Jag har gått runt om i bygden och beskrivit människor och gårdar och plockat
fram små enkla tilldragelser, som då ingalunda voro små inför våra
barnaögon. Men ännu ligger prästgården där och väntar på sin beskrivning,
väntar att jag riktigt skall öppna mitt hjärta och bekänna, vad den var för
mig då och vad den varit för mig sedan under alla dessa år, då den inte
längre var mitt hem.

Det är synd om de barn, som äro födda i en stadsvåning. De ha gått miste om
mycket, som är hälsosamt för kropp och själ. Jag tycker, att väggarna måste
trycka dem, strax inpå dem bo främmande människor, över, under och på
sidorna, och alldeles utanför porten stryka främmande människor förbi.
Ingenting är deras eget, bara möblerna i den hyrda våningen. De måste ju
sakna denna härliga känsla av oändlig frihet, som man insuper vid varje
andetag, då man vuxit upp, omgiven av vidder, skog och sjö, i en stor och
härlig gård.

Hälsingarna har alltid älskat att bo stort och rymligt, och de ha unnat
sina präster samma förmåner. Arbrå prästgård var ett gott exempel på detta,
där den reste sig i två våningar och med gavelrum i den tredje, i allt
femton rum, av vilka dock tre användes till vävrum och handkamrar. I den ena
flygeln var bostad för folket, som skötte jordbruket, i den andra fanns
mangelbod och förrådsrum och dessutom en särskild byggnad för brygghus och
bagarstuga. Längre bort låg i en klunga stall, fähus, får- och svinhus,
vagnslider, loge och tröskverk m.m., av prästbarnen högt uppskattade och
föremål för täta besök.

Gårdsplanen framför stora byggningen begränsades av höga popplar, bakom låg
den så kallade körsbärslunden och vid södra sidan trädgården, som mor sådde
och skötte och där vi barn fingo hjälpa till att rensa. Till höger om
förstutrappan stog en väldig rosenbuske, med gula enkla blommor, som spredo
en egendomlig, kvav lukt, då däremot buskens gröna blad doftade härligt, om
man gnuggade dem mellan fingrarna.

Till vänster alldeles utanför sängkammarfönstret bredde en stor jasmin ut
sina grenar, när man öppnade fönstren ville den gärna titta in ett stycke i
rummet. Den jasminen har mycket att göra med min barndoms drömmar. De vita
blommorna spredo sin söta, vemodiga doft i den ljusa sommarkvällen, den
strömmade in genom de öppna fönstren och fyllde hela rummet med sin
ljuvlighet, och där låg en liten flicka med hårt slutna ögon och försökte
stänga ute sommarkvällens ljus och intrycken från dagens livliga lekar. Till
sist gled hon dock in i drömmens värld, dit ändå mest sommarljus, lekar och
jasmindoft följde med. Därför kommer ännu blommande jasminer till mig med
budskap om lyckliga barndomsdrömmar i ljusa sommarkvällar.

Vid södra gaveln växte ett helt snår av rosenbuskar, som buro massor av
skära, mångdubbla rosor med poetisk doft av gammaldags potpurrikruka. Det var
något särskilt med det där rosensnåret, ty det hade räddat livet åt en ung
man. Ett av tredje våningens gavelrum kallades för adjunktkammaren och där
bodde, långt före vår tid i prästgården, en ung teolog, som var hjälppräst
åt den gamle kyrkoherden. Han hade visst funderat och grubblat för mycket
över religiösa ting, i alla fall mera än hans hjärna tålde vid, och så
började han tycka, att han levat länge nog i denna syndiga värld och beslöto
sig för att fara upp till himlen. En söndagsmorgon sade han till
prästgårdens huspiga att bära upp i adjunktskammaren ett handfat, fyllt med
varmt vatten, och så tog han fram sin handbok, rev sönder den i små bitar
och lade alltsammans i vattnet. När detta var färdigt, klädde han sig i full
prästskrud med kappa och krage och handkläde, tog handfatet med den
sönderrivna boken uti, steg upp i fönstret och gav sig ut för att fara till
himlen. Han föll från den vådliga höjden rätt ned i rosenbuskarna, och
efter vad det berättades, slapp han ganska helskinnad undan från sin
himmelfärd, endast kläderna blevo sönderrivna på de vassa taggarna.

Mest runt om hela byggningen på sängar och rabatter kommo varje vår upp
riddarsporrar, akelejor och "Järvsöluvor", samt här och där i allt det blå
något stånd av brandgula liljor.

Mitt bland alla de gamla gredelina syrenträden vid mangelbodens ena gavel
växte en enda vit syren, men dess blommor sutto så högt, att vi nådde dem
endast från vindsfönstret, och då genom att knippa tag om grenarna med ett
gammalt rostigt våffeljärn, som fanns bland annat skräp på vinden, och
plocka så många klasar vi då kunde komma åt. När vi hade vita syrener i
vasen på salsskänken, då först tyckte vi det var riktig midsommar.

Nu går vi upp för trappan till stora byggningen. På ömse sidor om
förstudörren stodo vita pilastrar, som buro upp ett överstycke i ren
klassisk stil, vars triangelformade fält pryddes av emblem i träskulptur, en
kalk, en palmkvist och en doktorshatt, målade i mörkbrunt mot det vita.

Den stora förstugen begagnades ofta som matsal om somrarna. Genom de
uppslagna dörrarna hade vi den härligaste utsikt, närmast de höga gamla
popplarna, så gröna fält, där bortom Ljusnan och längst bort de blå bergen.
Det var en matsal, som heter duga!

Men jag minns också, hur vi sutto vid fotogenlampan runt det stora vitmålade
klaffbordet i förstugan och åto släpärter till kvällsmat, medan höstmörkret
stod svart utanför fönstret. När höstkylan kom på allvar flyttade vi åter in
i salen med våra måltider, det kändes då så skönt och tryggt.

Till höger om förstugan låg det stora köket, till vänster sängkammaren, där
innanför barmkammaren, så salen och ett par mindre rum.

Övre våningen bestods också med en slösaktig stor förstuga och däromkring
lågo i tur och ordning fars rum, som också var pastorsexpedition,
gästrummet, stora salongen, "brudkammaren" och "blåkammaren". Dessutom fanns
ett icke fullt inrett rum, där fruntimmrens finklänningar och vita
stärkkjolar hängde i rad på en fristående klädhängare, och där bleckburkarna
med de obligatoriska sorterna småbröd förvarades. Där fanns också den
rymliga träask, som innehöll alla de granna tygblommor, pärlband, smycken
och spetsar, varmed socknens brudar pryddes.

Översta våningen innehöll en väldig vind och mot söder två små trevliga rum:
adjunktkammaren, den unga hjälpprästens fristad, samt "studentkammaren", dit
bröderna flyttade, då de blivit skolpojkar. På motsatta sidan om vinden
funnos ytterliggare två rum, övre handkammarn och "tärnkammarn". Det senare
anspråkslösa rummet, hade fått sitt fina namn därav, att vid systrars
bröllop alla tärnorna där hade sina sovplatser på en långbädd på golvet.
Handkammarens stockväggar voro alltid behängda med stora knippor hemspunnet
ull- och lingarn, som minskade då vävar voro igång, men åter ständigt
fylldes på från de surrande spinnrockarna i köket. Det var också upplag för
vävskedar, skyttlar, härvträn och andra verktyg för kvinnlig hemslöjd som
flitigt idkades i de stora lanthemmen på den tiden. Varje höst bars dit upp
tre stora träsåar med kokta lingon, som skulle räcka året runt. När vi
småsyskon blevo så pass stora, att vi motsvarade förtroendet, skickades vi
ofta upp att hämta "bärmos", ty man skall veta, att de fullvuxna gärna ville
slippa springa de två trapporna. Däremot dröjde det länge, innan vi hedrades
med uppdraget att hämta ned småbröd från bleckburkarna i handkammarn en
trappa upp. Och det hade kanske sina orsaker.

Över alla de stora gårdens byggnader och rum vilade mors ordnande och
kärleksfulla hand.

Det första så väl som det sista minnet av min mor visar oföränderligt samma
bild: en kvinna, vilkens like jag ännu ej träffat. Hon var en sällsynt
helgjuten människa, utrustad av naturen med många goda gåvor, av vilka
humorn ingalunda var den minsta. Och hon grävde ej ned sina pund utan
förvaltade dem som en god och trogen tjänare. Hon var mångkunnig och
arbetsam som få, men hörde ej till dom bullersamt verksamma, vilka sprida
omkring sig en atmosfär av jäkt och oro. Blid och god gick hon omkring i det
stora hushållet, styrde och ställde med allt, outtröttlig och långmodig. Hon
var sin mans älskade och beundrade hustru, hans oumbärliga vän och
rådgivare, trots de trettio årens skillnad i ålder. Och hon var sina fem
styvbarns och fyra egna barns allt uppoffrande , överseende och kärleksrika
mor.

Jag minns sedan min tidigaste barndom hur varje hennes stund på dagen var
upptagen av alla slags sysslor i det folkrika hemmet, hur allt måste skötas
och gå sin jämna gång, även om huset i en hast helt oförmodat blev fullt av
främmande, och hur hon med aldrig svikande takt och gästfrihet var den
älskvärdaste värdinna. Jag ser henne, leende och vänlig, presidera vid
kaffebrickan i bersåns skugga, jag ser henne omsorgsfullt flyttande fönstren
över de späda blom- och kålplantorna i drivbänken vid mangelbodens
södervägg, jag ser henne med små trippande steg trampa upp raka gångar i de
stora trädgårdslanden. Och lika livligt minns jag mor med en vit duk på
huvudet, vit kofta och vitt stort förkläde i bagarstugan vid ugnsluckan, där
hon passade de fina marängerna och smörbakelserna, som voro hennes
specialitet, eller då hon i imman från de stora bryggkaren stod och rörde i
julölet, som hon var mästare i att brygga, eller då hon i den höga
koppartinan doppade sticka efter sticka med långa rader av ljus, tills de
fingo den rätta tjockleken. Att sy kläder åt gossar och flickor var som en
lek för hennes händiga fingraroch "kråkor", bahytter och hattar från mors
hand voro lika fina som från någon modists.

Men hennes kunnighet stannade icke endast vid det husliga arbetet, hon var
även konstnärligt begåvad och mycket musikalisk. Hur säkert öga hade hon
icke för linier och färger och hur ren och klar klingade icke hennes röst,
då hon i kyrkan improviserade altstämman till psalmerna. I mors barndomshem,
i Rogsta prästgård idkades mycket musik, särskilt då de röstbegåvade
bröderna, Alfred och Herman Steinmetz som unga studenter kommo hem från
Uppsala under ferierna. Och Sophie var den av systrarna, som livligat
deltog. Sångerna ur Frithiofs saga, som då voro på modet, övades och
sjungos unisont eller i stämmor och av mor hörde vi dem sjungas i vårt
barndomshem och lärde dem. Många gamla visor och låtar som mor hört bland
allmoge i sin ungdom, har jag lärt av henne och tecknat upp.

När vi barn i sista kullen föddes, var far mellan sextio och sjuttio år och
hade ju gott kunnat vara vår farfar. Men han hade ett ungdomligt sinnelag och
obrutna själs- och kroppskrafter och åren tyngde honom ej. Gevär och
jaktväskor, som hängde på väggen i hans rum, vittnade om, att han var
intresserad jägare, och långt över fyllda sjuttiofem år lade han ut nät och
långrev och kunde även sköta årorna med säkerhet och kraft.

Far hörde ej till det slaget som led av krämpor eller brukade ligga sjuk,
och klemigheten och pjåsk tålde han ej. Då han gav sig ut på sina långa
resor i den vidsträckna socken, skulle det vara bra sträng vinterkyla, innan
han kunde förmås taga på sig "sjubbskinnspälsen".

"Om jag skämmer bort mig med päls nu, vad skall jag då ha när jag blir
gammal", var ofta hans skämtsamma motbevis.

Självt sträng uppfostrad ansåg han, att aga var ett gott botemedel mot
ogräset i barnkammarens örtagård. Han utdelade den också själv, där så
behövdes, strängt och rättvist. Vad han obönhörligen begärde av oss var
lydnad och sanningskärlek, och det är goda lärdomar att taga med dig genom
livet.

Alla hade respekt för far, både stora och små,och hade man något på
samvetet, kändes det nog ganska gruvligt. Men han kunde också vara glad och
skämtsam, berättade gärna en god historia och skrattade hjärtligt åt barnens
påhitt och lekar.

På sjuttiotalet drog en våg av religiös väckelse över landet och den
grasserade väldeliga i Dalarna och Hälsingland. Predikanterna drogo genom
socknarna och höllo möten i skolhus och bondgårdar, det blev ett suckande
och jämmer över tidens ondska, allt möjligt ansågs för synd, fiolerna gömdes
undan som våra förledare, dansen avstannade och glädjen hotade dö bort.
Prästerna sågo nog med bekymmer på många av dessa väckelsepredikanter och
förkunnare, vilka alla ansågo sig kallade men där så få verkligen voro
utvalda.

Vi barn hade ju ej något ont av allt detta, det var bara intressant och
nymodigt då någon av dem kom på besök till prästgården. Vi hade en favorit,
som för övrigt var omtyckt av alla, en blind dalkulla med det soligaste och
vänligaste ansikte man kan tänka sig. Hon trivdes gott i prästgården och
togs alltid hjärtligt emot där. En annan sympatisk förkunnare från
grannprovinsen var kolportören Jonson från Mora vilkens bild vittnar om
intelligens och allvar.

 © Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan