Det blev många förändringar i hemmet det år som nu följde. Socknens då mest
bemärkte allmogeman Olof Jonsson i Hof (den kände politikern, sedemera
bankofullmäktigen) utsågs till förmyndare för de fyra minderåriga barnen,
det begärdes och beviljades "extra nådår", så vi visste, att ännu under
nästan tre år prästgården kunde räknas som vårt hem. Men vi visste också att
den kommande vintern var vår sista i Arbråhemmet, den saken dryftade vi och
vände på, yngsta bror och jag och landbondens båda flickor, då vi på
eftersommaren vaktade fåren uppe på svedjan i Orrberget.

Redan nästa år skulle mor bilda skolhusåll i Gävle, där de båda äldre
bröderna gingo i gymnasiet, och det var ingen återvändo. Emil och jag måste
också dit för att utbildas "i den högre skolan". Jag minns, med vilken fasa
jag tänkte på att bli instoppad i en flickskola. Om jag åtminstone hade fått
komma i samma skola som bröderna och andra pojkar, men hur skulle jag bära
mig åt bland en massa flickor. Och så att tänka sig och bo i en stad, där
man måste gå ordentligt på gatorna och inte fick klättra i träd eller ligga
och sola sig på taken eller skjuta till måls med salongsgevär, ja, inte göra
någonting, som var roligt, bara läsa och vara riktig och bära sig åt som en
vanlig jänta. Emil höll med mig, att det var förfärligt. Nå, det var ju ett
helt år dit och vi kommo överens att ta ut det mesta möjliga av den tid, som
var kvar.

Svåger Carl Måhlen hade sökt och fått komministraturen i Öster Våla i
Uppland och sommaren 1882, året efter fars död, blev det bröllop, den sista
stora festen, som vi firade i prästgården. Det är ju många och vidlyftiga
förberedelser till ett stort bröllop på landet och det stökades och rustades
värre. I god tid kom en skicklig sömmerska som sydde brudklänning och
annandagsklänningar och fina underkjolar och allt sådant där. Jag skulle bli
yngsta tärnan och jag fick två nya klänningar på en gång, det hade aldrig
hänt mig förr. Tärnklänningen var vit med ljusblå rosetter och
annandagsklänningen av något grått ylletyg, för det var så praktiskt, men
båda hade fyrkantig urringning och rysch och fina krusiduller, så jag kände
mig riktigt upphöjd. Det var många par tärnor och marskalkar bl.a. gossarna
Aurivillius och deras syster Ebba, och bror Herman, som den våren kom hem
med glänsande studentbetyg, ökade vitmössornas antal.

Enligt gammal sed hade tärnorna sin sovplats på en långbädd på golvet i
tärnkammaren i tredje våningen, och det vederfors mig den äran att få vara
med där. Det var ett förfärligt kackel och bråk och skrattande däruppe. Alla
hade huvudena fulla av papiljotter, ty det gick ju ej an att vara tärna utan
långa korkskruvslockar utåt ryggen, och det var inte gott att sova med alla
de där knöligheterna mellan sig och huvudkudden. Jag skulle ligga ytterst på
bädden, men det gjorde min närmaste granne, ty bädden tog slut just där.
Efter att förgäves försökt klämma mig in någonstans fann jag i ett hörn
några rullar nya trasmattor, och på detta plågoläger fick jag slutligen en
fristad. Och där låg jag och hörde en fasaväckande historia, som några av
tärnorna varit med om på ett tidigare bröllop. Då de hade klätt av sig på
kvällen och tagit ned det konstfärdiga uppsatta håret, hade var och en av
dem helt diskret stoppat sina lösflätor, chinjonger och valkar bakom
rullgardinen. Senare kommo marskalkerna för att hålla serenad och fingo då i
den ljusa sommarnatten skåda sina tärnors förförelsekonster uppradade i
fönsterkarmen. Serenaden höll på att kvävas av skratt.

När jag på bröllopsdagen fått på mig min vita klänning, håret befriat från
nattens tortyrredskap och ett ljusblått band om lockarna, tyckte jag själv
för första gången, att jag såg rentav snygg ut. Fast jag var ändå väldigt
rädd för, att min marskalk, som var student och allting, skulle vara arg för
att han fått en jäntunge till tärna. Långt efteråt fick jag veta, att Ossian
von Kiöhling sagt åt bruden, min syster: "har du sett på Ida idag, sanna
mina ord, hon kommer ingalunda att bli den sämsta av flickorna Gawell".

Det led mot hösten och den dag nalkades mer och mer, då vi måste lämna vårt
älskade gamla hem och hela trakten med dess fröjder. Min yngre bror och jag
strövade omkring till alla kära platser för att säga farväl och i skymningen
om aftnarna sutto vi för det mesta uppkrupna på staketet nedanför popplarna
och sågo med vemodiga ögon bort över älven, bergen och skogarna, som vi hade
så svårt att skiljas ifrån.

Det stora hemmet måste upplösas och skingras, många av de gamla kära
möblerna, som stått på sina platser så länge vi kunde minnas, kommo i
händerna på främmande människor och fördes bort. Nytt folk skulle flytta in
och ha rättigheterna att ta hand om varenda vrå i hela huset, få gå ogenerat
i trappor och dörrar, i trädgård, stall, fähus, härbren och logar, och tycka
sig rå om alltihop. Och under tiden skulle vi, som förut egentligen varit
herrar till all denna härlighet, vara tvungna att krypa ihop i en liten
våning i en stad. Man kunde ju kvävas i bara tanken på det.

Men det var som det var nu och ingenting att göra åt den saken. Mor hade
tagit undan lämpliga möbler till det blivande skolhuset i Gävle, de voro
packade och avsända i god tid, och slutligen måste även vi ge oss iväg. Det
var som att rycka och slita i känsliga rötter och det gjorde ont. Men så
mycket hade man ju i sig av hälsingens begrepp och goda karaktär och
uppfostran, att man ej fick visa sig veklig och jämmersam, och för att
liksom villa bort den vemodiga stämningen, hade jag diktat en visa, som
skulle föreställa skämtsam. Så här löd den;

Nu är den rysliga höstens tid, då allting vissnar på marken,
och forsen den brusar så vild och strid, och löven gulna i parken,
då ingen båt mer på vågen gungar, men fru Gawell far med sina ungar,
på Gefle tåg, På Gefle tåg.

Det är inte gott att skalda, då man är tolv år och saknar medfödd begåvning,
men jag sjöng visan på melodien "månen vandrar" för min mor och bröderna,
och de skrattade, och trots en klump i halsen skrattade jag med. Fast det
verkligen inte var något att skratta åt, varken det ena eller det andra.
Ja, så bodde vi nu i en stad, och jag måste så gott först som sist säga, att
det gick mycket bättre, än vi vågat hoppas. Mor hade också en ovanlig
förmåga att göra det ljust, varmt och gott omkring sig, och vår lilla
fyrrumsvåning var riktigt trivsam, det var som vi kommit närmare varandra på
något vis, det hade vi faktiskt också gjort. Äldsta bror Herman låg nu i
Upsala, men de båda yngre bröderna gingo i läroverket och jag sattes i
Sjölanderska skolan. Där var strängt och allvarligt och jag måste ständigt
och jämt tänka på att jag verkligen var en flicka och borde uppföra mig som
en sådan. Men det lyckades ganska bra och jag var så pass tam och beskedlig
i skolan, så varken lärarinnor eller kamrater klagade. Det var ändå inte så
utan, att jag ibland fick användning för mina pojktag. redan första terminen
upptäckte mina kamrater, att jag kunde en del i den vägen och drogo nytta
utav det vid lämpligt tillfälle. Så en gång då vi flickor helt beskedligt
promenerade i esplanaden utanför vår skola och några pojkar från skolan
mittemot vågade sig över för att reta oss. Särskilt utmärkte sig en stor
Gävlepojke med ett känt skeppsredarnamn. De började koka i mig, efter några
uppmuntrande blinkningar från kamraterna, kastade jag mig som en tung björn
över honom ned i snödrivan, där jag fyllde igen hela hans ansikte med snö.
Lyckligtvis ringde vår skolklocka just då, så vår störtflykt var inte
uteslutande föranledd av fruktan för hämnd. Emellertid fick mitt
mindervärdeskomplex en törn uppåt efter kamraternas livliga bifall, och de
började fundera över, om den lantliga och beskedliga nykomlingen verkligen
var så tam, som hon såg ut.

I skolan gick det visst bra för mig, åtminstone att döma av terminsbetygen.
Men jag måste ha varit fruktansvärt rättfram och uppriktig och hade inte
bättre förstånd än att säga, som sanningen var. Jag minns ännu min
klassföreståndarinnas häpna min, då jag på hennes vänliga fråga , hur jag
trivdes i skolan, svarade: "Jag trivs bättre hemma". Sedan gick jag och
ängslades och tänkte, hon måste väl i fridens dagar ha förstått, att jag med
hemma menade i Hälsingland och inte hemma i stan. För jag trivdes verkligen
riktigt bra i skolan annars.

Hemma i skolhushållet var det så bra det kunde vara. Utom de båda bröderna
fanns där också ett par kusiner Sundberg från Ljusdal, och när dessa fyra
pojkars kamrater kom upp och hälsade på, så krällde det av pojkar, "tjockt
som gråkattor". Det var särdeles trivsamt.

I nästa hus bodde två Hesselgrenar och tre Lilliehöökar, kamrater till
bröderna. Det fanns endast ett väckarur inom zonen och jag har nu glömt, vem
som egentligen var rätte ägaren. Men de som för tillfället innehade klockan,
fingo ansvaret att väcka de andra, och för att göra detta så bekvämt som
möjligt hade pojkarna borrat hål i båda husväggarna och dragit ett starkt
snöre igenom, och vid väckning ryckte de i snöret, som var fastknutet om
handleden eller stortån på någon av kamraterna i andra huset.

Till vårt egentliga umgänge hörde två prästänkor med var sin kull ungdomar,
Bergströms och Ekströms. Om söndagsaftnarna samlades man hos någon av de tre
familjerna, vi musicerade, lekte lekar, dansade, ja, till och med spelade
kort och
hade alltid väldigt roligt. Våra mammor voro inte minst roade, fast
de mest voro åskådare. Hur många än voro samlade, bjöds det på supe, men den
var särdeles enkel. Förr var det ingen konst att ordna en god supe, då mest
alla ingredienserna funnos att få bland gårdens egna produkter, nu skulle
allt köpas för odryga pengar. En gång överraskade mor med att, mot
vedertaget bruk, låte servera ett stort fat köttbullar, som de unga med
förtjusning kastade sig över. Men tanter Bergström och Ekström blevo
betänksamma och tyckte det var överflöd och slöseri, så mor måste försvara
sig med, att hon oförmodat fått s.k. "skogsmedel" från prästbostället i
Arbrå och därför begått denna extra vagans.

Vi höllo väl reda på varandras bemärkelsedagar och försummade ej att
uppvakta, fast det fick helst ej kosta något. I flera terminer hade vi en
liten myrten som, lik en vandringpokal, innehades av den ena efter den andra
inom de tre famlijerna. Den utgick egentligen från Bergströms och var i
början av sin vandring ett riktigt vackert litet träd, men så snart någon i
kretsen fyllde eller hette något, bytte myrten ofelbart ägare, och blev till
slut så medtagen och eländig, att endast en torr, brun spragg stack upp ur
krukan. Men det gjorde detsamma, den användes alltjämt att gratulera med.
Vi hade också en kamrat, som bodde ute vid Strömsbro. Hon var enda dottern i
en välsituerad familj, och dit voro vi alltid bjudna minst en gång varje
termin. Men det var kalas som hette duga det!! Bordet dignade under de
läckraste rätter och gästerna hade också en storartad förmåga att visa sig
uppskatta detta. Då vi gingo hem efter dessa förnämliga supeer, prisade vi
alltid den långa vägen till stan.

En gång efter ett julkalas på Strömsbro fick en av pojkarna Bergström för
sig, att han på hemvägen skulle knuffa ned mig i en gammal varggrop, som vi
gingo förbi på Sätraåsen. Vi brottades vilt en stund i snön på kanten av
gropen, medan hela sällskapet stod som fastnaglat för att skåda utgången,
ja, de ivrigaste höllo på oss liksom på boxare och kapplöpningshästar. Till
slut föll jag och rullade utför, men ingalunda ensam, ty jag höll ett
stadigt tag i min antagonist, och han rullade lika många varv som jag, allt
under det snön sprutade om oss som efter en modern motorplog. Karlen har
ännu inte glömt denna försmädelse, där han sitter som jägmästare och pamp
långt uppe Norrland.

Någon gång roade vi oss med att spela teater, men då kunde vi inte få
pojkarna att agera med, i stället gjorde de förfång för oss på alla sätt,
förvanskade replikerna och avhånade rekvisitan. Vi hade till något festligt
tillfälle inövat valda scener ut Bröllopet på Ulfåsa och Sigrid den fagra
var riktigt strålande i mors släpande, svarta sidenkjol och med stor
pipkrage av vitt papper, medan jag som Birjer Jarl ståtade i min
gymnastikdräkt med en plyschduk som mantel och beväpnad med en av brödernas
floretter. Sigfrid den fagras fader, som förestod ett brännvinsmagasin i
staden, var så rörd, att han grät floder av tårar. Efter spektaklets slut
kommo pojkarna med sitt bidrag till underhållningen. De hade ritat en hel
del tavlor, varje tavla syftade på någon person i sällskapet, och av
bilderna skulle man gissa sig till personen i fråga. Jag minns bara en av
tavlorna, förmodligen därför, att den åstadkom en del rabalder. Där var
ritat endast en tunna och en tratt, och plötslig brast Sigfrid den fagra ut
i storgråt och så kom det mellan snyftningarna: "Jag kan väl inte rå för att
pappa säljer brännvin. Han skall väl något födoämne ha" Pojkarna hade inte
menat något illa, men man är ju så ömtålig i den där åldern

 ©Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan