Stockholm 23 Maj 1879.


Kära Tant.

Efter att hafva hos Tants härvarande syster inhemtat, att Tant icke har någon Stockholmsresa i sigte, vänder jag mig, efter långt uppskof, åter med ett bref till Tant. Anledningen dertill har Carl från Paris gifvit. Han har nemligen skrifvit till mig att han genom ett bref från Tant fått anledning antaga, att Louise skulle hafva lust att göra någon sejour till Schweiz, och möjligen efterträda Minna Staff hos Mamma.

Hvad nu Mamma angår, så förhåller det sig med henne så, att hon allt sedan förra årets vår befunnit sig så väl, att hon synes i det närmaste vara återställd; glad, liflig och snäll som förr, ock om inom henne visserligen finnes qvar melanchoi. Emellertid har intet afbrott allt sedan dess egt rum i hennes goda tillstånd. Jag har således den fasta förhoppning att hon skall kunna komma hem. Deremot vet jag icke, när detta kan ske, i år eller ett annat år.

När man tänker på hur dålig hon varit och hur mycket lättare det är att hafva en lugn tillflykt utomlands, känner man ock oro för en flyttning i förtid med upprifvande af alla gamla minnen. Sjelf har hon ännu ej heller yttrat något beslut härom, utan synts tveka. Jag vet således alls icke säkert, men möjligt är, att hon icke i år återvänder. Tack vare Mammas utmärkta tillstånd, har Minnas sejour slagit sig öfver all väntan väl ut. Ty Mamma är numera sjelf till stöd, hjelp och trefnad. Minna lovar vara qvar till fram på hösten om det behöfvs och jag tror knappast hon får vara längre, emedan hon, såsom enda dotter, är mycket saknad. Således är ock möjligt att behof snart är af hennes efterträderska; och Carls tanke har synts mig så mycket mera värd fullfölja, som det vore vackert, om den ena kusinen kunde följa den andra. En vistelse i denna herrliga nejd är tvivelsutan för en ung, vetgirig och af naturskönhet intagen dam lika nyttig som angenän. Nämnas bör dock att man har svårt att få samma värmegrad, under den korta vintern, som man i Sverige älskar i sina rum, hvilket är en olägenhet. Man får således kläda sig derefter.

Nu skulle jag bara gerna vilja veta huru det är med Louises funderingar. Om hon i alla händelser har lust att komma till Schweiz öfver en vinter, eller om detta endast vore i fall det vore med Mamma, eller om hon möjligen ej är så benägen alls, som Carl skref och trodde. I första fallet får jag säga, att jag i hvarje fall hos någon bekant hygglig familj med säkerhet kan skaffa henne en god och angenäm plats, emedan jag nu känner flera, som gerna hjelpa oss, äfvensom skaffa beaus bekanta. Sedan bör jag nämna att priset är 5 francs om dagen, eller med tvätt och ett och annat tillstött något mera, dvs. i svenska mynt 3,75 a 4 kr, hvilket är billigt, när man besinnar att häri ligger lektioner i franska. Det är alldeles samma pris som betalas i Upsala eller Stockholm på många håll.

Med Minna har jag så uppgjort, att jag för Mammas räkning betalar hälften, och hon sjelf hälften, så att det ej blir så mycket för henne och gerna skulle, om Louise blefve hos Mamma , vi göra detta, eller mera efter behag och läglighet.

Troligen kommer jag att resa ut men jag vet ej än, om jag reser redan snart, eller dröjer till hösten. Och, om Louise skulle dit, hoppas jag Tant skulle kunna anförtro henne åt mitt sällskap efter Minnas föredöme. Resan dit går på få dagar. Men svårigheten ligger nu deri, att man ej kan veta, hur det kan bli med Mamma, utan efter att hafva råkat henne! Skulle nu Louise vilja och kunna, oberoende af frågan om Mamma, komma till Schweiz, då vore det naturligtvis ingen svårighet alls. Ty då kan man der ranchera efter omständigheterna. I annat fall och så framt som ej är alldeles omöjligt, finge man väl fundera på utväg. Kanske ock Tant sjelf reser och tager de yngre flickorna med en gång? Härligt är det och mycket lärorikt.

Jag vore tacksam om Tant ville med första låta mig veta, hvad Tant tänker om dessa ljuva planer, och ber Tant förlåta att jag tagit mig friheten framställa dem. Anse dem som en så pass allvarlig fundering Tant vill - jag har emellertid Carl att skylla på.

Hellsa alla kusiner från Tants tillgifne.
E.W. Montan

Jag talar om Louise, efter Carl skref om henne, men det är gifvet att någon annan af kusinerna utan eller med henne vore jämväl mycket välkommen.

© Bengt Beckman 2001

Tillbaka