Vad barnens år äro långa och vad det hinner hända mycket på ett år! Alla
årstider ha sina behag och fröjder, alltid har man något, som just då är
roligt och alltid har man något framför sig att vänta och glädjas åt.
Vintern i min barndomsbygd var härlig. Visst måste det ha varit så, att det
var större skillnad mellan sommar och vinter på den tiden. Vintern var så
lång, det var så kallt, Ljusnan och alla skogtjärnar lågo frusna och snön
låg hög överallt. Men det var roligt ändå.

Efter frukosten, som mest alla vardagar bestod av glödstekt salt strömming
och potatis samt mjölk och smörgås, bar det av ut. Stall och ladugård
lockade i alla väder, men vid lämpligt före hämtades kälken med de höga
stakarna eller skidorna i kolboden, och sedan syntes inte "prästpojkarna"
till hemomkring gården på länge. Hade karlarna kört timmer i Orrberget, så
vägen var glatt och hal, kunde man ej önska sig bättre kälkbacke. Visst var
det knotigt att släpa upp kälken, för det var motlut hela vägen, och inte så
lite heller, men hej vad det gick utför och vad det var knepigt att styra i
alla svängar och knyckar! Om man satte sig på vid Roses uppe i berget, så
gick det av farten långt förbi Ullqvists, som bodde nedanför.

På skidorna kom man ändå vidare omkring, tvärs över åkrar och ängar och
mellan störarna av de översnöade gärdesgårdarna; inga hinder, inga hänsyn.
Snöstugor hade vi överallt, vid skogsbrynet, vid stora höladan, nere vid
landsvägen och i alléns snövallar. Ibland bet kölden, så vi måste stanna och
gnida kinder och öron med snö, ja, det hände att tårna började förefalla
obefintliga och vi ansågo rådligast att ge oss iväg hem för att ta utav skor
och strumpor och hoppa jämfota på köksgolvet. När snöstormen ven om knutarna
var det härligt att ge sig ut och stångas med vinden, att brottas med
snödrivorna och pulsa, så man kom in med glödande kinder och eldröda knän,
där stelfrusna byxor skavt.

I de många rummen i prästgården eldades brasor för att hålla kölden ute. Far
gick omkring med eldgaffeln och rörde, stängde spjällen och lutade sig fram
över luckorna för att känna efter, att det ej osade. Han var fullständig
konstnär i att sköta brasorna och blev lika missbelåten, om man lät glöden
svartna för mycket, som om man rörde slarvigt, så det låg någon brand kvar
i askan. I den stora iskalla förstugan hängde pälsar och tjocka kappor, ibland
buros de in för att värmas en stund, innan de skulle användas, men lika
ofta klädde man på sig ytterplaggen där och gick direkt ut.

Tidigt på eftermiddagen började det skymma och sedan stod en kallgrön rand
över de svarta skogstopparna, tills månen började sin vandring och
norrskenet vajade som stora plymer fram och tillbaka över himlavalvet. När
jag om kvällen gick ut på förstutrappan för att locka in katten, min kära
sängkamrat, tyckte jag mig i den djupa tystnaden höra ett egendomligt sus,
då de glänsande ljuspelarna sköto upp från horisonten rätt emot den oändliga
kupolen över mitt huvud.

Men så en morgon, då barnen komma ut på trappan, stanna de och andas in
luften med djupa tag. Det luktar tö! Och när solen stigit ett stycke börjar
det droppa av taken. Ack, det är ju våren som skall komma, våren, då snön
smälter och isarna bryta upp. Drivorna vid grindstolparna sjunka ihop mer
och mer och den stora snöhögen mitt på gården försvinner, det sorlar och
plaskar och i långa rännilar rinner vattnet på grusgångarna utför
sluttningen mot allén. Visserligen händer det, att det fryser på mot kvällen
så starkt, att skaren bär bort över fälten, men nästa dagsol tar bort den
och resten av snön. Och nu är det så varmt, att prästbarnen utan ytterplagg
sitta och sola sig på den breda plankgången vid de gamla härbrenas
södersida. Och det är ett säkert vårtecken, ty så ha de gjort varje år, så
långt de kunna minnas tillbaka. Ljusnans vita täcke börjar skifta i blått
och blir flammigt av mörka fläckar och en stormig vårdag bryter isen upp och
gungar bort på yrvakna och glada vågor. Då äro knopparna på de gamla
popplarnas grenar blanka och svällande och björkarna se mjuka och trånsjuka
ut mot aftonhimlens spröda färger. Så har någon hört den första lärkan och
sedan komma de andra undan för undan, starar, trastar, finkar och mesar,
alla med sina glada läten, och fylla hagar och dungar med välljud. Som genom
ett trollslag är allt grönt, ty när våren kommer dragande in genom
hälsingeporten, får han brått.

Och nu nalkas en märkesdag, den första maj, prästernas nyårsdag kallad, ty
prästens arbetsår räknas från maj till maj. Det var en festlig dag hemma i
prästgården, ty enligt gammal sed kommo då sockenborna för att lyckönska och
blevo kvarbjudna på supé. Långt i förväg började förberedelserna för denna
mottagning. Av gårdens egna produkter fanns ju en hel del i förrådsrummen
och naturligtvis hade en kalv stått på gödning och fick låta sitt unga liv.
Men skulle man ha något extra, som inte fanns vid gården, måste man ha
tankarna med sig och rekvirera i god tid och för all del ej glömma någon
nödvändig sak, ty i handelsboden såldes bara de enklaste specerier, och
Bollnäs, närmaste stora plats med möjligheter, låg ett par mil därifrån.

Småbrödsburkarna fylldes med många sorters goda kakor och saffranskransar
doftade genom hela huset. Överallt i övre och nedre våningen var nyskurat
och fejat, de vita överdragen togos av möblerna i stora salongen en trappa
upp och de äggformiga mässingshandtagen till dörrarna polerades. Vi barn
tyckte det var särskilt högtidligt, då salongen öppnades. Där stodo de gamla
möblerna i rad utefter väggarna och sågo så förnäma ut, långsoffan av
"sockerkist", en slags ljus mahogny, med mässingsirater på armstödens
gavlar, de högkarmade stolarna, den ståtliga mahognyspegeln och byrån med
marmorskiva. Grant blev det, då ljusen tändes i den stora empirkronan och
gnistrade i de hundratals prismorna, eller de speglade sig i det delade,
grönskimrande glaset i den gamla spegeln, där de stilla brunno på
kandelabrar av vit marmor med svarta änglar och gyllene kedjor. Vi visste,
att i de tillstängda byrålådorna lågo gamla gulnade brev, gammalmodiga
smycken i nötta saffiansfodral, underliga hårklädslar, tunna, genombrutna
silkesstrumpor, som ingen människa numera brukade använda, tyllärmar med
skira spetsar och mycket annat, som det skulle vara otroligt nöjsamt att få
plocka i. Men det fingo vi lika litet, som att komma in i salongen annat än
vid högtidliga tillfällen. Och det var väl just därför vi alltid med en
känsla av nästan vördnad beträdde det vackra rummet.

Nu börjar gästerna komma. Vi sågo dem på långt håll, ja, Liljedahls kunde vi
följa nästan från det de veko ut genom Nytorps vita grind, och vi
konstaterade nästan alltid med ett glädjetjut, att vår vän Arthur var med.
Det var alldeles riktigt, vi räknade dem alla fem; tant Lydia, ståtlig och
majestätisk, farbror August, liten och livlig, den bräckliga faster
Andrietta, informatorn i studentmössa och så en liten figur, som hade all
möjlig möda att gå så värdigt, som han blivit ålagd av sin stränga mor. Från
samma håll, fast mycket längre bortifrån, kommo Haegermarks. Farbror
Haegermark var en mycket märklig person i våra ögon, han hade nämligen
vistats i Kina i många år, innan han kom och slog sig ned i Arbrå. Nu bodde
han på Fridsta med sin lilla dockliknande och belästa fru Jenny och hennes
syster Augusta Noraeus som var mera praktiskt anlagd och skötte hushållet.
Tanterna på Fristad voro så små och nätta att deras moderna
krinolinklänningar med urringade snibbliv och puffärmar, som vi barn ibland
fingo låna till utklädning på vinden, med stor möda kunde knäppas igen om
åtminstone min midja.

På Frista fanns också ett par pojkar, Carl och Gustaf, och där fanns
märkvärdiga saker, som farbror Haegermark fört med sig från Kina, så nog var
Frista ett riktigt intressant ställe. De där sakerna från Kina tjusade oss
nästan lika mycket som de underliga snäckorna på Nytorps gårdsplan. Dessa
hade hemförts ev en sjökapten från Söderhamn och vi barn tröttnade aldrig
att sätta dem för örat och lyssna till de mystiska viskningar om fjärran
länder och hav.

Kortaste vägen hade Ståhlbergs, bara allén upp från skolhuset till
prästgården. Kyrkovärdarna infunno sig också, Petter Jonssons i Kyrkbyn och
Lars Larsson i Norränge, den ståtlige bondehövdingen Olof Jonsson i Oof och
många andra grannar och vänner. Sist kommo von Kiöhling från Kronbacka och
tant Kiöhling, vilkens glaserade sockerkakor voro vida berömda, medförde
alltid en stor sådan till present åt mor.

Kaffet dracks och kakorna berömdes, det bjöds omkring cigarrer till
herrarna, jag minns så väl fars cigarrlåda med ett spejande och grant
kvinnfolk på ena gaveln; Nornan Colorado claro, och medan rökspiralerna
stego, diskuterades dagens händelser, politik, åkerbruk, jakt och fiske. Då
och då ljöd ur sorlet ett samstämmigt skratt, det var någon liten historia
som föredrogs, ny eller gammal, det gjorde detsamma. Damerna sutto
prudentliga på soffor och stolar och språkade om sitt. Så började man truga
de unga flickorna att göra musik och det blev "a quatre mains" ur Friskytten
eller Preciosa eller något i den stilen. Stod man nära pianot kunde man höra
hur de räknade ett-å-två-å-tri-å-fyr-å. Sedan sjöng någon av flickorna
v.Kiöhling eller Fanny Ståhlberg , och ville det sig riktigt väl, reste sig
tant Liljedahl och letade fram något av Geijer eller Lindblad och sjöng med
sin skolade röst. Jag ser för mig hennes lilla förnäma mun, då hon lutade
sig bakåt och sjöng en visa om männen, som beskrevos som "långa, smala,
glatta, kala". Med samma förnäma munställning och röst sade för endast några
få år sedan den då åttiofemåriga tant Liljedahl, sedan hon noga granskat en
av mina söner: "Gossen liknar Napoleon".

Far hade fått en ny pastorsadjunkt. Han var mycket ung och nyss prästvigd,
hade blek hy, bruna ögon och blåsvart hår, och det var nog inte fritt, att
mest alla de unga flickorna svärmade för honom lite smått i största
hemlighet. En livlig och mera oförbehållsam fru utlät sig med tydlig
beundran; han ser ut som en ung munk!. Han kunde läsa poesi, han gjorde det
bra och gärna, och det blev ett högst välkommet tillskott i undervisningen.
Vi barn blev ju alldeles lyckliga åt, att han inte ens försmådde föredra
valda stycken ur Läsning för barn av Z.Topelius, en samling berättelser som
då nyligen kommit ut. De äldre delade lyckligtvis vår smak och blevo ömsom
rörda och skrattade ömsom åt Gossen från Brahestad, Pikku Matti och
Bulleribasius och andra av våra käraste vänner.

Efter den rikliga och ganska sena supén bröto gästerna upp och vandrade så
hem i den ljusa vårkvällen. Den första maj var en lycklig och glad dag, vi
barn fingo vara med ända till slutet, ingen kom och körde oss i säng innan
de främmande gått, ja, det lyckades till och med att få följa kamraterna ett
stycke till vägs. Men då blev det i form av kappspringning, liksom då unga
fålar stått för länge instängda i stallet.

Det led nu raskt emot sommaren, trastarna smattrade omkring sina svarvade
bon högt uppe i björkarna i lunden, rödstjärtarna flögo ut och in mellan
knutarnas brädskoningar under takkanten och stenskvättan hoppade och vippade
vid stenmuren och försökte se ut, som om hon inte alls tänkte krypa in
mellan stenarna där. Dagarna räckte inte till oss för allt vi skulle vara
med om. Kräkena hade redan länge gått ute i hästhagen, vi hade från början
varit med och hjälpt till både att fösa ut och hem dem varje dag. Ja, jag
hade till på köpet fått utstå den försmädelsen att bli tagen på hornen och
slängd bort bland tuvorna av en ungtjur, som jag varit så go vän med sommaren
förut, då han var en liten kalv. Men han hade inte mycket heder av den
bravaden, för det tövade inte förrän jag var på benen igen, hann upp honom,
gav honom en rejäl spark där bak, ursinning över förolämpningen och skrek:
"där har du, din förbaskade oxmickel". Själv skvallrade varken han eller jag
om denna förargliga händelse, men så mycket mera ladugårdspigan, som satt på
en sten och skrattade och skrek, och sedan bar omkring det till alla hon
träffade.

Nu var det så långt fram i juni att det skulle "boföras", dvs., kreaturen
skulle till fäbodarna, och det var alltid en rolig dag. Nog visste vi, att
vi ungar skulle få en hel del besvär med de två, tre hemkorna, men vi visste
också, att ingenting kunde hindra oss att traska iväg bort till fäbodarna
ibland, och det var det roligaste av allt. Och när någon av drängarna efter
två veckor, som seden var, gav sig iväg dit för att hämta "bomaten", smör,
och messmör, visste vi, att han även hade med sig tillbaka åt oss tuggkåda
samt små gubbar och fåglar av ost, riktiga konstverk, som fäbostintorna
tillverkat med behändiga fingrar.

Så gingo vi gärna och vallade hemmakorna bort på täkterna och det var heller
inte så tråkigt, ty vi hade med oss matsäck för våra ofta hungriga barnmagar
och kritpipor med torkade körsbärsblad för den alltid hungriga myggen.

 © Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan