Alldeles i närheten av Kaptensbostället Haga låg en röd bondgård med vita
dörrar och fönsterposter och lyste så vackert mot de gröna ängarna runt
omkring. Den gården hette också Haga, Utigårds, till skillnad från ett
tredje Haga, Oppigårds, som låg på andra sidan landsvägen uppemot
skogsbrynet.

I båda gårdarna bodde släktingar på fars sida, men det var till Utigårds
som min yngsta bror och jag gingo ibland för att hälsa på, ty där hade vi
ett par jämnåriga kamrater, Anna och Anders. Då togo vi alltid ginvägen
förbi de båda prästgårdshärbrerna och genom Lunden och kröpo genom ledet ut
till landsvägen, sen var det inte långt fram.

Jag tyckte att Anna och jag egentligen voro tvillingar, ty det var bara två
timmars skillnad i ålder mellan oss. Anders var alldeles för liten för oss
flickor att leka med, men i stället hade vi mycket roligt åt hans talförhet
och lustiga infall och hans tvärsäkra och trygga sätt.

I övre våningen fanns en liten kammare, som jag mycket beundrade. Väggarrna
voro klädda med rosiga tapeter och där stodo gamla rosmålade skåp och
kistor, som Anna ibland öppnade, och så plockade hon fram vackra
silkesschalar och små bindmössor och fina broderade "stycken", farmors och
mormors helgdagsstass, som vi klädde på oss och provade framför en liten
snidad spegel med grumligt glas. Men vi lyssnade noga efter, att ej mor
Karin kom i trappan, ty hon skulle nog ej ha tyckt om, att vi revo i hennes
gömmor. Mor Karin var annars godmodig och blid, fader Anders däremot sträng
och allvarlig och ingav stor respekt.

Till socknen kom ibland en dövstum fotograf, och då fick han arbete från mest
alla gårdar med att "ta utav" både gamla och unga. Barnen i Haga, och två
småstintor från en annan gård skulle också få vara med om den
märkvärdigheten, de ställdes upp i vederbörlig ording och togo på sig miner,
som stundens allvar krävde. Men enda karlen i gruppen, lill-Anders, tyckte
det hela var bara livat och skrattade med full hals. Då gick fotografen fram
och nöp lill-Anders i näsan, ett teckenspråk som han måste anlita, då han ju
inte kunde tala, och skyndade sedan tillbaka till kameran och knäppte, medan
alla hade den rätta minen. Jag undrar om någon i den lilla allvarliga
karlen, som står framför sin syster på fotografier, kan känna igen
kyrkoherden i en stor stockholmsförsamling?

En särskilt vacker gammal bondgård var Petter-Jons i Kyrkbyn. Och jag behöver
lyckligtvis inte säga var, ty än i dag ligger den där som en fägnad för ögat
och vittnar om de gamla hälsingeböndernas säkra sinne för proportioner och
deras stolta benägenhet för stort svängrum. I flera släktled hade gården
gått i arv, nu var Petter Jonsson husbonde där, myndig och sträng, och lilla
mor Märta en intelligent, fin och kunnig husmor. Petter Jonsson var fars
kyrkvärd i många år och Jonas, Martha och Anna, barnen, våra goda vänner och
kamrater i folkskolan.

Då mina bröder slutade folkskolan för att resa till stad och börja i
elementarläroverk, måste Jonas genomkämpa en svår strid. Hans högsta önskan
var att få fortsätta studera och bli ingenjör, men fadern höll obönhörligt
fast vid, att ende sonens skyldighet mot förfäder och efterkommande var att
stanna i hemmet och att bli bonde på gården.

Fader Petter hade en järnhård vilja, och det blev som han bestämde.
Sedan dess har en mansålder gått, och nu gläder sig Jonas åt att till sin
ende son kunna lämna fädrens gård, väl förvaltad och förkovrad.

Hälsinglands första skolhus,uppfört 1842, låg just hemma i vårt Arbrå, mitt
emot prästgården och byggt i samma stil som den, fast en våning lägre.
Framför huset låg en liten park av vackra silverbjörkar och i pumpen på
gården fanns kristallklart källvatten, till hugnad för skolbarnen och
långväga kyrkfolk. Dit ned vandrade också omväxlande prästgårdens jungfrur
och barn för att hämta dricksvatten i den blankskurade kopparkrukan, I
detta skolhus var farbror Ståhlberg lärare, en kunnig och duktig lärare, som
hade heder av många årgångar Arbråbors färdighet i läsning och skrivning,
och dessutom skötte han sysslan som postmästare i kontoret på nedre botten.
Skolsalen låg i övre våningen och sträckte sig tvärs igenom huset med
fönster åt tre sidor, en stor, ljus och trivsam sal. I rad runt väggarna
sutto Sveriges regenter, börjande med Gustav Vasa, och än i dag kan ingen
kugga mig på ordningsföljden, jag minns precis hur de sutto.

Till folkskolan i kyrkbyn kommo barn från många byar, somliga långt avlägsna,
från Koldemo, Forneby och Flästa, från Hof, Hofsäter och Vallsta. Jag minns
ännu många av dem: prudentliga, inkoma småstintor med gammalfolks sätt och
uppsyn och odygdiga pojkar, som ryckte dem i halsdukssnibben eller flätorna.
Ända tills för några år sedan har jag gått och trott, att jag var ett snällt
och tamt skolbarn i farbror Ståhlbergs skola, men då träffade jag en
riksdagsman och storpamp från min hemsocken, och han berättade att präst-
IDA, en gång tog en skopa vatten ur ämbaret i skolfarstun och hällde
innanför skjortlinningen i nacken på honom. Och han antydde, att det nog
finns mera i den vägen att tala om.

Det hörde till ordningen, att flickorna i tur skulle sopa skolsalen och
trapporna, innan de gingo hem på eftermiddagen, men det hände verkligen
ibland, att vi som bodde närmast, hade så mycket hjärta för våra längväga
kamrater, att vi sopade i deras ställe. Pojkarna fingo bära in vatten och
ved, det var karlgöra.

I vår skola var sången särskilt omhuldad, ty farbror Ståhlberg var mycket
musikkunnig och intresserad och hade stor förmåga att få sina elever med
sig. Till examen på våren var det ett övande och sjungande, ty då skulle det
vara tvåstämmigt, och det hände nog ibland att läraren miste tålamodet och
knackade någon dum pojke i skallen med taktpinnen. Men "det blir när det
kommer tillhopa, sa kås-Kersti när hon sjöng", och för det mesta var inte
bara sångare och åhörare storbelåtna vid examen utan till och med läraren.
Jag minns inte mycket av själva exemensförhören, men jag minns sången och så
de späda björkarna, som prydde skolsalen, och de nyss utslagna
häggblommorna, som doftade bedövande från alla bänkar. Det skär en i hjärtat
när man tänker på, att det vackra gamla skolhuset under en tid av
vandalisering och smakförfall blev nedrivet och ersatt med en banal och
stillös byggnad. "Hälsinglands första skolhus" borde ju ha fått stå kvar som
ett minnesmärke, och det hade sannerligen prytt sin plats. Till och med
pumpen med det berömda dricksvattnet ansågs för gammalmodig och
spolierades.

Det var en stor tilldragelse, när jag fick börja spela för farbror
Ståhlberg. Nu var det bara inte att sitta och "ta ut" på de svarta
tangenterna, nu måste man hålla reda på både de svarta och vita, och farbror
Ståhlberg var sträng. När jag traskade ut genom allén med notboken under
armen hade jag nog lite hjärtklappning ibland, särskilt om jag visste, att
det var klent med överspelningen. Och syster Emilie kunde berätta från sina
erfarenheter, att om man slog ett falskt ackord kunde farbror Ståhlberg rusa
upp och skrika: "det är värre än en lögn". Men han var lika snar att småle
och gnola med i melodin, om det gick bra. Jag trivdes gott bredvid min
lärare framför den gamla taffeln i salen, där i mitt minne tant Ståhlbergs
kallor alltid blommade, där solen alltid sken och där luften ständigt var
fylld av doft från lackvioler.

I skolhuset hade varit en stor och märkvärdig fest en gång, som det talades
om långt efteråt. Och det var inte underligt, ty självaste kung Oscar II
hade gästat där, då han gjorde sin Eriksgata genom de norra landskapen. Man
kunde ju tycka, att kungen helst skulle ha tagits emot i prästgården, men
han skulle komma endast för att äta middag och skolsalen var stor och rymlig
att duka i. Och så fördes dit mat, och det stektes och frästes och kokades,
och prästens och familjerna och några framstående bondgubbar fingo äta
tillsammans med kungen och hela hans svit. Med vilken häpnad hörde jag ej
sedan berättelsen om, hur kungen vid detta tillfälle hade klappat en av mina
äldre systrar, som fått vara med och sett på ståten, på kinden och sagt
några vänliga ord. Jag tyckte, att hon nästan borde ha sjunkit genom golvet
av vördnad och tacksamhet. Många år senare hände sig, att prästgårdens
lill-Ida, som den gången var för liten att ens få vara med och "titta", blev
föremål för samma vänliga behandling. Och så behövde hon inte längre gå och
vara avundsam för den sakens skull.

Efter måltiden ville kungen bese kyrkan och man tog vägen genom
skolträdgården, som på andra sidan begränsades av kyrkvägens staket. Där var
en låst grind, men ingen hade under den högtidliga stämningen tänkt på att
ta med nyckeln till låset. Det blev ett ögonblicks förvirring och någon
sprang tillbaka för att hämta nyckeln. Men då tog kungen tag i grinden och
svängde sig med ett raskt språng över till andra sidan, samt inbjöd
skämtsamt sina följeslagare att göra detsamma. Patron Liljedahl på Nytorp,
livlig och rörlig, var genast färdig, men han hade inte hälften så långa ben
som kungen och ingalunda hans sjömansspänstighet, varför han höll på att bli
hängande kvar tvärs över grinden. Detta roade i hög grad kungen , som
skrattade och applåderade. Nu kom man med nyckeln, grinden öppnades för det
övriga sällskapet, och några fler Abråbor behövde ej våga risken att hoppa
ikapp med kung Osacar.

Hemma i prästgården var det främmande. Detta var i och för sig icke något
anmärkningsvärt, ty gästfriheten där var stor och känd. Denna gång var det
en ung vetenskapsman, på studieresa norr ut, som bebodde ett av prästgårdens
gästrum. Far hade fört honom omkring under dagens lopp och visat, vad som
möjligen kunde untressera honom, och nu satt man i salen efter middagen och
vilade. Bäst det var reste sig den unge lärde och gick fram till fönstret,
mycket intresserad.

"Vad är det för stort, mörkt föremål i trädtoppen där borta i skogsbrynet",
frågade han och kisade med sina närsynta ögon. "Jag har inte givit akt på
det förut", sade far, "det är kanske ett skatbo". Främlingen satte sig, men
sprang om en stund åter upp. "Men detta är besynnerligt! Nu rör skatboet på
sig, då måste det vara något annat, säkert en stor kungsörn"! Far anmärkte
att kungsörnar knappast brukade sätta sig så där beskedligt i närheten av
människoboningar. "Nej nu ser jag att det är något större, klättrande
däggdjur. Man känner genast igen de där smygande, försiktiga rörelserna,
Herr kyrkoherde, det är ett lodjur, högst intressant"!

Alla voro nu framme vid fönstret, för att se lodjuret, det var inte alla
dagar man hade slikt storfrämmande. Och medan det besynnerliga djuret gled
utför den höga stammen höll den unge vetenskapsmannen ett helt litet
föredrag om lodjurets egenheter och vanor.

"Det skall bli roligt att se hur den bär sig åt när den kommer till nedersta
grenen. Nu är den där, pass på!"

Vid nedersta grenen tog djuret ett stadigt tag med framtassarna, lät kroppen
svänga fram och tillbaka ett par slag, släppte sedan tagen och damp i
backen. Hela sällskapet brast ut i ett hjärtligt skratt. "Det där lilla
djuret kan jag inte förneka en viss släktskap med", sade far. Det är
nämligen min yngsta dotter, som varit ute på en av sina vanliga små
lustvandringar i naturen.

 © Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan