Goda Tant

Så hjertligt tackar jag Tant för de båda sista brefven. Louise har ock skrifvit sjelf, och det har både gladt och rört mig, att hon velat så länge stadna hos mor, och att Tant ville därtill samtycka. Troligare får Tant samtidigt bref från Louise sjelf, till hvilket jag allaredan gifvit mitt svar å detta vänliga anbud, som jag varken bör eller kan antaga - längre än till Mlle Levins afresa. Då Louise skall tillträda sin plats sist 1 Okt och förut resa hem, synes mig, helst om Mlle Levin följer henne ända till Wermland, detta resesällskap böra begagnas. Ty, få de sällskap så långt, skulle vi j kunna hoppas få ett så godt sällskap och det blir ju i alla fall ingen lång tid Tant får rå om sin snälla flicka. Huru mycket det kostar på mig att ej få råka henne och tacka henne muntligen bör jag ej uppehålla henne. Ty äfven om jag kunde komma eljest till hennes afresa , vore det lika tråkigt nästan strax få se henne resa och ej få, som jag hoppats, följa henne hem så väl som bort. Ty om - hvad jag numera ej kan tro och ej törs direkt mera föreslå, för att ej öka Mammas oro - mor ej vill följa de tu, dem jag då kunde möta i Malmö eller Lubeck; så är jag visserligen fast besluten att resa ut, men bör då ock söka få någon tid vara i ro med mor samt sjelf få vila mig något derute, som jag efter snart två år väl behöfver. Men det värsta är att tanken på att antingen få lemna henne igen derute, äfven om jag kan finna godt sällskap, eller ock mot henne nu så framskymtande oro och fruktan öfvertala henne att följa med hem, redan förtaga mitt lugn, och skall beröfva resan en alltför stor del af dess trefnad och glädje.

Hvad Mamma angår, är jag ej så rädd att Louises afresa möjligen gör henne ensam för någon tid. Jag har föreslagit henne sjelf att först flytta till pension, der Mll Arrzenius är: Förmodligen hon dock, hvad jag nästan tror sjelf att stadna t.v. i Plau, der hon har sitt trefliga rum och är ogenerad, samt är gammal och van; så hoppas jag att äntligen kunna ....... min resa eller finna utväg t.ex. genom Adele.

Jag har gerna velat ge Tant närmare besked härom, och har derföre dröjt lite, sedan jag skref till mor och Louise, för att få bref från mor och från Paris igen, men ej ändå fått. Men som sagdt, jag tillstyrker afgjort i alla fall att Louise begagnar den Wermlänska damens sällskap. Ehuru jag skrifvit till Tant förut, att hon, genom begagnandet af den hjelp, som stationerna Darmstadt och Lubeck skulle erbjuda, om vänninnorna vore hemma, skulle kunna utan svårigheter resa ensam så skulle jag för ingen del vilja detta utan i nödfall. Och hvad nalkas nu med stora steg tiden för Holms ut och åtresa, hvilken senare skall ske i slutet af September, men det blefve ju för sent för en Wermlandsåterfärd. Men den blifvande kronprinsessans lärare och hans fru skulle jag väl och kunna skaffa Louise sällskap fram i September, men intet är så bra som Mll Levins i ans. till tid och visshet, om hon i Augusti följer Louise hem. Louise bör derför följa henne till det kära hemmet. Som hon varit så snäll och ändå så länge för mor försakad. Måtte Tant få återse henne frisk, stärkt och utbildad till själ och kropp, det är min hjertliga önskan.

Jag skulle vara otröstlig att så lång tid ha uppehållit Tant om jag ej trodde att Tant af tillgifvenhet för mor, gerna förläte detta. Ty hade mor, så som hon gifvit oss anledning att hoppas, varit besluten att resa, så hade allt nog gått ihop. Men som det nu står, och då jag snarare bör, fast jag ej vill, antaga att jag måste försöka att få henne hem, så är det för henne så mycket lättare och för mig mer lugnare, att hon kan få råka mig, då hon mist Louises trefliga sällskap och att vi kunna få vara tillsammans någon tid på hösten, ju senare dess bättre om vi åter skola skiljas i vinter. Vintern blir då ej så lång för oss båda. Det icke minst brydsamma är att jag dock ogerna ville uppgifva hoppet att få mor hem, utan att hafva fått tala med henne men hur skall jag sedan få ut ett sällskap, om ej Adele kommer? Ty jag tror väl visst att hon får komma en tid men vågar ej antaga så länge då för henne en vistelse i Franska Schweiz vore snarare en försakelse och ingen lärdom alls, utom den af mors sällskap. Jag har derför de största bekymmer, huru jag skall bära mig åt, och ser ingen dager utan en synnerligen lycklig rogifvelse. Min enda tröst är att jag förut varit lika nödställd för mor; och att det, åtminstone om tiden, redt sig, och alltid gått framåt till den glädjande förbättring som nu råder och är så stor att ju tydligt är, att blott mor slipper oroa sig för de gamla minnerna hemma, hon synes alldeles bra och lugn ehuru hon längtar efter oss. Men i sjelfva verket skulle ju knapt någon undra, om hon, äfven om hon ej varit så illa sinnessjuk, dock hade fattat det beslut att hellre lefva ute i det längsta. Man glömmer ofta, med orätt, detta, och huru glad man bort vara, att hon är så bra igen, samt rädd för att riquera ett återfall. Men - hur hårdt att ej få vara med henne, då hon nu kan vara till så stor glädje och gagn. Tant förstår nog hvilket bekymmer och villrådighet allt detta måste vålla mig.

Hade jag haft tillgångar dertill, så hade jag naturligvis föreslagit Louise att stanna ännu längre mot samma ersättning som hos Palanders, derest jag kunnat tro att hon längre kunnat vela och få vara borta. Ty då hade allt varit så godt för mor som möjligt, tills hon beslutat sig.

Sista tiden har jag ock varit upptagen af något annat. Bref kommo nrml. från Helsingborg der Westmans stannat emedan de fingo bättre der än i Ramlösa eller Marienlyst, att Tina var ganska klen i magkatarr. Clas fick lof att vara här de första fjorton dagarna af Augusti. Jag skref och tillstyrkte, att Tina med jungfru och barnen kunde stadna tills antingen Clas d 15 kunde återvända, eller att hon väl kunde taga sig hem sjelf, sedan hon fått repa sig och göra sin huskur slut. Ty en kur på ett par veckor kunde ej vara nog, och temligen låg. Men vädret var tyvärr så dåligt och Clas rädd att lemna dem, ehuru de hade det bra,der de bodde. Så att de reste hit till 1 Augusti. Tina blef sängliggande på Korsudden i stället ett par dagar men lyckligtvis åter kommit upp och ut samt börjat bada igen här i sjön, ehuru hon ser tunn och klen ut. Tilda Cornelius har helsat på ett par dagar och Per nu med henne återvänt till Upsala, för att plugga på tentamen der. Jag vill ej gerna sända Gustaf från landet förrän nödigt, men sjelf längtar jag åter till staden och framför allt till mor. Ser dock ännu ej åter dagen att snart bli ledig och har lofvat att, om möjligt stanna tills i lyst för angelägna själ. Emellertid får jag se, om jag kan hålla löftet. Gerna gifver jag ännu alla de råd Tant kan behöfva för Louise, och det är blott, när det gäller mor, jag dröjer och tackar. De 100 franes kunde gerna fått vara till Louise sjelf velat.

Helsa de sina så mycket från Tants tillgifvne EWMn

Skrif hvad Tant vet om Mll Anselius och hennes planer för vintern; det vore godt ha rigtigt reda på henne.

 © Bengt Beckman 2001

Tillbaka