Vindeln / Tidskrift för Västerbottens Läns Ungdomsskolors Elevförbund / Nr 4:1964

”Ulla, Monika och - tja, även Bengt, jo Bengt också, med nyårshälsning från Erik i Prästmon, fotoersättning för bild å sid. 113 utgår ej.”


Ärade läsare!
Detta är ett specialnummer om författaren Erik Beckman. Vindelns trettioandra årgång inleddes med ett nummer om författaren Staffan Larsson - årgången börjar och slutar sålunda rent skönlitterärt. Det är red:s (Jacques Tersmeden) förhoppning att vår läsekrets skall uppskatta att tidskriften på detta sätt för vidare sina litterära traditioner.
Erik Beckman gjorde 1963 en uppmärksammad debut med diktsamlingen ”Farstu”. I höst kom hans förata roman, ”Något, något”. En ovanligt enhällig press har hälsat den med största intresse. Att påstå att Erik Beckman är en av våra djärvaste och mest aktuella författare torde icke vara någon överdrift.

Specialnumret är i sin helhet skrivet av Erik Beckman, och innehåller enbart opublicerat material - det är följdaktligen en presentation av författaren, gjord av honom själv.


ERIK BECKMAN : SKRIVARJAGET- en självbiografisk skiss
Enligt prästbetyget och förlagsannonserna är jag född i Vänersborg. Några kritiker ansåg sig därför kunna knyta mig till en Birger Sjöberg - tradition när jag debuterade. Men min vänersborgsvistelse inskränkte sig till sammanlagt en månad, tre veckor före födseln och en därefter. Sedan återfördes jag till det prästhem i mellersta Dalsland där familjen verkligen bodde. Jag är alltså prästson.

När jag var fyra år flyttade vi till Rämmen i Värmlands bergslag. Jag räknar mig helt som värmlänning. Socknen består av bolagsägd skog, bolagsägda timmervägar, kalhyggen med epilobium och ris, ett nät av småstigar från tiden före bolaget och en sjö med många holmar. Runt sjön ligger hus men ingenstans tillräckligt tätt för att bilda byar. Tegner bodde där en gång. Tegner finns inte med i det jag skriver men skogen, fallen med epilobium, stigarna och sjön finns kvar.

Elva år gammal inackorderades jag i Filipstad för att gå i Realskola. Jag cyklade mycket och fort på gatorna och gick mycket på bio. Jag ansågs skriva bra uppsatser men blev kvarsittare några år, vilket var ett plus i kamratkretsen. Jag bättrade mig och överfördes tills Karlstads läroverk, där jag hävdade mig någorlunda som detektiv-assistens Hansson i många skolspex, modell detektivfars.

Jag var dålig i alla ämnen inklusive svenska och slutade skolan för att bli musiker. Efter en kurs vid Folkliga musikhögskolan i Ingesund var violinistbanan slut. Lärarna menade att jag hade för lång hals och för beniga fingrar, jag menade att jag inte var violinist utan kompositör. Min far hade dött, familjen koncentrerades till Uppsalatrakten och jag blev åter gymnasist, nu med många s.k. intellektuella intressen. Dessa bar mig ganska ledigt till en studentexamen. Jag skrev dystra dikter i 40-talsstil och var med om att redigera en gymnasistantologi för FIB:s lyrikklubb. Där förkom jag för första gången i tryck.

Under studentåren i Uppsala och Lund ändrade jag livsinställning och livsföring många gånger och tog en examen med litteraturhistoria, teoretisk filosofi, pedgogik och nordiska språk. Jag skrev ytterst lite, jag hade för gott om tid. Men hade någon sagt mig att jag aldrig skulle kunna skriva mera hade jag antagligen blivit förtvivlad. En prosalyrisk svit om Rämmen gick i ständigt omarbetat skick runt i diverse tidningar och tidskrifter. I lumpen i Ystad skrev jag en lång dikt som hette Fyllot Alfred.

Nygift och mindre letargisk än förut sökte jag så småningom tjänst vid folkhögskola och kom till Hola i Ångermanland. När arbetet där började, började jag skriva igen. Det var den starkt reducerade friheten som satte maskinen igång igen - därför är jag inte alls säker på att en författartillvaro utan annat yrke skulle vara till nytta för mig. Redaktionerna fick åter skicka tack och returer till mig. Fyllot Alfred, nu under den skönare titeln Kärleksdikt under ett morotsträd, inflöt i den unglitterära Rondo och så småningom ryktades det att Bonniers skulle vara intresserade av en hel diktsamling. Alltså intalade jag mig att jag skrev ett beställningsarbete , och debutsamlingen i Farstu tillkom ganska lätt under ett par härliga vintermånader 1962. Enda äldre gods var Kärleksdikten och den prosalyriska Rämmen-sviten (Bruden och byxan) som jag tog med av närmast sentimentala skäl. Med ytterligare några tillägg och efter en som jag tyckte evig väntan kom Farstu ut våren 1963. Den bedömdes som glad och utåtvänd, och glädje och utåtvändhet var för mig samma sak när jag skrev den. Jag tyckte själv att stilen var helt ny för mig och ser fortfarande med en viss förvåning på bullersamheten i det jag presterat från och med Farstudikterna.

Bullrandet forsatte i romanen ”Något något”, som tillkom på hösten 1963. Men språkfilosofiska och roman teoretiska resonemang låg i luften och de har alltid intresserat mig; därför kom berättarglädjen att blandas med en genomlöpande språkanalys och vissa rent intellektuella problem, som jag åtminstone själv vill se som närmast kunskapsteoretiska. Boken kom hösten 1964 efter en årslång väntan.
Varför skriver jag och varför skriver jag som jag gör?

Motiven är många och dunkla. Någonstans måste man börja, t. ex. här: De flesta situationer i livet duger inte som något annat än konstnärligt motiv. I situationen leds man vid den, blir nervös av den, blir skrämd av den osv. och glömmer givetvis allt vad konstnärskap heter. Men man godtar inte obehaget och efteråt uppstår lusten att göra rent efter sig, skriva sönder obehaget och få protokollet värt att läsa. Hur rengöringen sker är inte det viktigaste: man kan analysera obehaget eller släta över det, göra det tragiskt eller komiskt. Men själv behöver jag en någorlunda uppsluppen och självsäker stämning för att kunna få orden att fungera; därför blir kanske texten ofta mer uppsluppen än motiven egentligen ger anledning till. Det är många minnesbilder, pinsamma intill gränsen för vad man orkar tänka på, som i mina texter dyker upp som starkt snedvridna och till synes helt verklighetsfrämmande farsbilder. Det goda humöret var inte gott från början.
Skrivmaskinen blir på så sätt ett magiskt redskap, alstrande besvärjelser över livet. Min primärreaktion inför nya ting och människor är att de kan bli obehagliga för mig. Jag håller mig t.o.m. med en privat författarteori, vetenskapligt sett alldeles orimlig, att nervositeten inte kommer inifrån utan utifrån, som en ström från tingen och människorna
mot mig. Helt naturligt då jag inte riktigt vant mig vid att bedömas som utåtvänd, frodlig, gemytlig,livsberusad osv. Men i texterna gör jag mig uppenbarligen sådan mer än livet , där sådant är behagliga undantagstillstånd. Vardagliga föremål av alla de skag finns det gott om i texterna - och jag trivs verkligen bättre med dem sedan jag skrivit om dem. Att rent språkligt behärska sin värld är att i mån verkligen behärska den. Den kanske enda av mina litterära figurer som jag försökt visa mitt medlidande med och inte satt in där för att oskadliggöra något med är stolfabriksarbeterskan Lovis i Något något. Hennes särdrag är nämligen att hon inte kan få någon reda i livet med ordens hjälp. Fast jag vet att uppfattningen är orimlig kan jag inte låta bli att förvånas över att människor som inte är konstnärligt utövande ändå tycks klara sina liv så bra. Vad gör de med sina ting, människor och livssituationer? Hur uttrycker de sina reaktioner?

Konstnären som revoltör - ja naturligtvis. Det kan man konstatera utan att därför bli agitator och världsförbättrare. Det konstutlösande missnöjet är av trivialare slag och det är sällan samhällsinstitutionerna som är skuld till det. Kanske det där lilla missnöjet hör till livets mera fasta bestämningar. Kanske är jag något slags existensialist - men jag har aldrig satt mig in i vilka ytterligare teorier jag i så fall skulle ha och jag misstänker att sådana teorier skulle generalisera mera än jag är beredd att göra.

Det är möjligt att skrivandet befriar en från kravet att ha fasta åsikter och åskådningar, ett krav som annars säkert skulle kunna kännas starkt. Man vill så mycket som möjligt kunna identifiera sig med det som växer fram i skrivprodukterna, och det är inte självklart att detta som växer fram är helt dirigerat av författaren. Men just i mina skriverier tycker jag mig skymta en tendens som möjligen kan komma att likna en åskådning. Jag vill reducera människor så mcket som möjligt till enkla förnimmelser, simple ideas - jag tror de ser sin omvärld klarare och förstår varandra bättre där nere. Jag förstår inte den strävan efter ideologier som kännetecknar så många. En total avideologisering är förmodligen varken möjlig eller önskvärd men nog rymmer väl varje ideologi ett frö till dogmatism, formalistisk inskränkthet och bristande verklighets-kontakt. Därför ser jag furst Mysjkin i Dostojevskiijs Idioten inte som den fullkomligt ”goda” människan, som många uttolkar och för all del också Dostojevskij själv gör, utan som en man utan speciella egenskaper och tänkesätt, en man av ”simple ideas” bland av miljön förstockade ideologer.

För närvarande är jag så upptagen av denna människa utan överbyggnader att jag förmodligen både förenklar problemen och ser mitt eget skrivande ur en alltför snäv synpunkt. Jag minns att Farstu skrevs utan intresse för resonemang över huvud taget, men jag läser numera in sådana i dikterna. Där fanns två dikter, Trosförklaring Farstu 1 och Trosförklaring Farstu 2, som nu är mera övertygelse än de var då. I nr 1 tungomålstalar några ideologiska grupper extatiskt i sina respektive rum men möts sedan i en ”farstu” av simple ideas, den gemensamma lokaliteten, och kan sedan återgå till sina positioner i livet med nyvunnet samförstånd och precisera sig själva med enklare och mindre åtskiljande egenskaper, sko- och skjortnummer.

TROSFÖRKLARING FARSTU 1
Limpan - eller i detta ungefärliga
sammanhang snarare: lampan
tänder konturerna i våra
ungefärliga ansiktsovaler
och vi blir vi vi vi.
och du du - Fjodor Rainer Maria
blå i ansiktet och nära nära
vå vara vi - nära du du
nä nära - vi vå våra vi
Innesluts i vi vi vi
Gud och Pingstförsamlingen
Marx och manifestet
vi gu och pi gu o pi
vi ma och ma ma o ma
talar tunga mi o tunga di
tubga vi o våra tungo vi.
Men någon går ut
och svär - fan
och någon kommer in
och ber - gud
och de möts;
i farstun.
I farstun!
och vi fattar alla tag
och vräker lampan över ända
och rusar ut och möts: i farstun
och hittar lösningen och hem:
Afrikan till Afrika!
Pakistan till Pakistan!
Vällingbo till Vällingby!
Jag till Prästman!
Per till Perstorp!
Göte >Göteborg!


Lär oss våra språk och dialekter, numret på vår sko och skjorta.Och i min lumpardikt Kärleksdikt under morotsträdet fanns en kärlek som inte krävde skönhet, intelligens och sådant av motparten. Den krävde egentligen ingenting och är kanske alldeles orimlig för männislor med värdeskalor och normsystem. Men den skulle kanske inte vara orimlig för furst Mysjkin.
Trots att även marxistiskt tungomålstalande förekom i Trosförklaring Farstu 1 känner jag mig som en marxist åtminstone i synen på ideologiska överbyggnader. Folk har aldrig tillräckligt tillfrågats om sina tankesätt och önskningar. Idegivarna tiderna igenom ger ideologiska svar och motsvar i en prydligt sammanhängande kedja men representerar bara sin egen intellektualistiska eller profetiska kast - vilka föreställningar hade de andra, de anonyma? Speciellt otrevlig blir när den s.a.s. går händelserna i förväg och inordnar otillfrågade människor i grupper. Augustinus osynliga guddstat och likaledes osynliga världsstat är lika avskyvärd vilken tid den än uppträder. Svensk folkkyrkotanke verkar ju hyggligare, men hur är det nu med kyrkklockorna som pinglar lika för alla, oavsett vem som vill höra på? Alla är lika välkomna eftersom de i någon ”faktisk” mening verkligen hör dit. Jag minns en högt uppsatt kyrkorepresentant, som kallade en uttalat antikristen motståndare för ett exempel på ”ofullgången kristendom”. Just i livsåskådningsfrågor är sådana propagandiskiska definitioner vanliga, och det är självfallet beklagligt om ideologerna inte kan kämpa utan sådana vapen.

Jag tror att litteraturen just där kan ha en liten uppgift. Författaren kan aldrig tala för någon annan än sig själv och vill det väl knappast heller - ett krav på originalitet i någon mening tycks i regel hindra honom från att bli ideologisk grupprepresetant. Och han kräver inga motprestationer - läsaren kan gilla eller ogilla som han vill, han kan stanna där han är, han behöver inte ens köpa boken och tvingas inte offentliggöra sin uppfattning genom att skriva på listor. Ändå får han ett stycke erfarenhet att ta ställning till och jämföra sina egna erfarenheter med.

Risken är förstås att författarens uppfattningar blir alltför lite intressanta, att han bedöms estetisk, teknisk, som enbart författare när han till äventyrs har andra intentioner. När Kurt Salomonsson kritiserade LO i romanform teg de berömda. Radiomän drabbas av idiotiska åtal för brott mot trosfridsparagrafen men författare går fria. Dikten blir ofarlig konst som varken stöds eller bemöts på ideplanet. Men i gengäld blir den verkligen fri och kan ge sina tvärperspektiv på tillvaron utan påtryckningar från något håll. Jag tror att vi i alla andra verksamheter är ofriare. Och att en och annan läsare ändå berörs, både positivt och negativt, kan jag trots mitt föga omfattande och föga publiktillvända skrivande intyga. Berörs - men utan att byta bort något av sitt gamla jag. Det räcker att vi stärker vår redan gemensamma uppfattning, så som goda vänner resonerar. Gillarna gillar och ogillarna ogillar. Någon väckelse kring en bok tror jag inte på - den måste i så fall vara propaganda styrd. Ingen bok är till för alla, men det finns nog böcker för alla.

Men i skrivarsituationen vid romanmanuskriptet aktualiseras knappast något av alla dessa problem. Publiktillvändhet, originalitet, läspåverkan osv, hör för mig till eftersnacket. Vid skrivmaskinen finns inga alternativ. En rad känns bra, och då kommer den med. Särskilt dikterna bestämmer sig själva - jag kan skriva dem i tio eller tjugo versioner men är aldrig osäker om när den slutgiltliga dyker upp. Att välja andra uttryckssätt blir plötsligt omöjligt, dikten är färdig. Prosan behöver nog planeras bättre, men över utformningen mening för mening råder samma oåtkomliga inre lag och inga överväganden.

Att skriva om sig själv är som att rita i vattten. Bilden upplöser sig innan den är hel. Jag är som sagt född i Vänersborg, och jag vet inte om det som sedan hände är mera preciserbart nu än det var då, 1935.


ERIK BECKMAN : HAN - en novell

HAN låg i sin säng, stark och nymornad, och stack ut handen i tomrummet intill sig, det var ett djupt tomrum, HAN nådde ingenting. Alltså bröt HAN upp, inte för HAN, ville tomrummet någonting, ingenting alls, men HAN bröt upp. Han följde handen. Han samlade lite material omkring sig, släta föremål som kunde bli knottriga, ljusa föremål som kunde bli mörka, mjuka föremål som kunde bli hårda. Bland föremålen hade HAN en moster som kunde kasta pannkakor och omeletter en halv meter upp i luften och få ner dem på rätt sida i stekpannan, och ett stycke från moster, vid utsidan av huset, hade HAN en cykel med ballongringar, en riktig långfärdscykel.

HAN började med en handdukshängare som Han vände upp och ned och skruvade fast i ett utedasslock med handtag, en enkel centrumpinne.. HAN mindes situation efter situation då HAN nödgats betjäna sig av handdukar och dass och fann till sin glädje att handdukshängaren nu inte kunde fungera som sådan. Följdaktligen slog HAN spikar kors och tvärs genom dasslockets centrumpinne, man kunde nu längre inte ta i pinnen utan att göra sig illa. Locket med sin handdukshängare fäste HAN så på logdörren, på den halvan där låset satt. HAN började nu arbeta med dessa föremål som grund och slängde bort alla övriga. Regnfria dagar bearbetade HAN dörrens utsida, regniga dagar bearbetade HAN insidan.
HAN målade insidan vit med bred pensel. Vitt syns på natten, då människor parar sig men aldrig framför vitmålade logdörrar. På sjukhus parar man sig praktiskt taget aldrig, mycket riktigt är också sjukhusen påfallande vita. Parar man sig vill man gärna ha en säng, HAN tog sin säng, bröt sönder den i småbitar och spikade upp dem i det vita. Bitarna isolerade HAN från varandra med svart isoleringsband som han målade vitt. Det finns vita isoleringsband men dessa var saluförda som svarta, det var HAN som målade dem vita.

HAN sov nu på golvet, först inne i sitt rum, sedan uta på logen. Mostern gjorde omeletter varje söndag, på vardagarna hällde hon mjöl och vatten i äggsmeten och fick så pannkakor. Både omeletter och pannkakor slängde hon en halv meter upp i luften när hon vände dem. HAn arbetade nu alltid med sin konst. Långfärdscykeln stod orörd med tomma ballongringar.
HAN doppade högra foten i rödfärg och sparkade så högt HAN kunde på logdörrens utsida. Man skulle nog kunna sparka högre med lite träning. HAN började träna en timme varje morgon. Snart kunde HAN hoppa upp färgklickarna, de med ansats blev jordiga, de utan ansats blev rent röda. Gula färger lade HAN på med sitt huvud som pensel, HAN tillhörde en mycket mörkhårig släkt. HAN måttade ömsom till höger om dasslocket och ömsom till vänster, HAN visste inte efter vilka principer. HAN ålade på rygg i gräset och kapslade in små insekter och deras naturliga grönska i det gula längst nere på dörren.

Samtidigt blev färgpåläggningshoppen högre. HAN nickade in klargult vid dörrens överkant och lyckades efter träning måla både rött och gult i samma språng, rött med högerfoten och gult med huvudet, det röda hamnade sällan lägre än en meter från marken.

HAN målade grönt med ändan, alltid i samma byxor, så småningom helt gröna, som HAN tog på sig varje lördag. HAN var ingen naturälskare, HAN mindes många förspillda timmar i gröngräs med slöa och halvfulla medmänniskor och kaffr i smutsiga koppar. HAN tränade nu in ett baklänges trefärgssprång med en kort ansats och uppdragen högerfot, HAN utförde det snart varje lördagskväll vid sextiden då bioresenäraerna körde förbi mot samhället. Smällen i logdörren hördes vida omkring, mostern tog den som en signal till pannkaksstekning, den sista för veckan. Men hoppet var svårt, HAN kände ofta besvikelse över förspillda arbetsdagar när HAN gick och lade sig på lördagskvällen.

En natt skändade han mostern och sin moders minne, trampade runt en stund på långfärdsfälgarna och kritade sedan över allt HAN dittills målat med grå krita. Men redan nästa dag återupptog hHAN hoppträningen och färghoppen, nu kombinerade med nya färgpåläggningsmetoder. De hade en ko, HAN lät mjölken strila ner i blått färgpulver, tog smörjan i munnen och blåspottade i munhöjd på logdörren. Nu vidtog den omsorgsfulla träningen för ett fyrfärgshopp. HAN tog på sig rödstrumpan och grönbyxorna, doppade huvudet i gulpytsen och fyllde munnen med blåmjölk; HAN hade aldrig älskat mjölk, inte ens som dibarn, då HAN hade annars ansågs fogligare än sedan. Första hoppet knäckte nästan nacken och HAN glömde att spruta ut blåfärgen i rätt ögonblick. Efter ett par veckor behärskade HAN språnget till fulländning. Bioresenärerna stannade nu alltid upp för att invänta konststycket innan de forsatte. En del kastade småslantar från fönstren.

Det blev vinter och HAN fick nu ägna sig åt insidan av dörren. Den vita färgen såg nu ut som snö, alltså målade HAN insidan svart. HAN började nu intressera sig på mosterns arbete, såg pannkaksmönstren utformas efter smetens sammansättning, spisvärmen, margarinmängden och, i någon mån, mosterns intentioner. HAN valde ut den trettonde pannkakan i varje serie, fyllde de mörkbrända partierna med ljusbrun färg och de fettljusa partierna med mörkbrun och klistrade pannkakorna mot logdörren. De minst välgräddade pannkakorna lade HAN som de var mot den svarta dörren och målade in dem med svart tills de försvann. Snart tog HAN hand även om den tredje, fjärde, sjunde, nionde och tolvte pannkakn i varje serie, en serie omfattade sällan mer än femton pannkakor. Innan moster dog berövades hon även den första, sjätte, åttonde och fjortonde pannkakn och logdörren tjocknade inåt. Söndagsomeletterna omhändertogs redan på råvarustadiet, äggsmeten blandades med blåfärg och lades som Skaparens himmel längst ner vid tröskeln. Men ju fler pannkakor han tog hand om desto svartare blev trots allt insidan, ty allt färre pannkakor var nu välgräddade och allt fler målades in i svarta påsliknande klumpar utanpå de andra. Skaparhimlens blå äggulor nere vid tröskeln försvann i den svarta vardagsmaten, när våren kom var insidan fortfarande helt svart.

HAN återupptog nu hoppträningen, nu för ett baklänges femfärgshopp. Det nya var en svart pannkaka som HAN skulle hålla i handen under ansatsen och med all kraft driva in i färgsjoken från i fjol. Det blev nu mycket svårt att samordna färgerna. För att kunna spruta ut blåmjölken ovanför sig måste HAN böja sitt guldränkta huvud starkt bakåt i upphoppet, huvudet fick på så sätt ta den värsta stöten och i det omtöcknade tillstånd HAN sedan befann sig i hade HAN svårt att sätta an den gröna ändan, den röda högerfoten och den svarta pannkakan i rätt ögonblick. Redan den onaturliga baklängesansatsen äventyrade balansen. Varje moment måste nu behärskas fullkomligt rutinmässigt för att komma till utförande.

Långfärdscykeln rostade och mostern började tackla av, hon hade magrat ohyggligt och kastade pannkakorna lågt och med dålig precition. Sbart gräddade hon bara den ena sidan. HAN klippte av henne hela hennes grå hårman och färgade den röd, som om hon vore en mannekäng utan kropp. Ja, det stämde på pricken, för hennes kropp fick lämnas ut en dag till en svart man som skulle begrava henne och hon försvann med honom. Pannkakornas tid var alltså slut och för att kunna försörja den svarta vänsterhanden med mat måste HAN nu slakta och stycka kon, HAN fick i fortsättningen blanda den blå munfärgen med vatten

Köttet skivade HAN, skivorna blev mindre än pannkakor men hållfastare. HAN knöt mosterns kvarlämnade långa röda hår kring midjan så länge, HAN visste inte riktigt var HAN skulle placera det.

Kohuden var rödbrun. Han skar den till ett slags väst med håren utåt, färgade ryggen vit och förvandlade så femfärgssprånget till ett sexfärgssprång. Baklängeshoppet var nu intränat, sexfärgspåläggningen och bortdomningarna efter smällen i huvudet rutinmässiga och perfekta. Köttskivorna gjorde ytan mjuk och klistrig på vissa ställen, HANS numera tunna och lätta kropp häftade vid ibland några ögonblick innan den omtöcknade eller medvetslös föll till marken. HAN orkade numera inte arbeta annat än på lördagarna och bioresenärerna hann aldrig se HONOM resa sig efter det stora hoppet klockan sex, det skedde först när marken började kyla. Veckans första dagar kunde HAN nu aldrig erinre sig, HAN fördrev dem på något sätt bland färgburkarna inne på logen.

En fredag gjorde HAN sin sista utfärd, gick bort till långfärdscykeln, kontrollerade att ballongringarna var lufttomma och stack dessutom hål på dem, bröt bakringen till en åtta och tog med sig cykelpumpen tillbaka till logdörren. Pumpen bröt HAN sönder och stack in bitarna i de svarta köttklumparna. Pumpstången nådde in till något fast, det måste vara dasslockspinnen eller möjligen handdukshängaren som försvunnit i massan redan förra sommaren. HAN kände den lilla utfärden som ett nytt och slutgiltigt uppbrott och kantakten med urmaterialen som en sluten cirkel. HAN kritade därför in en cirkel ungefär en meter upp på dörren, där skulle HAN placera sitt sista material, mosterns röda hår. Det måste i så fall fästas löst vid vänstra foten, som HAN aldrig använt annat än i ansatsen. HAN gjorde några övningshopp och tyckte det nya språnget med sju kontaktpunkter borde kunna lyckas, gick så in och vaknade till sin sista lördag.
Redan vid femtiden denna sista dag började HAN måla sig, sina kläder och den sista köttskivan: grönt i byxbaken, flera lager segt grönt, och vitt på västryggen, tjocka lager vitt lim i den svårmättade kofällen. HAN stack högerfoten i rödspannen, vänsterhanden i svartklistret och huvudet i gulpytsen, lät kroppsdelarna torka något och stack så ner dem igen. Slutligen dränkte HAN mosterns hår i rött klister och fäste den vid hälen, tog upp köttskivan ur svartklistret och fyllde munnen med den vattenblandade blå färgen.

HAN kastade en blick över axeln och måttade in kritcirkeln där vänsterfoten skulle landa, det övriga kunde gå på rutin. HAN skymtade bilkön vid landsvägskanten, tog luft genom näsan och började ansatsen.

Språnget blev HANS mästarprov. Mosterns hår hamnade i cirkelcentrum, väst och byxor kavlades fast i underlaget, köttstycket fogades till de övriga fast som det aldrig skurits bort från dem, rödfärgen kring högerfoten kreverade och strömmade som blod ner mot marken, det gula huvudet klang mot dörren som en sprängsten på villovägar och munfärgen sköt i en energisk stråle upp i vänstra dörrhörnet. Den lilla utmärglade kroppen följde några ögonblick dörrens svajningar, knän och armar skälvde, hvudet föll fram. Men kroppen blev kvar högt däruppe på dörren, fastsmetad i sin färg. Bilkaravanen startade, några bilar tycktes tveka men snart var alla borta. Kroppen stillnade, mosterns sprakande röda hår rörde sig något i vinden.
Långfärdscykeln bröts så småningom ner av rosten och föll sönder där den stod.

sDIKTER UNDER VÄLFÄRDEN
Nu mal jag köttfärs åt dig, läsare
Notera inte orden. Notera kilo fläsk
och kilo kött och vad det borde kostat dig.
Du fyller kyl och skafferi. Din fru får steka.
Du fyller köket, vinden, källaren. Jag mal.
Garaget fylls. Din trädgård fylls och stängslet sprängs.
Och hela släkten står och steker. Alla stjäl.
Jag nämner dig de ytterligare ton och kilo
som ingen mäktar konsumera. Men vad
kan ytterligare nämnas? Att ni åt en bråkdel.
Att flugor lade ägg och hundar sprängde sig.
Att solen sken och att från köttfärsdalen
med sitt köttfärsberg spreds digerdöd,
förruttnelse och hungersnöd.
Vi håller oss till orden. Notera endast dem
och glöm de övriga behoven. Vad bör nämnas?
Vi väljer det förgågna: fyra män, nu döda,
och vad - förutom dessa fyra män, nu döda -
bör väl nämnas? Att de var hemmahöriga
i Grundtjäras by i Anundsjö församling.
Vad - förutom att de lämnade sin hemby -
bör väl nämnas? Att de for för att de svalt,
att det vat nödår. Och vad - förrutom detta nödår,
1867 - bör nämnas? Att de färdades
den långa vägen upp till Narvik, vintertid,
för att någon hade sagt att där fanns säd
att köpa. Men vad - förrutom dettaa och en häst
med släde - bör rimligen bli nämnt?
DYLAND THOMAS, BRENDAN BEHAN OCH LILLA EVA
Allt liv stod och hoppade på marken.
Titta, sa han, jag kan spotta.
Dyland spyr, sa dom andra.
Han är sjuk. Allt levande stod och hoppade
på marken omkring honom.
Jag dör, sa han inte.
Han dog. Men Brendan landsteg om natten
i England, för livets skull,
för friheten. Därav fångenskapen.
Patetiskt spottade och svor han.
Inrikes postanvisning: 10 kronor.
Om jag mäktar? Jag har nu två barn.
Obs! Denna mottagardel
skall frånskiljas
av adressaten: Du.
Om jag kan? Dom andra skyddsinternerna
kan pissa. Jag vet inte, sa Brendan.
Men jag gör det också.
Borstalpojkar skvätte och maskade
20 kronor för en ljusare kontrast:
Min hustru födde en flicka, Eva.
Sollefteå BB i Sverige. Förvånat
utbrast Borstalvakten: Kissen
är annorlunda, en flicka,
i Sverige. Men Brendan dog:
Min mun är rund och smal
som mynningen på en bössa.
Där har jag mitt gaeliska arv.
Som jag slåss för och dör för.
Jag menar alltså livet, det där
som jag sjöng mig och drack mig,
igenom och dog. Vi höjer: 30 kronor
Allt levande står och hoppar här.
Storasystern två år, mormor, farmor,
redan halvt upprest ur stolen,
på väg upp ur den och till telefonen!
En liten flicka! Eine kleine Nachtmusik
i radion. Allt är nu mycket hoppfullt.
Mitt i natten i Sollefteå. Ensam,
mitt i natten,
landsteg Brendan Behan i England,
för livets skull. Han dog.
Död. Födde: En flicka. Sollefteå BB,
14 mars. Käre läsare : 40 kronor.
Ett glatt meddelande till adressaten.
Vi gick till nästa ställe.
Dyland hade flaskan kvar i fingret.
Handen tycktes liten, gesten stor.
Om man kunde få loss den, flaskan?
Barnpuder, barnsalva? Nej.
Men om han slog sönder den
mot något? Ack, vad skulle väl
gå sönder, flaskan eller fingret
eller det där något? Dyland gick
till badrummet och till ett äventyr,
ett bland många i den branschen.
Magra Polly frälste honom, men inte från
flaskan. Dyland dog. Allt levande
låg skvalpande i badkarsvattnet.
En flicka. Eine kleine Nachtmusik,
sats ett. Inrikes postanvisning.
Mottagardel. Frånskiljes av adressaten.
Belopp med siffror 50 kronor 00 öre.
Avsändarens namn och adress: Erik Beckman,
Prästmon. Meddelande till adressaten:
Hej! Arne Sandquist sa till mig:
Hur kan en karl som är så stor som du
ha fått så späda händer? Obs!
Denna mottagardel skall frånskiljas
av adressaten. Skicka mig då en pilsner
att jag må prova den på fingret.
Belopp med siffror 60 kronor 10 öre
(pant för flaskan). Dyland dog.
Här hoppar livet högt och långt
i snö. Sollefteå, mars sextiofyra.
På jorden i snö. 70 kronor, varsågod
och drick för dem. 80 kronor, drick.
Hoppbacken är livligt frekventerad,
drick, och slalombacken likaledes.
Allt levande hoppar i snö. Obs!
Denna mottagardel skall frånskiljas
av adressaten. Drick för dessa mina
90 kronor. Eine kleine Nachtmusik.
Livet sökte oss och fann oss,
jag dig med dessa sista hundra kronor,
du mig?
Och över, snabbt,
till dessa döda.

Tillbaka