Fristad 4.6.1915

Min älskling!

Tack för ditt brev, som jag väntat på så länge. Jag tycker det är bra du har det trevligt.
Här på dagarna enformigt, när arbetet är slut för dagen är det tid att krypa till kojs. Vi ha hunnit mycket, det är meningen att hinna det mesta möjliga i händelse av mobilisering. De topografiska och taktiska tillämpningsövningarna började förra veckan. Vi gick omkring som vildar i bergen och skogarna och skrämde andan ur gummor med våra förläggningsrekognoseringar.
På heden är det hett som i en bakugn. Sandjord överallt, en verklig sandöken. Ända långt fram på natten är heden insvept i en sanddimma. Annars är det vackert här, kraftig kuperad terräng. Terrängen är mycket svårare att arbeta i än vad jag är van vid från Karlstad och Stockholmstrakten.
I dag är jag så gott som ensam här. Förra lördagskvällen uppträdde jag på taket av baracken, vilket daglöjtnanterna fann mindre lämpligt. Därför får jag hålla mig hemma i dag. Söndagarna här är något ohyggligt må du tro. Helt utdött. Plugga taktik går dåligt, sporta nästan lika dåligt. Man är trött och styv.
Du måste skriva så fort du fått mitt brev, älskade. Du anar inte hur mycket dina brev betyder för mig. Jag vill höra att du längtar efter mig Verchen.
Om jag vore ledig skulle jag fara till Jämtland och leta rätt på dig. Jag litar på att du inte glömmer mig.
Godnatt, min egen Verchen!

Nu hör jag den första bilen från Borås. Då måste man ner och stötta pojkarna.
Din Teddy