Vi barn tyckte det var väldigt livat när syster Emelie och fars unga adjunkt
Carl Måhlén blevo förlovade. Vi tyckte om honom från början, han var glad
och vänlig, och jag har redan talat om hur han tog våra hjärtan, då han
ibland föreläste ur Topelius barnberättelser, som vi älskade. Till slut blev
det så, att vissa aftnar i veckan anslogos till högläsning, vi samlades i
svåger Carls rum och medan vi kvinnofolk (jag var inte lite stolt för att
räkna mig dit) sysslade med våra handarbeten, följde vi i andlös spänning
genom Fältskärns berättelser Bertelsköldarnas öden och äventyr. På samma
underbara sätt anammade vi Sägner i dimman och Stjärnor i vinterkvällar. Det
kan hända, att vi fingo höra andra författare också, men det har jag glömt,
Topelius blev min hov- och livskald och han lade grunden till min tidiga och
genom alla år trogna kärlek till Finland.

Till de få och anspråkslösa nöjen, som ungdomen bestod sig med, hörde en tid
morgonpromenader till en järnkälla, som låg i en skogsbacke någon halvtimmes
väg från prästgården. Tidigt på morgonen bar det iväg, i förbifarten
hämtades informatorn på Nytorp, kandidat Olof Ahnlund (numera domprost i
Umeå), och framkomna till källan, drack var och en ett glas av det starkt
järnhaltiga vattnet. Men det gick ingalunda an att stanna borta för länge, ty
prästgårdsflickorna måste vara hemma i rätt tid för att hjälpa till med
frukosten. Man kan ju tycka att detta var ett både oskyldigt och hälsosamt
nöje, men det fanns nog de som ansågo, att det var svåra tecken på
"ungdomens förvildning" och ett lättsinnigt slösande med tiden, ty en morgon
låg vid källan ett litet stycke blad med följande allvarliga ord, hämtade ur
bibeln: "Ve den, som tidigt om morgonen uppe är för att dricka!"

I Forsa prästgård hade vi nära anförvanter, prosten Aurivillius och hans
fru, född Forssell, en moster till vår mor. När detta hem upplöstes genom de
gamlas död, kom dottern Ebba till sina fränder i Arbrå prästgård. Hon och
syster Emelie voro jämnåriga, och de båda unga flickorna fingo under mors
erfarna ledning lära sig ett stortlanthushålls invecklade maskineri. De
båda bröderna Christopher och Carl Aurivillius voro studentkamrater i
Uppsala till vår blivande svåger Carl, och man kan förstå, att det blev
glädje och gamman, då de båda unga studenterna kommo under sommarferierna
för att hälsa på. Det lyste av vita studentmössor i den lummiga grönskan,
och traktens unga flickor voro högeligen förtjusta åt att bli inviterade till
prästgården i dessa dagar. Visserligen voro gossarna Aurivillius redan då
särdeles utpräglade ämnen till vetenskapsmän och lyckades inte heller dölja,
at de hyste betydligt större intresse för insekter än för unga flickor. De
läto sig villigt ändå lockas med på skymningspromenader under de gamla
popplarna i allen, men när flickorna börja känna sig svärmiska och det blev
en sådan där betydelsefull, trånsjuk tystnad, hände det, att Christopher
eller Carl eller båda samtidigt hoppade högt i luften, håvade till ett tag
med handen och fångade i flykten något slags yrfä, som genast stoppades i
ett av de många glasrör, vilka alltid fyllde deras fickor. Det var nu också
en så särskilt intressant insekt på popplarna det året, så flickorna fingo
verkligen ursäkta.

På våren 1881 började far känna något ont i sin ena fot. Han var just inte
van att ha några krämpor, trots sina sjuttiosju år, och den
förkylningshosta han ibland fick om vintrarna, brukade mor bota med en
dekokt på linfrö, tillsatt med lakrits och bröstsocker. Far kunde inte
begripa vad han fått i sin fot. Han erinrade sig, att han några veckor
tidigare efter en fisketur dragit upp ekan och då tagit ett kraftigt spjärn,
så att det liksom högg till i foten, men sådant borde ju gå över snart. Men
det gick inte över och snart måste far gå till sängs och skicka till Järvsö
efter doktor Öhrn, provinsialläkaren. Jag kan inte minnas, att någon doktor
varit tillkallad för fars skull förut. Värken tilltog, doktorn måste komma
flera gånger, det började synad mörka strimmor uppåt foten och benet, och så
förklarade doktorn, att far måste resa till Akademiska sjukhuset i Uppsala
för att få hjälp av kirurg. Det ordnades med resa i största hast och mor
följde med. Det var ganska dåliga kommunikationer på den tiden och man måste
resa till Bollnäs på ett kvällståg, och ligga där över natten för att hinna
fram till Uppsala dagen därpå.

Under fars sjukdom kommo vänner och grannar ibland för att förströ honom, de
sutto vid sängen och språkade och höllo hans hand, då värken var svår. Sista
dagen kommo kyrkvärdarna för att säga farväl, jag ser för mig deras
allvarliga och behärskade ansikten och deras vänliga ögon, som ändå inte
kunde dölja vemodet och sorgen vid avskedet.

Till sist blev vi alla i familjen kallade in till far, som ville säga oss
några avskedsord. Jag minns hur gripna vi voro, där vi stodo kring sängen,
medan far talade till oss. Han vände sig särskilt till oss barn och
förmanade oss att vara pålitliga, sanna och uppriktiga i alla tidens
skiften, ty det ger ett gott och lugnt samvete.

Vi fingo sedan följa med till jœrnvœgsstationen, och från många gårdar vid
vägen kom folk ut och vinkade farväl. Vid Nytorps grind stod faster
Andriette och väntade med ett paket läckra pannkakor, som skulle vara till
matsäck på färden.

Det blevo dagar av ängslan och oro där vi gingo hemma och väntade
underrättelser från Uppsala. Så kom det; fars ben var amputerat nedanför
knät, allt hade gått bra och patienten var ovanligt kry. Han hade legat och
mässat hela tiden under operationen, ja, utfört hela altartjänsten, så både
läkare och sjuksystrar hade sagt, att det var riktigt högtidligt.

Men så kom ändå sorgebudet. Lunginflammation hade tillstött och far somnade
in lugnt och stilla med mors trofasta händer i sina. -- Så voro vi åter vid
järnvägsstationen, nu för att möta far och mor, som kommo hem tillsammans.
Och så blev det en stor sorgehögtid i prästgården med många många gäster,
prästfamiljerna från grannsocknarna, släktingar, grannar och en mängd
sockenbor. Hundratals sorgkort trycktes och sändes omkring i församlingen,
och än i denna dag händer det, att jag vid besök i någon bondgård i min
gamla hemsocken finner kortet med meddelandet om fars bortgång inom glas och
ram på väggen. Det har setat där i femtio år.

Och i femtio år har Jonas Gawell vilat i Arbrå gamla kyrkogård, där hans
fäder i många släktled jordats före honom, och där Ljusnan varje vår sjunger
sin brusande sång ända uppemot kyrkomuren.

Där, invid Arbrå kyrka, just där den uråldriga pilgrimsvägen söderifrån över
Tronö letade sig fram till Ljusnan och pilgrimerna vid det lugna
färjestället kommo över till kyrkstranden, står en minnestavla. Knappast vet
någon nu när tavlan sattes upp eller vem som författat versen, som talar
till en med svarta, siratliga bokstäver mot vit bakgrund. Jag kan ej
förklara, varför just denna tavla med sin inskription minner mig så särskilt
om far. Jag tycker mig ännu nästan höra hans kärva, allvarliga röst, då jag
efter besöken vid graven går direkt till den gamla tavlan och läser:

"Man stryker sin segel för kongliga slott
Fast skeppet det mister sin fart det har fått
Mer wörda den boning der ärones Gud
Sielf bor och förkunnar sin Heliga bud
Ty res ei förbi med känslolös siäl
Som endast sig skyddar för jordenes wäl
Låt ankaret falla, blott bida en stund
Du märker det rörer den sällaste grund
Ja blotta ditt huwud, fall neder och be
At wälgång och lycka på resan må skie
Sänd suckar med lowfet till Högden och säg
Pris, ära ske Herran! Sen vandra din wäg".

 © Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan