sällskapet så till den grad, att hon
skrek mitt igenom vattenbruset: "Är det inte trevligt pojkar, att vi inte
har några jäntor med oss".

En annan gång bjöd han oss på att krypo in mellan skovlarna i det stora
vattenhjulet vid dammen. Därinne var det fuktigt och grönt i dunklet, det
brusade så hemskt och intressant, och vi kände oss nästan, som om vi voro
gäster hos Näcken. Det hade vi nog blivit på fullt allvar, om någon kommit
och dragit upp dammluckan just då.

I närheten av prästgårdens härbren fanns en vattenfylld fördjupning, som bar
det stolta namnet Galileiska havet. Den farkost, som uppehöll trafiken på
havet, hette Tegel-Lena och var egentligen en låda, avsedd att bära tegel
uti. Den hade inte heller något annat gemensamt med en båt än förmågan att
flyta på vattnet. Många minnen av härliga utlänska resor voro förknippade
med Tegel-Lena och Galileiska havet, och oförgätliga stunder hade
tillbringats där nere under infångande av vattenskalbaggar, grodyngel och
mygglarver.

Ej långt därifrån låg Lunden, en björkhage, som om vårarna genljöd av
fågelsång. Där klättrade vi som apor i träden och hittade på allehanda små
behändiga bon, medan de stackars fåglarna flögo omkring oss och skreko av
ängslan. Vi hade dock så pass mycken medfödd belevenhet i umgänget med
naturen, att dess invånare knappast hade någon orsak att klaga på oss.
Roligast var dock, när strövtågen utsträcktes till några fäbodar. Då togs
fiskedon med, senare salongsgevär till förskräckelse för kråkor och skrikor,
vilka ingalunda föraktades som utökning i kosten, sedan de anrättats i den
öppna spisen i någon fäbostuga.

Våra gemensamma naturstudier kanske i någon liten mån bidrog till vår
barndomsvän Arthurs intresse för zoologi och biologi, ett intresse som haft
som resultat, att han nu är den förnämste kännaren av Hälsinglands fauna och
flora.

Nere på landsvägen kom en underlig figur linkande. Han var starkt låghalt
och bar en lång, smal trälåda under armen. Prästbarnen stannade av med sina
lekar och stodo i spänd förväntan för att se, om han skulle gå förbi eller
vika utav upp genom allen. Och när han så väl kommit inom grinden blev det
ett anskri: "Gummens Hans kommer!" Och barnen rusade att möta honom. Vi hade
många vänner runt om i bygden både bland herrskapsfolk, i bondgårdar och små
backstugor, men vår särskilt gode vän var Gummens Hans, och han bodde i
fattighuset. Han var inte vidare vacker att se på. Hans ena kind var kluven
av ett brett ärr, och här och där i ansiktet sutto små omotiverade, glesa
skäggtofsar av obestämdbar färg. Men skröpligheten i utseendet förgylldes
upp av prakten och härligheten i hans toalett. Vart han kom under sina
strövtåg ute i byarna pryddes han med grannlåt, i rock och väst syddes en
massa lysande knappar, han fick ordensstjärnor av bladmässing och bleckplåt
och galoner av granna band, och i mössan fästes tygblommor och tuppfjädrar.
Alla visste, hur han älskade grannlåt och alla ville göra honom glad. Och så
gick han omkring med ett brett leende i sitt fula ansikte, förtjust över att
bli beundrad, stolt som en kung i en saga.

Det berättades, att han som ung var en duktig spelman, eftersökt på bröllop
och lekstugor, där han trakterade sin fiol som ingen annan. Men en gång slog
åskan ned i ett träd, och då "vände sig hjärnan på honom", så att han sedan
aldrig kunde ta sig för något riktigt arbete. Han kom på fattighuset, men en
så lycklig och glad gäst hade de väl aldrig förr tagit emot där. Fiolen
tycktes han alldeles glömt bort, och i stället förfärdigade han han själv
ett psalmodikon, som han kallade för "salmonika", och med detta vandrade han
omkring från by till by och blev alltid väl emottagen och trakterad.

Hans besök i prästgården blevo glädjestunder för barnen. Han hade alltid så
mycket att berätta , vad han varit och vad han fått i den och i den gården
och vad de sagt åt honom. Och så skrattade han sitt gnäggande , smittande
skratt. Bäst det var satte han upp "salmonikan" på köksbordet eller vedlåren
och började spela. Hans krumma fingrar flöto och hoppade fram och tillbaka
över istrumentets enda melodisträng, och ett par extra strängar, som han
satt dit till någon sorts bas, surrade och mumlade hela tiden. Han stampade
takten med sitt krokiga ben och det blev en kläm och fart i låten, så varken
barnen eller pigorna kunde stå stilla. Och han kom själv så i tagen, så
han bäst det var stannade mitt i låten, stack sin stråke i handen på vem som
helst och gnäggade: "Spela du nu ett varv, så får jag ta mäg en snodd, mä
köksa!"

Många av hans låtar fastnade i prästbarnens minnen , en av dem särskilt, ty
vi tyckte den lät som när Gummens Hans skrattade.

För vår barnsliga uppfattning framstod han som så förfärligt gammal, men han
levde likaväl tills vi alla blivit vuxna. En gång då jag var på besök hos
bror Albert, som var länsman i Alfta, även det en hälsingesocken, kom Gummens
Hans linkande, grann, glad och god som vanligt. Vi fördrevo just förmiddagen
med att spela krocket, ett spel som då var mycket på modet, och Hans ställde
sig att titta på. Bäst det var kom det med hans knarrande röst: "Tänk att
dom står och knackar kuler mitt på dan, store jonen"! Min bror nickade
instämmande och viskade till oss: "Gubben är inte så tokig ändå".

Det var med en vemodig känsla av saknad vi en vår mottogo underrättelsen
att vår gamle barndomsvän gått ned sig på älvens förrädiska is.


Anna-mora var ladugårds piga i prästgården, hon var lång, mager och torr och
bar sitt huvud så högt, att det nästan lutade bakåt. Hon såg riktigt ståtlig
ut, då hon gick till kyrkan om söndagarna, klädd i fotsid, rakskuren, svart
klädeskappa med fårskinnsfoder, lång, smal sammetsmuff, ävenledes med
fårskinn uti, samt på huvudet svart silkesduk med fransar. Då hon inte var i
"fäxe" hos sin älskade mor eller stökade i mjölkkammaren, satt hon mest och
spann lin, och den konsten kunde hon. Bäst det var hojtade hon till "åjene"
och tog sig på ryggen eller benen, det var reumatismen, som regerade i
kroppen. Hon tyckte om oss barn och var snäll och fördragsam, men mot
väderombyte, då hon hade sina "flög", var det bäst att hålla sig borta från
köket, för kommo vi dit och bråkade så fräste hon: "Tyst och ut härifrån
ungar. Jag lier mä int själv, myttje mindre hörs"! En gång satt hon och
somnade vid spinnrocken och då passade vi på att rita ett ansikte med kol på
ett vitt tygstycke och fäste det på rockhuvudet och så upphävde vi ett tjut
och satte oss i säkerhet ut genom dörren. Då blev Anna-mora arg, för hon
blev rädd.

I fähuset hade hon många signerier till skydd för korna. Det skulle
egentligen ske i största hemlighet, men jag som var särskilt road av "fäxe",
kom åt att se en hel del. När korna första gången släpptes ut på våren, satt
där alltid en kniv fasthuggen i tröskel, korna skulle stiga över stål.

Första gången en nyvuren ko mjölkades, tog Anna-mora ett par halmstrån ur
båset och lade i kors i mjölken. Då och då spillde hon avsiktligt lite mjölk
i ladugård eller mjölkkammare, det skulle vara till "de underjordiske" för
att hålla sig väl med dem. Men var någon olycklig att låta mjölk koka över
på spisen, fick hon med Anna-mora att göra, för det vållade, att korna fingo
brännblåsor på spenarna. Ibland när hon kärnade, om det inte ville bli smör,
var det givet, att grädden blivit förgjord på ett eller annat sätt. Det
hjälptes med, att hon tog sin tunna guldring av fingret och lade den i
grädden och kärnade en stund till. Jag minns hur bucklig och illafaren den
ringen såg ut.

Kärv och sträv var Anna-mora i tal och sätt i allmänhet, men i fähuset blev
det annat. Där språka hon och jollrade med korna, resonerade med dem,
frågade och svarade själv. Jag tror nästan de förstodo vad hon sade. När hon
stängde dörren till fähuset om kvällen, sedan hon stökat med kräken, mjölkat
och stillat, sade hon alltid: "Godnatt mä er nu, korna mina, och Gud vare mä
er nu, korna mina"!

En ung släkting kom till prästgården för att lära sig hushåll, och efter
första konsultation med Anna-mora i mjölkkammaren kände hon sig riktigt
uppbyggd och rörd och berättade, att den snälla gumman gång på gång sagt:
"Om Gud bevarer fröken, så får vi mera mjölk till Mikelsmäss". Hon tog åt
sig de fromma orden, till någon tog henne ur villfarelsen genom att tala om,
att det fanns en ko som hette Fröken, och hon skulle "bära" i
Mikelmässhelgen, och det var henne Anna-mora menade.

Hon var så gott som envåldshärskare i mjölkkammaren och hushållade strängt
med grädde och smör. Husmamsellen tyckte det nog var ganska gruvsamt att
komma med assietten och be om smör, utöver det vanliga, då det kom oförmodat
främmande. Och det gjorde det lite då och då. En gång blev det ett ovanligt
svårt och långvarit yrväder, alla vägar snöade igen och man var fullkomligt
avstängd från yttervärlden. Anna-mora gick och njöt, ty det kom ej en
främmande människa inom våra dörrar på flera dagar.

Så kördes det med stora snöplogen och skottades, och en vacker dag lom en
grannfru promenerande upp för allen på besök. Anna-mora stod vid
köksfönstret och spejade och utlät sig med illa undertryckt missnöje: "Jo,
jo, vägarna har kommit opp åt dom nu, styggarne där"!

Ingenting var så obegripligt trivsamt som att få vara på tumanhand med
Anna-mora i fäbodarna. Prästgårdens gamla fäbostuga låg på en vall långt
bort i skogarna, så dit var det inte tänkbart, att en liten flicka skulle
kunna gå ensam. Men så blev en ny stuga byggd alldeles på hemskogen, och en
så fin fäbovall fanns inte i hela socknen, tyckte åtminstone "Lill-Ida i
prästgårdn". Det var ingen konst att komma dit, det fanns en bra ginväg över
Orrberget, och hade mor bakat, så var det ett särskilt behändigt ärende att
få gå till Anna-mora med färskt bröd. Genom vallen rann en skogsbäck, som
bildade ett litet fall alldeles bakom stugan. Låg man vaken i den halvljusa
sommarnatten och lyssnade till de många olika tonfallen i vattnets brus,
blev det som sagor och underbara berättelser. Fick jag följa med till skogs
med korna var det roligt, fick jag stanna hemma och skura stugan och röra i
messmörskitteln, var det lika roligt. Ibland kommo bröderna med, de satte ut
krokar i bäcken för öringen, som sen stektes på glöden i spisen.

Någon gång under sommaren ordnades en stor utfärd till fäbodarna, då kom
hela familjen, far, mor, syskon och husmamsellen. Stundom inbjödos
grannfamiljerna att dela glädjen och matsäcken, det dukades på någon lämplig
plats i småskogen, smör, ost och mjölk, som smakade härligt av skog och
sommar, hämtades upp ur källaren. Anna-mora tog friskt vatten ur bäcken och
kokade världens härligaste kaffe, man åt och drack och var god och glad.
Ibland tänker jag med ömkan på mina egna barn, som gått miste om sådana
fröjder.

 © Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan