Vi sökte alltid hitta på något nytt att roa våra kamrater med, då de kommo
på besök. En ruskig söndagseftermiddag, då ovanligt många samlades hos oss,
höll bror Emil "tingspredikan". Herman hade skrivit den och det var minsann
riktigt gjort med text och utläggning och allt som skulle vara, och rolig
var den, så åhörarna hade mycket svårt att hålla sig allvarsamma. Vi hade
flyttat fram en kommod till predrikstol och Emil predikade och stod i och
skötte sig utmärkt. Mor och ett par tanter sutto bland åhörarna en stund och
voro så andäktiga, som var möjligt, men när efter predikans slut bror
Vilhelm, då student och lantmäterielev, kom in i kvinnokläder och med
schalett på huvudet och bad att få bli "kyrktagen", reste de sig hastigt och
gingo in i ett annat rum. Vi blevo något betänksamma, rädda att de tagit
illa vid sig, men lugnade oss, då vi hörde undertryckt skratt där inifrån.
En gång sutto vi, tre kullar prästbarn, fördjupade i "Mjölis" runt
salsbordet, då dörren öppnades och in steg hovpredikanten och prosten i
Bollnäs, Alfred Steinmetz, en av mors bröder Det såg nog inte vidare
uppbyggligt ut med bordet fullt av spelkort, särskilt som spelkort på den
tiden ansågs ganska syndfullt och aldrig förekom i Norrlands prästgårdar.
Men vår morbror hade ej varit den goda och förstående människa han var, om
han ej genast uppfattat situationen varför han log sitt blida och vänliga
leende och sade:

"Du gör rätt i Sophie, att låta dina barn och deras kamrater roa sig under
dina ögon på ett oskyldigt sätt, då trivs de i hemmet. Det är mycket bättre,
än att de dras ut, och du vet ej, var du har dem!"

Vi voro mycket förtjusta i morbror Alfred förut, men uppskattade honom mera
efter detta. Det var också om denne framstående hälsingepräst som folket
sade att "han sjöng omänskligt, predikade okristligt och läste kungörelse
obegripligt."

Snett emot oss, på andra sidan gatan, fanns en liten diversehandel, med en
borste på en lång käpp som skylt. Handeln sköttes av en "bodmamsell", och
jag misstänker, att hon tyckte, att pojkarna mitt emot voro ganska
besvärliga grannar. Solkattornas mångfalld dansade lustigt in i butiken och
rätt i mamsellens ansikte, och såg hon rasande upp mot våra fönster, satt
där en beskedlig skolpojke alldeles fördjupad i sina läxor med det
oskyldigaste utseende i världen. Men det kunde också hända, att han steg upp
och bugade sig djupt och vördnadsfullt, och det gjorde henne ursinnigare.
Jag vet inta vad allt de hittade på att fråga efter i den butiken under
motivering, att det absolut borde finnas, då det ju var en diversehandel. En
kväll, då butiken var stängd och mamsellen gått upp till sitt lilla vindsrum
ovanpå, samlade sig pojkarna nedanför och höllo serenad. Det var intet
skrål, de sjöngo riktigt hyggligt, men det tyckte visst inte föremålet för
de ljuva tonerna, ty bäst det var stjälptes en hink sillake ut genom
fönstret rätt över sångarna. Så det blev inte mera sång den kvällen, men i
stället ett väldigt spolande och sköljande vid vattenledningen inne på vår
gård.

Under många terminer bodde hos oss en skolpojke, som var klasskamrat med
bror Emil, och de båda turades om att sitta först i klassen. Han var från
Wesslands bruk i Uppsala och led av ständig längtan efter låten av
hammarslagen från smedjorna. Vi förstodo honom så väl, ty vi längtade också
efter allt vårt, efter bergen, skogarna och älven. Om aftnarna, sedan han
läst läxorna, började han bli orolig och så föreslog han, smått generad:
"kom så går vi ut och går bortåt Tolvfors ett slag, så jag får höra
stångjärnshammarn". Vi gingo med honom, och vi stodo tysta och försynta, då
han stannade och lyssnade på hammarslagen med drömmande blick i de runda
ögonen under buskiga bryn. Han var också alltid villig att följa med oss, då
vi tidigt om söndagsmornarna drogo iväg långt utom staden med salongsgevär
under armen för att underhålla vår färdighet i målskjutning. Vilket ofta var
en förevändning för att komma ut i skogen, där vi gingo och försökte inbilla
oss, att vi klevo i motlut i skogsbackarna hemma i Hälsingland.

Vad målskjutning angår, så bedrevs den också med viss framgång hemma i
våningen, där vi stodo i brödernas rum och sköto genom sängkammaren och in i
salen. En gammal Euklides, uppställd på soffkarmen, var skottavla, och denna
ärovördiga lärobok var till slut så späckad med salongsgevärskulor, så det
rann som ärtvälling, då man skakade den.

Bröderna voro duktiga pojkar och skötte sig bra i skolan. Den äldsta Herman,
hade varit ett erkänt skolsnille, låg i Uppsala och blev förläst och
överansträngd, både på grund av överdriven ambition och svagare
kroppskrafter. Men Vilhelm tyckes ingenting bita på. Medan han skötte sina
egna studier med all heder pluggade han läxor med andra pojkar, och på
lediga stunder sysslade han med uppfinningar och konstruerade små behändiga
maskiner, filade och lödde och handskades med alla slags verktyg. När han
just börjat i nedre sjuan, som det då hette, kom det för honom, att han
helst borde bli student det läsåret, ty i så fall kunde han få bli elev åt
en lantmätare i staden. Han läste då under höstterminen nedre sjuans kurs,
flyttade till övre sjunde på nyåret och tog sin goda studentexamen på våren.
Och så började han bana som lantmätare.

En gång kom yngste bror Emil hem med underbetyg i tyska. Det brukades inte
underbetyg i familjen och jag blev så häpen, att jag gick rätt fram och gav
honom en örfil. Men då skall jag säga, att de andra häpnade också, ty vi
syskon brukade aldrig växla ett ont ord, mycket mindre slåss. Jag kunde inte
förklara mitt handlingssätt, gick också och skämdes lång tid efteråt.

Det tog rätt lång tid för mig att växa ifrån de värsta pojktagen. En gång,
(jag var då i läsåldern och tämligen fullvuxen) gingo ett par kamrater och
jag hemåt i skymningen, och mitt på det ödsliga stortorget klevo två
kavaljerer fram, tyckte synd om oss, som gingo så ensamma, och försökte ta
oss under armen. Men jag tog i stället min kavaljer i nacken och samtidigt
som jag satte krokben, gav jag honom en knyck, så han slog i backen med en
skräll. Den andre stannade för att ta hand om offret. "Hörde ni flickor, det
lät som när man kastar en frusen fårkropp", frågade jag oskyldigt. Men det
kunde flickorna inte svara på, ty de hade aldrig varit med om att kasta
frusna fårkroppar.

Våren var en härlig tid ty då drogo vi som flyttfåglar norrut. I Arbrå
prästgård hade vi ännu möjligheten att vistas, dit reste vi också ibland för
överläggningar med vår förmyndare Olof Jonson i Hof. I Ljusdal och Delsbo
sutto systrar som komministerfruar och här och där i socknarna funnos släkt
och vänner att hälsa på. Mest spridde sig familjen åt olika håll. Mor hann
knappast på hela sommaren till alla de ställen, där de ville rå om henne,
bröderna voro ute och läste med pojkar och jag strövade lite hit och dit.

Men för att sommaren skulle bli riktigt lyckad, måste jag alltid vistas
någon tid hos min bror Albert, vår äldre halvbror, som var länsman i Alfta.
Mina besök där började, medan han ännu var ungkarl och bodde hos apotekarns
och var förlovad med guvernanten i familjen, Rosa Blomberg. Vi voro särdeles
goda vänner, Albert och jag, och jag minns bara en enda gång, då han var ond
på mig, men då var det med besked. Apoteket låg alldeles intill Vona älv,
som just där var ganska strid, och så satt storebror en dag vid fönstret i
sitt rum och såg, hur hans dumdristiga syster gick balansgång på broräcket
över älven från strand till strand. Han tordes inte röra sig ur fläcken,
medan vågstycket pågick, men sedan fick unga syster veta, hur uridiotiskt
fånigt hon burit sig åt. Det var alldeles riktigt, och hon gjorde inte om
det heller, åtmonstone inte på den bron.

Albert blev visserligen ledsen, men inte hälften så ond, då hans fästmö en
morgon kom ned till frukosten i kortklippt hår, och jag var gärningsmannen.
Och han brukade säga: "jag reder mig bra med Rosa ensam, men när Ida kommer,
har jag inga händer med någon av dem".

Ändå ville han alltid att jag skulle komma, jag kom också, så ofta jag
kunde, och när han togs bort, den första i syskonkretsen, kände jag mig
tacksamt lycklig för alla glädjestunder i hans goda och trygga sällskap.
Det bestämdes att jag skulle få min konfirmationsundervisning i Delsbo hos
svåger Carl Måhlen, som blivit komminister där. Så avslutades min skolgång i
Gävle och jag blev bofast ett år i Delsbo komministergård. Jag gick och
läste tillsammans med allmogens ungdom, jag fick följa med på bröllopen uti
byarna, jag språkade med de besökande i prästgården, och det var under denna
tid mitt intresse i hälsingebygderna börja taga fast form. När jag som barn
rörde mig mitt ibland allt detta i min hemsocken, reflekterade jag
naturligtvis inte alls över något sådant. Nu hade jag varit borta ifrån det
en längre tid, bott i en stad och sett helt andra sorts människor, och så
kom jag direkt till Delsbo, där allt ännu var så ursprungligt. I Delsbo
levde gamla seder och bruk kvar långt efter, sedan de blivit bortlagda i de
andra hälsingesocknarna, och den gamla vackra sockendräkten användes ännu
fullständigt vid högtidliga tillfällen av de äldre kvinnorna, delvis till
vardags av alla. Ty ingen riktig delboska ansåg sig ordentligt klädd, om hon
ej bar den svarta hemvävda "rynkekjolen" med den röda klädeslisten
nedomkring. Brudarna komma i full stass med guldkrona, bröstsköld av
specieriksdalrar med hängande löv, silverbälte, tygrosor runt bröst och rygg
samt många rader pärlband kring halsen. Det var ett helt konststycke att
sätta på all denna grannlåt, det fanns bara en enda som kunde det och hon
var brudkläderska för hela socknen.

Det var en härlig tid, detta hela år i Delsbo komministergård. Jag tänkte
ofta på mor och bröderna i Gävle, men jag hann aldrig ha långsamt. Jag
hjälpte min syster med barnen, rodde åt min svåger, då han lade ut nät och
vittjade och var ensam stalldräng hela vintern, då det ej lönade sig att
hålla en karl bara för att sköta hästen. Det var nästan det roligaste av
allt att få fordra och rykta hästen, mocka i stallet, spänna för och skjutsa,
så snart det var något ärende. Det var i alla fall inte där, utan i Ramsjö flera
år efteråt, som jag höll på att skrämma slag på min syster genom att komma
ridande uppför den höga köksbron och rätt in i köket, där hon stod vid
spisen.

Komministergården hade ett underbart läge på en udde i Avasjön, och med
utsikt över Dellen åt ena sidan, över Stömmesjön åt den andra. Från övre
våningens fönster såg man Blacksås lodräta stup, Blacksås, det sägenomspunna
berget, kom trollet i Falu gruva att våndas och ropa: "nog är jag rik, men
syster min i Blacksås är rikare".

Delsbo befolkning hade sedan länge haft rykte om sig att vara orolig och
svårhanterlig, och på 80- och 90-talet hände en del ruskiga saker i socknen,
som ytterligare försämrade dess anseende och kom folk uti landet att tro,
att delsbofolket bestod av bara bovar och skälmar. Ingenting kunde vara
felaktigare! Det var kanske sant, att något av vikingalynne setat kvar i dem
till sena tider och att detta tagit sig i utbrott väl kraftigt ibland. Men
de gamla delsbosläkterna var gott folk med redbarhet och intelligens och
kunde inte hjälpa, att vettvillingar och inflyttingar ställde till oreda och
drog ned sockennamnet.

När jag kom till Delsbo i mitten av åttiotalet genljöd ännu socknen av
berättelser och legender om Lars Landgren, den märkliga man, som verkat som
präst i Delsbo i trettiofyra år och då ännu levde som biskop i Härnösand.
Otaliga voro historierna om hur han uppfostrat och tuktat delborna, där han
ansåg att det behövdes, hur han bestraffade dem från predriksstolen och
enskilt, hur han tvang sin vilja igenom på kyrko- och sockenstämmor genom
att slå näven i bordet, hur han, då socknen nekade pengar till byggande av
skolhus, själv lät bygga för egna medel och småningom, fick skolor just där
han ville ha dem. Han fick många bittra fiender till en början.

Men när han efter trettiofyra års arbete bland sina kära delsbor skildes
från dem, blev saknaden efter honom stor, ty då hade de för länge sedan lärt
att förstå och älska honom.
 
Det berättades, att Landgren, efter hemkomsten från en resa till Rom, blev
tillfrågad av en bondgubbe, "om han inte var sta och hälsa på påven på samma
gång?" Och vid ett nickande svar utlät sig gubben: "Men hä var då tokut hä,
för påven borde fell ha fått si Landgren ändå".

 ©Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan