Fristad 18.9.1915

Min älskade!

Det var länge sedan jag skrev till dig. Jag har försökt flera gånger, men det är lönlöst, därför att jag inte kunnat sitta i fred i fem minuter.
Här går tiden inte fort, jag har åldrats minst 2 år sedan jag såg dig sist, Verchen - Ändå gillar jag det här livet, det är åtminstone inte .......
Om du visste, hur mycket jag längtar efter dig. Jag blir aldrig tillfreds, om jag inte får visa dig, hur jag älskar dig.
Dina brev kan jag naturligtvis utantill. Eftersom du bryr dig om det så skall du få veta, att jag är frisk, har aldrig  varit friskare om man möjligen undantager att jag spräckt ett ben i ett finger. Vad spelar det för roll förresten, om jag känner mig frisk eller sjuk. Kursen skall klaras ändå. Det tråkiga är att den hindrar mig att träffa dig och att hela sommaren går utan att man märker att det varit sommar. Här åldras jag ungefär ett år var månad. När vi träffas igen ska du se att jag blivit så gammal och sliten, att du inte vill ha mig. Fy för den sure.
För närvarande regnar det här och har så gjort en längre tid. Till de andra nöjerna på Fristad hör nu att löpa terräng i hällregn och att ett par gånger om dagen plocka av mig genomvåta kläder och ta på sig ......... På den vind där vi bo hänger ständigt våta uniformer ute till tork, så luften är verkligen en smula dimmig.
Verchen, älskade, du måste alltid tänka på mig och längta efter mig. Du skall bli min, min egen älskade Verchen, det måtte du tänka på liksom, jag tänker på det. Om du nu sviker mig glömmer jag det aldrig. Då vill jag aldrig se dig mer. Men du vet att jag litar på din kärlek och att du är densamma, fast det gått några år sedan vi träffades.
När reser du från Umeå? Har du det fortfarande lika härligt? Ditt sista brev gjorde mig något underlig och kom mig att tänka på en delsaker, som jag vill säga dig, min Verchen. När vi träffas.
Skriv, jag svarar genast.
Farväl älskade
Din Teddy.