Stockholm 28.11.1919

Min älskade Verabarn!

För en gångs skull är det visst jag som är glad och du som är ledsen. Och därför när jag läser och kysser ditt brev, där du är så snäll och vänlig mot mig, så blir jag alldeles utom mig av längtan efter dig, men knappt vågar jag säga dig, hur glad jag är och hur jag  längtar efter dig, för det är ju mitt fel att du är ledsen.
Kära älskling, vet du vad jag önskar? Jag önskar att när du vaknade från den där drömmen skulle du haft ett brev från mog, ett riktigt kärleksbrev. Varför forsatte inte min älskling att drömma, det var mycket mer mening i den där drömmen, än att du är en gammal förståndig och ledsen människa. Jag måste allt skratta åt mitt Verabarn, när hon skriver något så tokigt, men också längta efter dig, så jag vet inte, vad jag ska göra. Aldrig kunde jag tänka, att Verchen kunde komma på något så tokigt.
Verchenbarn , har du alldeles glömt bort, att jag ej kan vara glad, jag också. Det är ingen konst att vara glad, när man hör Verchenbarnets röst, som kvittrar i ens öron. Så går du ner i hjärtat och ställer till, så jag vet inte om det går en dag, eller en vecka, under det jag tänker på dig. Till och med när jag längtar efter dig, så jag inte kan sova,  är jag glad, jag vet inte varför, det är väl helt enkelt för att jag längtar efter dig så mycket.
Det är inte mycket att skriva om, hur jag annars har det, Verchen. Fortfarande går jag ett par gånger i veckan hos läkaren, och är snart bra.
Det är ingen brådska med möbeln. Ta det lugnt du, flickan, min. Jag tror, att mostrarne inte skulle tycka om, om vi sålde möbeln, men det skulle bli dyrt för oss att behålla den.
Ja, farväl nu, min egen älskade. Det här skall jag försöka få med i kväll.
Det var jag, som skulle ha skrivit söndags brevet , Verchenbarn.
En kyss från din Teddy.