I Ljusdals komministergård var syster Mia Silen husfru, och under hennes
ledning skulle jag nu, efter konfirmationsåret i Delsbo, gå med i hushållet
och lära varjehanda husliga sysslor på fullt allvar, samt vara till så
mycket nytta och hjälp som möjligt. Ljusdalsfruarna som hade rikliga
tillfällen att se komministerfruns unga syster än på taken eller i träden.
än i slänggungan nere vis älvstranden tillsammans med pojkarna Widmark,
hyste nog betänkligheter angående nyttan och hjälpen, framförde också detta,
men fingo intet medhåll på högre ort, ty den snälla syster Mia förklarade
att Ida är inte så tokig som folk tror.

I Ljusdal florerade sällskapslivet på helt annat sätt, än bland de fåtaliga
herrskapsfamiljerna i Delsbo. I ett enda slag kom jag med på bjudningar och
baler, slädpartier och sällskapsspektakel, och min svarta läsklänning av
ylle, höghalsad och med långa ärmar, kom flitigt i bruk som enda finklänning
att börja med. Jag kände mig inte litet elegant i den med en ljusblå
blomranka på axeln, då jag gick till min första riktiga bal hos självaste
häradshövdingens. Där kunde jag ju konstatera, att min elegans var
synnerligen minimal i jämförelse med de övriga baldamernas toiletter. Men
jag hade roligt ändå och fick mitt dansprogram fullt, så när som på en dans,
och att jag gick miste om den var mitt eget fel. Ty när det spelades upp
till polka och en kavaljer kom och bugade sig med den litet enfaldiga
frågan: "dansar fröken polka", skulle jag vara kvick och näbbig och svarade
"inte för tillfället", vilket han själv borde sett, då jag satt stadigt på
en stol. Men i stället sade karlen "jasså" och gick och bjöd upp en annan
dam. Och där fick jag sitta hela dansen med min misslyckade kvickhet.

För välgörande ändamål gavs den vintern det lilla trevliga lustspelet "En
söndag på Amager" som sällskapsspektakel, och jag nödgades, trots protester
och blyghet, att spela Lisbeths roll. Det var första gången jag uppträdde på
scenen och nu skulle jag inte bara agera, utan till och med sjunga
kupletter. Lisbeth hade tre friare och måste naturligvis som hederlig flicka
säga nej till två om dem, men jag tyckte så bra om alla tre, så det riktigt
sved i mig att göra någon av dom ledsen. Värst när det gällde "tjocke Hans",
farbror Olle Forselius, gammal O.D-ist och gluntsångare, min stora svaghet.
Det var också han som stimulerade "damkvartetten" till fortsatt arbete genom
att donera sitt häfte studentkvartetter och för övrigt uppmuntra oss på allt
sätt. Vi voro fyra flickor, som hittade på den där lilla roligheten att
sjunga kvartetter. Anna Sundkvist var första tenor, och jag andra, Anna
Bergström och Hulda Ström respektive första och andra bas. Vårt bravyrnummer
var :"Warum bist Du so fern". Och denna ständigt obesvarade fråga
upprepades på mest alla bjudningar hela säsongen.

I Ljusdal fanns en liten pension för familjernas barn. Den var startad av en
av tjänstemännens fruar, förut guvernant. Hon var själv föreståndarinna och
hade ett par lärarinnor till hjälp. Just som en termin skulle börja,
sjuknade en av lärarinnorna och måste lämna sin plats. Min häpnad gränsade
nästan till förskräckelse, då föreståndarinnan sökte upp mig och föreslog
mig, att ta hand om småbarnsklassen. Jag hade knappt fyllt sjutton år och
insåg själv, att jag ingalunda hade den stadga, som behövdes en välbetrodd
lärarinna. Jag tänkte också på mammorna, vilka säkerligen varit bland dem,
som tvivlat på min kompetens som hushållshjälp åt syster Mia, och hur skulle
de nu inte förskräckas, om jag uppträdde som lärarinna för deras barn. Allt
detta framhöll jag ärligen, men intet hjälpte - det var inte gott att skaffa
någon annan i största hast och jag kunde ju försöka en termin - och så
hamnade jag som lärarinna i Landbergska pensionen, alldeles utan både
förskyllan och värdighet.

Barnen och jag blevo mycket goda vänner, så det fattades ingenting i den
vägen, och det hela gick bättre än jag någonsin vågat drömma om. Att jag
hade svårt att låta bli att gapskratta ibland åt barnens funderingar och
bakvända svar gjorde inte så mycket, då vi voro för oss själva. Men på
examen var det ett elände, då en av småpojkarna förklarade, att Gud på Noaks
tid sände "flodasynden" som straff för människornas ondska - Vid minsta
inbjudan förgat jag platt min värdighet. Så en gång då jag i den bistra
vintermorgonen kom till skolan, och föreståndarinnan skämtsamt men ganska
hårdhänt nöp i min rödfrusna nästipp, och jag till svar "fräste ut" i hennes
nypa. Varpå jag hastigt förpassade mig in i klassrummet, där hon inte kunde
vidta några åtgärder mot mig.

Ofta voro vi lärarinnor bjudna i det trevliga hemmet på små tesupeer, då vi
sutto med våra handarbeten, språkade eller musicerade. Det dyker nu upp i
mitt minne en tilldragelse, som timade då vi gingo hem efter en sådan kväll.
Det var höst, kolmörkt och fruktansvärt smutsigt på landsvägen. Bäst vi
gingo och klevo mera på känn i mörkret, hörde vi något som plaskade bakom
oss i smutsen. Vi trodde det var någon som gick efter oss och vi saktade
utav, för att denna någon skulle få gå förbi. När han inte tycktes vilja
detta, skyndade vi istället på våra steg, men det blev också fart på den som
kom bakom. På den långa älvbron lät det så obehagligt tassande och smygande,
men när vi kommo på landsvägen igen, plumsade det åter oömt i vattenpussar
och smuts. Vi jagade upp oss själva och började smått springa, men då sprang
vår förföljare också. Äntligen kommo vi fram i det svaga ljusskenet från en
gård och då sågo vi, att det inte var någon människa, utan ett mörkt
föremål, som låg på marken. Ett djur av något slag? Den modigaste av oss tog
sitt paraply som vapen och närmade sig försiktigt djuret, som nu låg stilla.

Vi andra klättrade upp på staketet vid vägen. Plötsligt brast den modiga
människan ut i ett skratt, hon skrattade som en tok, och det var inte
möjligt att få ett vettigt ord ur henne på en lång stund. Vi sutto där på
staketet och ilsknade till, beslöto oss så för att undersöka saken själva
och gingo ned. Där stod hon och skrattade och skrek, medan hon med paraplyet
petade på någonting, som rullade hit och dit, spetsade det slutligen och
höll upp det i luften. När det började sin vandring efter oss strax utanför
skolan, var det ett stort, guldfärgat ullgarnsnystan, avsett att bli en
schal, men sedan det rullat ut ur handarbetskorgen och rullat efter oss ett
par kilometer i det obeskrivliga väglaget, var det omöjligt att räkna ut,
vad det mera skulle kunna användas till. Vi sleto utav tråden och lämnade
det kvar på vägen, ett problem att lösas av någon efterkommande. Men vi
skrattade alla tre så hejdlöst efter den obehagliga spänningen, att vi
knappast ville gå åt varsitt håll, ty det kan ju låta lite konstigt, om en
människa kommer storskrattande ensam hem mitt i natten.

Det var mitt första slädparti och jag var bjuden av Jockum, den av friarna,
som Lisbeth nådigast höll till goda med i en söndag i Amager. Färden gick
först till en stor bondgård i en avlägsen by och där va dukat ett kaffebord
i storstugan framför en flammande stockvedsbrasa i den öppna spisen. Efter
hemkomsten skulle det bli bal på hotellet. Medan vi drucko kaffe, fick jag
utstå rätt mycket försmädelse, ty vår släde hade vält i snön två gånger,
och min kavaljer var ingalunda oskyldig till det skedda. Innan jag satte mig
i släden för återfärden, avrådde jag min körsven hotfullt från att upprepa
bravaden. Han mixtrade med seldon och tömmar, tills alla andra hunnit lämna
gården, och när vi sist i raden körde ned på den frusna sjön, stjälpte
släden åter så grundligt, så hela innehållet hävdes ut i snön. Nu var
hämndens stund kommen: Medan kavaljeren plockade upp fällen och piskan, tog
jag tömmarna och körde min väg i gott trav. Jag skulle önska, jag kunnat
berätta, att jag fortsatt på samma sätt ända hem. Men vid andra sidan av
sjön höll jag in hästen och väntade, ty mitt sinne veknade, då jag såg en
rätt slokörad figur långt borta på vägen, mödosamt släpande på en tung fäll.
På kvällens bal fick jag en lysande upprättelse, ty då var det åtminstone
inte jag, som måste lida försmädelse för den sista kullerbyttan.

På nyåret 1887 firades bror Alberts och Rosa Blombergs bröllop hos brudens
broder, professor Hugo Blomberg, på Tibble gård i Leksand. Det var ett
enastående livligt och glatt bröllop, ty de tolv syskonen Blomberg, som
kommo resande från alla väderstreck, kunde konsten att hålla målron vid makt.

- I detta sammanhang kan jag ej underlåta att omtala, att, då dessa syskon
härom året (ungefär fyrtio år senare) voro samlade för att fira den äldstas
åttiofemårsdag, tio av dem ännu fanns kvar i livet. Den yngste fyllde samma
år sextiofem.

Albert var nu ordinarie länsman i Alfta vid tjugoåtta år. Han hade några år
tjänstgjort för den gamle länsmannen och gjort sig så omtyckt av folket, att
när hans chef dog och platsen anslogs ledig, några förtroendemän från
socknen reste till Gävle och begärde hos länsstyrelsen att få behålla honom
som länsman, trots att han var den yngsta bland många sökande.

När sommaren kom blev jag högtidligen inbjuden att jämte bror Herman och
vår fränka Karin Måhlen gästa det nya hemmet i Alfta, och vi drogo
gladeligen åstad. Då var Bollnäs närmaste järnvägsstation, och vi hade
räknat ut, att vi med frejdigt mod och unga ben skulle promenera den över
två mil långa vägen till vårt väntande värdfolk. Men när vi stego av tåget,
funno vi en trilla och en blank, välstoppad Alftahäst med husbonde väntande
på oss, så vi anlände som riktigt herrskap till vår bestämmelseort.

Det blev en lång rad glada och fröjdefulla dagar med skämt och glam och
diverse upptåg, med utfärder till lands och vatten. Nätterna tillbringade
jag i "arresten" och den blev även senare mitt tillhåll vid alla upprepade
besök. Men det var inte så farligt med den saken, ty arresten kallades ett
litet smalt rum mellan två stora i våningen, synnerligen lämpligt till
gästrum. Var man riktigt sams, kunde man möjligen ligga två där.

Vid ett sådant tillfälle låg jag en sommarnatt vaken och betraktade min
sovande rumskamrat. Hon sov så obeskrivligt djupt och oskuldsfullt, att det
var omöjligt låta tillfället gå sig ur händerna att göra lite odygd. Varpå
jag smög mig in i nästa rum, fick tag i en kork, brände den på ett ljus och
satte mig på sängkanten att skönt bemåla mitt offer. Hon fick både ögonbryn
och rynkor i pannan och svarta rosor på kinderna. Jag tog det i omgångar, ty
hon rörde på sig då och då och gned sig i ansiktet, vilket ingalunda gjorde
mitt verk sämre. Hon såg så rent förfärlig löjlig ut till slut, så jag måste
krypa under täcket för att kväva mitt skratt. Jag vaknade på morgonen vid
ett rysligt tjut. Min kamrat hade försiktigt, för att inte störa mig, smugit
sig ut i rummet bredvid för att göra toalett, och där i spegeln stirrade en
svart, hemsk varelse emot henne. Var det underligt att hon skrek!

I Alfta fanns ett par duktiga spelmän, Tulpan Anders och Pajas. De hette väl
inte precis så i kyrkboken, men kallades aldrig annat. Och vad de kunde
många fina låtar sen. Speciellt Tulpan Anders var den stående orkestern på
alla herrskapsdanser i socknen. Det var också han, som på ett kalas hos
apotekarns, då det serverades glass, höjde sin röst och sade: "dä hade vari
gött då här, bara dä inte hade tjäla för dom".

Albert och Rosa voro glada och gästfria människor och dessutom båda roade av
dans, så det var naturligt, att de unga grannfamiljerna inbjödos och
spelmännen tillkallades, då syskonen kommo på besök.

Tulpan och Pajas ha spelat tillsammans med stor framgång på många
spelmansstämmor och hälsingefester även under senare år. Sist hörde jag dem
på Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala för fyra, fem år sedan, och då borde
deras sammanlagda ålder ha varit uppemot etthundrasextio år. De voro väl
något darrande på handen och styva i fingrarna, men takten var lika perfekt
och oemotståndlig som förr, då de spelade upp till en riktig rejäl
hälsingepolka.

På tal om spelmansstämmor minns jag särdeles livligt en hembygdsfest i
Järvsö för några år sedan. Ärkebiskop Söderblom predikade i den fullpackade
kyrkan midsommardagen, det var föredrag, utställning av hemslöjd, en stor
spelmansstämma samt sist lantbruksutställning med demonstration av en mängd
nymodiga lantbruksredskap, vilka väckte allmän beundran. Då en storbonde
tillfrågades, vilket redskap han tyckte vara märkvärdigast, svarade han:
"Joo, dä ska ja säga, att dä var en så´n där täckdikningsmaskin, för han grov å
arbetta å stog i ackurat som ärkebiskopen när han predika i körka på
missommardan".

 ©Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan